Linnéa Wigforss

Visst går det att ångra ett val utan för den skull vilja ha valt annorlunda. Man försätts helt enkelt i ett slags limbo mellan det som blivit och det som kunde ha varit. Vi har nog ett utrymme inuti oss för möjliga men obefruktade världar. Det kan vara svårt att dra upp dem, ge upp om dem, när man till slut märker att de för länge sedan vissnat och inte ger minsta tecken på återfödelse.

Som fallet är med mina pelargoner. Mina fina pelargoner från handelsträdgården i Bäsna. De står i fönstret och ägnar sig åt död (tror jag, men jag ser ju inte). Precis utanför mitt föntser står ett lövtröd, nu alldeles grönt, och retas på pin kiv. I blommors fall handlar det inte om val, utan uppmärksamhet och uppskattning. Varken växter eller relationer till människor kommer någonsin att vara lättodlade. Acceptera vad som dött             Så här ska det se ut!                     och du är kommen åtminstone en liten bit på väg.

Människor dansar på klippstränderna till Göta älv om nätterna. Detta kan passagerarna på Stena Line-färjan intyga, om de var vakna i sina hytter och tittade planlöst ut i mörkret när jättebåten höghastighetsgled mot hamnen. Jag hade under valborgsnatten glädjen att bli medsläpad från Nya varvets hållplats och bort, förbi båtar, herrgårdsliknande hus och barndomsvänner från gamla hemstaden. Kontrasten mellan den kallt upplysta spårvagnen där de som festat klart satt och nickade till och den tätbefolkade klippstranden dränkt i nattmörker och mjukt seg, oupphörlig techno. Både musiken och lufttemperaturen krävde att vi höll oss i konstans rörelse. Förutom att det stundtals var intrikat att hålla balansen på grund av klippor och skrevor kände jag mig ganska nöjd. När jag tittade upp såg jag stjärnor. Att sedan lämna stället var att beträda att fält av nyponbuskar; jag fick en tagg i fingret med mig hem.

I detta nu befinner jag mig på en balkong och på den balkongen lyser det sol. Ganska stora mängder och dessutom av fin kvalitet. Utsikten över Östra kyrkogården är vad mina ögon allra helst sveper över. Med synen av alla dessa stenar kan jag göra vad jag vill. Just nu ger den mig löften om sällskap under den kommande fattigmanssommaren. Promenera är ju så gratis och så väldigt bättre än mycket som inte är det. Jag försäkrar att jag kan leva gott på bara steg. Speciellt om någon tar dem med mig.

Fram till att detta påbörjades läste jag, i solen, på balkongen, i Martina Lowdens Allt. Jag tycker om den, men jag skulle aldrig hävda dess kvalitet som argument utan snarare dess associationskraft. Är det just penséer man vill så är den en bra rabatt och vad jag precis behöver just nu: att identifiera sig med någon som lever mer i språket än i verkligheten och faktiskt klarar sig relativt bra. Om man nu bortser från alla psykologmöten och sömntabletter, men sådana saker väcker knappt oro nu för tiden. Mer regel än undantag kanske; tack och lov för det - jag hade inte njutit av läsningen om dagboksföraren hade krävt medlidande. Det har jag nästan inte med mig själv.

En balkonglåda med jord innehållande diverse frön. Du har investerat tid och luft. Solen har lyst, du har vattnat, men ingenting händer. Nu infaller likgiltigheten och visar sig vara så mycket mer bekväm än viljan då det kvittar vare sig du begahas eller inte. Under känslomässig lågkonjunktur är vilja en högriskaktie. Men ett litet grönt skott gör så mycket. Mot förmodan dyker ändå något upp och det är klart att du inte då ger fan. Plötsligt är allt du gör att hoppas på det bästa, vilja det mesta och investera å det grövsta.

Plötsligt kan jag urskilja en vilja. Något lite mer konkret, eller snarare något lite mindre abstrakt, som avbryter alla vapenstillestånd och i stället uppmuntrar mig till att vara den som sätter saker i rörelse. Jag kan förstå vad grejen är med att vilja saker som får folk att gå igång rejält. Samtidigt ser jag vilka krav jag ställer på mig själv genom att faktiskt anse ett framtida alternativ som bättre än något annat. Om alla alternativ icke-lockar med samma ljumna framtid behövs från min sida ingen satsning. Jag hade inte bett om att min vilja så plötsligt skulle aktiveras. Viljan är alltså en vilja, även om jag inte ville dess uppkomst. Nu när den är här är det helt enkelt bara att förhålla sig till den och det är spännande, det är nytt.

Mitt hem. Hit, dit jag kommer tillbaka efter promenad, svettig och eftersom hela stället luktar bröd vet jag inte vad som är ugn och vad som är hus. Tryggt, lite ensamt, självstyrt och ganska skönt. Ingen sparkar ut mig. Dock bjuder jag gärna in.

Min systers inre värld. Hon ringer mig och spelar Chopinvals i telefonluren, säger att boken hon fick i julklapp av mig var bra och att vi ses snart och att det är bra. I slutet av samtalet råkar hon kliva på en såg.

Vänskap och sådant. Gammalt. Nytt. Helt oväntat också, ibland. Aldrig förlorar man så mycket man misstänker att man gör. Det man vill ha, det kommer från oändligt många håll. Det drar alltid någonstans ifrån. I positiv bemärkelse.

