På jakt efter aktivisten i mig
Men att tänka en tanke löser inte problemet tanken gäller. Jag vill agera - men inte oöverlagt. Kanske är det bara att anamma den typiske aktivistens olika motton, till exempel "bättre göra något än inget", utan att tystas av försiktigheten. För jag vet ju vad jag tycker. Jag är bara rädd för hur andra påverkar mina åsikter om jag oaktat kliver in i deras gemenskap. Men jag vill ju gärna göra mer än rösta i höst. Kanske är det bara att betala in den där medlemsavgiften.
Kåta arbetsföra män
Arbetsmarknaden är närmast förjävlig för kulturarbetare; skådespelaryrket är inget undantag. Kombinationen av att personerna i fråga inte vill väcka negativ uppmärkssamhet - för all publicitet är inte bra publicitet - och en förhärskande ideologi om det Okränkbara Manliga Skapandet är förödande. De människor i samhället jag trodde var förgrundsgestalter när det kommer till jämställdhet och goda värderingar är till stor del rötägg. Letar vi i litteraturen finner vi förstås att det manliga geniets skapande ofta gått hand i hand med en oinskränkt sexualitet. Kultursfärens kvinnor förvandlas till ofrivilliga musor och konsten blir allt annat än könsneutral.
Jag tycker att det är äckligt. En huvudansvarig för en organisation för arbetsgivare inom teaterns område hoppas att ett ökat antal kvinnliga chefer kan motverka detta. Lösningen är enligt honom alltså inte att de män som tror att hela världen vill och ska knulla med dem bör få sin uppfattning ändrad. I stället kan de okåta kvinnorna, som åtminstone kan separera arbetsliv och sexualliv, äntra scenen och lösa alla konflikter.
Om sojan
Sojan breder ut sig i Brasilien, på Amazonas bekostnad. Storgodsägare exporterar det som ska göda boskap över hela världen - bara till Sveriges alla djur går det åt tusentals fotbollsplaner per år, på Amazonas bekostnad. Vad som sker på regnskogens bekostnad sker dock på hela världens bekostnad, så hur vore det om marknadsekonomin kunde börja agera lite mer långsiktigt? "Soja är bra, det är mat" säger en storbonde som tjänar bra på sina fyra hundra hektar. Hur effektivt är det då att förädla mat till mat? I stället för att äta en ko som ätit en fotbollsplan soja skulle det i stället vara mycket mer resurseffektivt att käka lite tofu. Fast då skulle det ju förstås inte finnas lika mycket att tjäna pengar på. För det är ju därför det odlas och exporteras, ges till kor som blir till kött som säljs - för mervärdets skull, inte för Amazonas.
Dags för systemskifte!
http://www.impossiblehamster.org/
Reklam från LTH
Det pratas en hel del om internets fördelar ur miljösynpunkt. Inga organisationer skickar ut medlemsinfo via snigelpost nu när det finns mail, och när jag skaffade bonuskort på Apoteket fick jag bonuspoäng på mitt nya bonuskort om jag ville ha information (eller reklam, vad det nu blir) i mail i stället för brev. Men Luleå Tekniska Högskola, de har aldrig frågat om jag är intresserad av deras katalog. De tror uppenbarligen inte att jag hade kunnat leta reda på information om deras utbildningar själv, genom några enkla miljövänligare klickningar.
I stället får jag bara ytterligare en sak att släpa till återvinningsstationen. Det systemet i all ära, det är dock alltid bättre att aldrig ens tillverka en katalog än att återvinna den om och om igen.
Det svarta fåret Bengt
Den rika finansmannen valde att ge sina 100 miljoner i samband med jordbävningen på Haiti till en annan hjälporganisation än Röda Korset. Som de flesta av oss vet berodde det om Röda Korsets ordförandes, Bengt Westerbergs arvode. Godis för media, en välgörenhetskonflikt till! I radio ställde anordnades en tuppfäktning mellan de båda. Så fort Roger Hakelius kom i från ämnet - det förskräckligt höga arvodet - och nämnde andra bidragande orsaker drog reporten honom tillbaka: "Men visst var väl Bengt Westerbergs höga arvode den största orsaken?" Westerberg påpekade om igen att medlemmarna i organisationen sätter arvodet, men ifrågasättandet av hans moral förtsatte in absurdum. Han blev vår nya välgörenhets-bad guy. Hakelius blev den gode filantropen. Ribban har sänkts för vad som inte är okej; även om Bengt inte förskingrar så accepterar han ju en hög lön.
Nu för tiden kan man ge femtio kronor i månaden via autogiro till den hjälporganisation som man för tillfället har bäst förtroende för. Vilken det är kan nog variera, men man aktar sig nog överlag för dem som fått negativ uppmärksamhet på sistone. Det är viktigt var pengarna tar vägen. Inte för mycket till administriva kostnader heller; man vill ju att just ens egna slantar ska nå det där hungriga stackars barnet.
Nu för tiden kan man som journalist med ett scoop om fula fiskar i välgörenhetsdammen räkna med att det blir förstasidestoff. Det råder mediakonsensus om att folk har absolut rätt till att veta vart deras femtio kronor tar vägen. Om någon rör ett öre med fel finger ska de ställas inför rätta i radio, i tidningar, på tv, allt å folkets vägnar.
Välgörenhetsorganisationerna har oftast mål som är lätta att sympatisera med. Alla medel kommer kanske inte till sin rätt till hundra procent, dock kvartstår den ambitionen. Förskingrarna är och förblir undantag. Ändå kräver de som skänker en slant total genomskinlighet, de anser sig ha rätt till att veta exakt till vad pengarna går. Men då undrar jag - vem bryr sig om vart alla de pengar går vi dagligen gör av med? Vem bryr sig om vad storföretagen gör med det de tjänar på oss? Där finns ingen välgörenhetsambition; målet är bara att tjäna så mycket som möjligt. Profiten investeras här och var för att bli ännu större. Vi har ingen aning om i vad: krigsmateriel, knarkkarteller, regnskogsskövling och allt möjligt annat fiffel.
Vi bara fortsätter att klaga på Bengt. Välgörenhetspersonerna måste vara helgon, storföretagen ger vi förtroendet att hantera våra pengar som de vill.
Valen och människan
Vid 2400 är dock dessa fina däggdjur totalt extinkta, uppsprättade, harpunderade och för länge sedan omvandlade till läppstift och andra preparat. Men eftersom jordens och mänsklighetens framtid står på spel - javisst, tjugofjärde århundradets varelser får sota för det vi av idag gör; det är bara logik - är det lika bra att ta ett motsols varv runt just solen. Vips är besättningen tillbaka i 80-talet där folk svär, får dialys och är punkare. Chekov frågar med sin ryska brytning var de kan hitta kärnbränsle (för resan hem) och möts med kalla handen, vilket förstås är helt i tiden. De får efter visst trixande med sig två knölvalar, varav en är gravid (det vill säga tre!), och på köpet en valforskare som inte har det allra minsta emot att följa sina studieobjekt in i en okänd framtid. De är på väg att drunkna men räddar förstås hela planteten istället.
Den flygande tingesten som signalerade till de valtomma haven fick till slut respons, blev befruktad (ett underligt blått klot sammanstrålade med den svarta cylindern) och vände hem. Kanske var det Gud själv som kollade att människorna tog väl hand om valarna. Kanske åker den vidare till en annan planet för att leta efter myrslokar, vem vet. Jag blev i alla fall yttert berörd av budskapet: valarna står i kontakt med yttre universum och vår existens är avhängig deras. Jag höll nästan på att säga under de dokumentära avsnitten av valjakt som visades i filmen att jag tänker sluta äta val, men tack och lov har jag ju inte ens börjat. De förtjänar hur som helst bättre än att bli läppstift.
Doktor Zjivago
Jävla bok. I fyra år har jag velat läsa den, men på Borlänge bibliotek hade det enda exemplaret försvunnit i magasinets bokmassor, i Falun fanns bara vidriga kvadratiska upplagor där texten var i två spalter och här i Göteborg likaså trots att jag avancerat till storstadsbo. Till slut fann jag en fantastiskt fin utgåva från 1958 - året efter första utvigningsåret och Boris Pasternaks mottagande av Nobelpriset i litteratur - på en julbasar hos Katolska kyrkan av alla ställen. Jag bestämde mig för att ha den som julledighetsroman. Nu är den alltså läst, och jag förstod verkligen inte grejen med den här boken eller dess huvudkaratärs strävan, dess kärlekshistoria och ödesmättade möten, resor, upprepade missöden eller politiska agenda.
Nobelpriset år 1957 gick till det största litterära antiklimax jag någonsin upplevt!
Jämlikhet - idag en ideologi för få
Jämlikhet var grejen, onmänt som J-ordet (jag förstod inte först vad som åsyftades, gör ni? - hur som helst är det OBS nuvarande tema) och om detta talade britten Richard Wilkinson som verkade fasligt sympatisk och klok. Konstigt är att uppfattning om att jämlikhet är eftersträvansvärt totalt har försvunnit. Vi har lämnat företräde till uppfattningen att någon slags social konkurrens mellan sociala grupper skapar fler jobb i ökad välfärd (vad är det för bakvänt klasskampstänkande?) och helt glömt att det finns andra alternativ. Här kan jag komma med mitt favorittjat - Slavoj Zizek har gett mig vatten på kvarnen - om att denna marknadsliberala övertygelse är IDEOLOGI och inte FAKTA.
På universitetsbiblioteket satt en vän och jag och diskuterade istället för att plugga; till frågan om kollektivtrafiken kom vi via konsumtionskritik och det kändes mer relevant än något annat just då. Vi avslutade i undran: varför är kollektivtrafiken över huvud taget en vinsttrivande verksamhet? Jag fattar att företag generellt har som syfte att generera inkomster, men kollektivtrafik däremot - det är ju infrastruktur, med syfte att tjäna kollektivet! Ingen behöver tjäna pengar på det för att det ska behöva finnas, det rättfärdigas bara genom att folk behöver ta sig till jobbet. Det räcker att det går runt ekonomiskt - det kanske till och med är nödvändigt för att priserna ska ligga på en nivå som utmanar bilismen. Företagande med profit som princip är existerande, men inte givet.
På tisdag inleder jag mina universitetsstudier i sociologi - äntligen studier med politisk diskussion och samhällsanknytning! Förhoppningsvis kan jag där lära mig att göra personliga erfarenheter än mer generella och angelägna att skriva om. Främst för min egen skull.
Sanslösa Schweiz
Det har alltså bestämts av Schweiz folkparti att minareten symboliserar religiös extremism. Har lotten fallit på just bönetornet helt godtyckligt? Eller är man rädd för dem bara för att de är falloslika? Denna bisarra sammankoppling av terrorism och torn har nu marknadförts och gått till omröstning. 57 % vill bannlysa denna ondskans symbol, vilket kräver att grundlagen skrivs om. Borde inte det väcka åtminstone en åsyftan till tanke hos denna större andel av befolkningen? Men nej, de ser tydligen rött och vägrar fråga förnuftet. Bara det att de röstar ja till ett förbud - om jag inte minns fel bör frågan inte formuleras så. Att rösta ja är att rösta för och nej emot. Redan i formuleringen "omröstning om förbudet mot minareter" presupponeras det att minareter, det är fan inget vi vill ha.
Alla kan inte vara Schindler
Jag tänker alldeles strax fortsätta mitt Kobra-maraton på SVT Play, men först vill jag delge vad Philip Gourevitch sa om vårt sätt att se på historiens värsta händelser. De flesta skildringar (romaner, filmer) som produceras för att berätta om det hemskaste innehåller en huvudkaraktär som är något bättre än sin omgivning, om inte i handling så åtminstone i tanken. Bakom denna person kan vi ta skydd, kan vi försvara oss mot tanken att vi kanske alla är potentiella omänskligheter allihop. Alltså: "Om jag hade varit nazist hade jag varit Schindler." Men sammanhanget formar människan, och vad vet vi om det värsta tänkbara när vi befinner oss framför teven i vardagsrummet. Ett koncentrationsläger under andra världskriget eller Rwanda våren 1994 hade antagligen förändrat oss åt andra håll än vad den bekväma soffan förmår.
Jag tänker dock inte tipsa om Gourevitchs böcker, eftersom jag inte läst dem. Lustigt sammanträffande dock, att jag höll i en av dem, Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer, på biblioteket idag, vald på måfå.
Manifesttätt
Manifestet hörde modernismen till, då traditioner skulle brytas och själva brottet ibland kunde få egenvärde. För att slå ifrån sig det likriktade likriktade man sig åt ett annat, radikalt håll. Riktningar föddes, strömningar sinade, men effekt fick de nya idéerna. Deras påverkan hade antagligen stor betydelse, oavsett resultat. Jag tilltalas av manifestens kategoriska attityd, kollektiva uppmaning och tro på att vi kan mötas i skapandet, att det inte bara bör ske enskilt och avskilt. Det är ingen förolämpning av individen som skapande geni, men en önskan om att vi kan slå våra kloka huvuden ihop och tillsammans fungera som motvikt mot den rådande ordningen. Med det vi kallar postmodernism försvann manifesten, det var för onyanserat, för enfaldigt känslosamt. Att det nu verkar vara tillbaka, om än på kortvarigt besök - vad innebär egentligen det?
Självklart kan jag inte låta bli att fundera över hur mitt eget manifest skulle se ut. Jag skulle nog passa på att vara kategorisk, förkastande, passionerad och utopisk och jag skulle vädja till den del av varje människa jag tror att vi har gemensam. Jag skulle låta bli det försiktiga resonemanget, den välformulerade insmickringen och i stället bete mig riktigt ouppfostrat i min text. Att för en gångs skull få göra min egen sanning till den allenarådande, vilken hisnande tanke.
Förlegade lagar
Jag tyckte att jag hade drabbats av gudomlig tur då DN skickade mig ett erbjudande om att få tidningen på helgerna i en hel månad - helt gratis, bara jag ger dem min åsikt om tidningen efteråt! Det innebär alltså fyra exemplar Boklördag och Kultursöndag. Nu känner jag dock att jag näst intill drunknar i tidningspapper - det blir tyngre att gå till återvinningscentralen, men det är det värt - och måste tyvärr vara selektiv med alla bilagor som ligger utspridda över köksbordet var morgon. GP åsidosätts ordentligt och jag hoppas att den förlåter mig när den snart återigen blir allt jag har.
Allt vad DN skriver i kulturväg försöker jag tugga i mig, sakta och metodiskt. Men ikväll gav jag också gårdagens ekonomidel en snabb blick. På den rekommenderas alla sammanboende par att gifta sig, under en bild på ett uppsmilat bröllopspar. Jag har stött på detta råd förr. När jag var liten var jag med min familj på ett bröllop och strax innan hade jag fått höra att brudparet gifte sig enbart av ekonomiska skäl - för vilka andra fanns, då de levt med varandra i nästan två decennium? Där och då försvann min föreställning om att bröllop hade med kärlek att göra. DN:s heta tips bevisar inte motsatsen.
Denna ceremoniella tradition är alltså en stor juridisk fördel och gör det lättare att dela såväl ekonomi som barn. Jag bryr mig inte om hur folk löser sådana saker - bara det blir bra för alla inblandade - men jag motsätter mig starkt att accepterandet av denna något förlegade företeelse leder till bättre lagligt skydd. På gymnasiet läste jag en kort kurs om rättskunskap där vi bland annat läste äktenskapsbalken. Det var mycket tydligt att den var från en helt annan tidsålder, och att äktenskap utan äktenskapsförord är som att hoppa fallskärm utan just fallskärmen. Det är vuxna människor det handlar om, jag tycker att en överenskommelse om gemensamt leverne vore nog för att omfattas av ekonomiskt betryggande lagar. Varför spökar ännu dessa vita gigantiska klänningar i samlivet? Varför bevara äktenskapet när vi ändå inte tror på illusionen kring det?
Allting räknas
Som liten trodde jag ett tag att allt som jag gjorde nedtecknades och lagrades i någon form av oåtkomlig skrift om mitt liv. I den skrevs allt med bläck; ingenting kunde korrigeras, förbättras eller raderas i efterhand. Det enda som därför verkade klokt var att vara så klok som möjligt, för misstag kanske skulle färga av sig på restan av mitt liv.
Denna syn på livet hade jag glömt, men idag påmindes jag om den återigen av en krönika i senaste numret av Axess, nr 5 2009. Det var inte direkt min barndoms föreställning som matematikern Tanja Bergkvist skrev om, utan epigenetik, det forskningsområde som länkar samman arv och miljö. Tydligen är dessa två mer sammanlänkade än vad vi trott, då vårt beteende och livsstil kan stänga av och på olika delar av vår arvsmassa. Denna på- och avaktivering kan sedan överföras till våra kids. Med andra ord är det aldrig för tidigt för att förbättra sin livsstil. Du kan börja forma dina blivande barn redan som barn själv. Inga ursäkter hjälper, allting räknas. Läs mycket böcker och undvik slappa söndagar framför teven, du vet aldrig vilka dåliga egenskaper som cementeras i ditt förrädiska DNA och påverkar kommande generationer.
Undervisningen är målet
Vaccinationsepidemi
Men jag tycker nog att det börjar kännas underligt med alla sprutor som tas. Vad är det egentligen vi vill vaccinera oss emot? TBE, livmoderhalscancer och nu även svininfluensan som alla i Västra Götaland ska erbjudas vaccin emot. Livmoderhalscancervaccinet var aldrig aktuellt för mig och detta har min mamma pikat mig för, eftersom det råkar vara en spruta för enbart oskulder. Jag förstår ärligt talat inte grejen med att vaccinera sig när det finns hundratals andra sorters cancer. Dessutom är det inte hundraprocentigt.
Beteendet vittnar om att skydda sig med alla medel, minimera risker och eliminera möjliga dödsorsaker. Det vi är rädda för är abstrakt eller i bästa fall, en pytteliten insekt. Risken att dö minskar med ett riskorns storlek i jämförelse med planeten; en obetydlig minskning. Men kanske känner en motsvarighet till det som en gång var att kämpa för sin överlevnad när vi går och blir stuckna, om och om igen. Förhöja livskänslan genom att fantisera om de sjukdomar man unvikit tack vare dessa försiktighetsåtgärder. Rädslan som utslöser att man hakar på alla vaccinationstrender överröstar nog rejält den lilla säkerhet som sprutas in.
En stad som sväller i värmen
Apropå lokala tillställningar bryts en tradition i höst när fyrverkerikonserten Salute inte blir av. Huvudsponsorn, jätteindustrin SSAB som redovisade en mångmiljardvinst (några hundra sådär) år 2007, drar sig ur. Ett lustigt sätt att spara på. Jag tror helt enkelt att det handlar om att vi inte får lyxa till det när det är lågkonjunktur. Det anses inte lämpligt att läga en bråkdel av miljarder på nöje. Men ska man vara petig är ju lite piss i åtminstone en bassäng ganska opassande. SSAB tar säkert sitt ansvar genom att göra på det här sättet.
För mig blir det ingen festivalyra (inte denna vecka, men nästa) eftersom det är den enda vecka jag inte är arbetslös och, förhoppningsvis, den enda vecka jag behöver fokusera på en uppkörning. Sommarkänslan finns dock och den tar sitt uttryck i att jag cyklar runt och sjunger på Substitute av The Who. Allt jobbigt i en enda klump - det är så det ska tas.
Barn som ursäkt för konsumtion
På en begagnad barnvagn går ca femton sprillans nya. Detta grundar jag på de observationer jag gjort i Göteborg under en tid. Lyxåken intar var och varannan gata medan de med några år på nacken lyser med sin frånvaro. På framsidan till Metro (090515) syns en tjock och glad Camilla Läckberg, känd för att medvetet fortsätta skriva dåliga böcker eftersom det ger henne sådana saftiga inkomster, och under henne rubrikerna "Läckberg tar täten i het gravidtrend" och "Nya produkter lanseras".Kanske är det dags för mig att börja ifrågasätta min teori om att barnvagnar faktiskt håller för fler barn än ett. Tydligen kan de inte göra det, för varför skulle alla då skaffa en ny? Vad jag vet kostar de uppåt åtta-tio tusen. Eftersom det inte är bilar det handlar om är det ju inte rimligt att det är förbättrad säkerhet som skiljer årgångarna åt. Ungarna klarar sig finfint i nittotalets vagnar som förstås saknar dagens komprimerade design, men å andra sidan: spädbarnen bryr sig inte.
När det kommer barn får vi en ursäkt till att öka vår konsumtion. Dessutom öppnas nya konsumtionsvägar när vi plötsligt behöver saker vi aldrig behövt förut. Blöjor, barnmat, vagn och sparkdräkt inskaffas givetvis för barnets bästa - men när passerar vi gränsen för vad som köps för barnets skull och vad som köps för vår skull? För som sagt, spädbarnen bryr sig inte. Det är inget annat än vanligt grupptryck som får föräldrar att köpa nya barnvagnar, söta prylar och följa gravidtrender med Läckberg i spetsen. I bakgrunden skymtar jag ett dåligt samvete. Vi vet nog inte riktigt hur vi ska vara bra föräldrar, så vi litar istället på att vi kan köpa oss till det. Det handlar inte längre om att kunna försörja din unge utan att passa in i mallen som köpstark förälder. Med den dyra barnvagnen som amulett är du säker i föräldrakollektivet.
Otjänsternas internet
Är vi ett granskogsfolk?
När de stora lövträdens konturer markeras av fullmånssken, som just ikväll, liknar Östra kyrkogården en savann. Ödslighet och enträgenhet, mäktiga värden som är för stora för att innehas av människor, gör att platsen känns sluten och fulländad och exkluderande av allt som inte är består av sten, trä eller jord. I min uteslutna position hade jag gärna haft ett martinsonskt öga och ord att tillgå, men jag för nöja mig med att läsa honom - och faktiskt kan jag ju nästan bokstavligen inkludera mig i detta stycke poesi - i senaste Lyrikvännen med tema träd*:
Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman,
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.
ur Harry Martinsons Tuvor (1973)
*Uppmärksammades i GP 090510 av Mikael van Reis, denne oumbärlige man.