Prestation för uppehälle. Klart underrepresenterat i mitt liv vid denna tidpunkt. Liknar inga tidigare tider, med andra ord. Jag har nog tänkt att bli mer som jag en gång var. Ingen mental polis, istället kuddhörnor bland synapserna.

Sommaren som kommer. Kanske är jag arbetslös. Kanske lyckas jag med körkortet. Kanske blir allt en ofrivillig återresa till en svunnen tid som inte ens har dörrarna öppna. Star Trek på bio! Eller var det i maj? Allt jag ville var Göteborg, men nu vet jag att allt jag vill är jag. Och lite annat, förstås. Som cykelutflykter. På tu man hand. Sommarstugereunion, svenska sjöar och fiskar, bastubad och sandslott med människor för vilka jag aldrig någonsin föreställer mig.

Allt på gott - och ont.
Men fan som jag ödmjukar mig. Knäböjer.
För min ringa ålder är jag läskigt tacksam gentemot tingens ordning.

Jag kan jag vill jag ska jag bör jag måste jag tror jag vet jag blir utstirrad av alla möjligheter och alla möjligheter är möjliga men också hotfulla. Vad jag i själva verket är mest rädd för är att den här staden, min tillvaros grund, ska stöta bort mig. Ska inte vilja ha mig. Och alla mina möjligheter är då om intet, eftersom de är relativa i förhållande till det Stora Okända som Styr. (Det är löjligt att belysa vissa ord med versaler. Tycker jag, ibland. Men nu är jag sentimental och lite blödig - ett typiskt passande tillfälle.)

Om himlen bestämmer sig för att sluta vara mörkblå och anta samma självlysande ton som prickarna på den är stjärnorna så gott som bortsopade. Jag tolererar inte att Göteborg ändrar färg! En allergisk reaktion får inte uppstå; jag måste vaccineras. Jag måste fortsätta se staden från ovan, från fantastiska utsiktshöjder för att sedan gå längs de byggnader jag sett på avstånd. Mina steg syr fast min inre karta, stygn fäster den vid staden och vi stadgar oss.

Högen med saker som vill att man bekymrar sig för dem fylls ständigt på. Det finns en miniminivå av mörka moln på min mentala himmel, vilken verkar vara överkänslig för såväl hög- som lågtryck. Senaste tillägget på högen är att det ska strejkas i Paris tågtrafik på torsdag. Jag lär bli fast på Charles de Gaulle x antal timmar. Jag bör ta med mig x antal böcker och x antal smörgåsar (som jag bakar nu och som inte jäste ordentligt och som har bönor i sig - protein nödvändigt när man är fast på en flygplats i ett land där alla talar jättefort). Anna, föremålet för mitt besök, sa att det ordnar sig, att jag når Paris på endera vis. Härmed lägger jag all tilltro till dessa ord, allt för att hålla bekymmernivån så låg som jag möjligtvis kan.

Jag stod och glodde på en mängd väskor som hängde på en vägg. Jag tog ner en, hängde upp en annan, öppnade en tredje och lyfte den första igen. Och hängde dem alla tillbaka. Och tog ned en på måfå - nej, inte den, en annan. Sedan köpte jag en av dem. Kassörskan sa att hon såg hur velig jag hade varit. Jo, jag var velig, sa jag. Jag sa inte att det är väldigt svårt att köpa saker. Det hade ju verkat motsägelsefullt när jag stod där med plånbok i hand. Bredvid kassaapparaten fanns en behållare med just plånböcker. Min egen omtyckta och välanvända har spruckit och närmar sig alltså upplösning, även den. Den lila plånboken jag köpte efter att någon stal min plånbok i skolan en fredag den trettonde.

Efter att ha köpt något väl övervägt känns det som att jag erövrat ett stycke lycka enligt normala människors kriterier. Konsumtionslycka är aldrig långvarigt, men strävan efter att få känna sig normal är evig. Jag fick inte ens ångest av att gå igenom Åhléns kosmetikaavdelning. Ibland - nej ofta - är jag bortkopplad, med bara ytlig kontakt till såväl moral som miljö. Det får allting att gå lite lättare. Till priset av det svåra; vart tar det vägen med resten mig?

Jag satte mig här för att vara kreativ, för att ge utlopp åt den inspiration jag kände idag under en lång fika där skrivande diskuterades ingående. Tack och lov att det är så lätt och roligt att prata om, när det är så helvetessvårt att utföra! Vi fann inget svar på paradoxen hur det är möjligt att lida när man skriver men samtidigt plågas av att inte göra det alls. Hur är detta tillåtet?! Vi försvarade oss dock med att de som njuter och verkligen har känslan av att underhålla sig själva med sitt textsnickrande omöjligt kan skapa god litteratur; det bör gå långsamt och det bör göra ont. Alla samtal om skönlitterärt skapande slutar alltid på samma vis, hur jag försöker att försvara att jag inte skriver genom att skickligt analysera vad jag har problem med. Så nu sitter jag här och skriver om att inte skriva, istället för att skriva.

Så snart jag som barn drabbades av talförmågan fick jag antagligen frågan vad jag ska bli när jag blir stor. Alla frågar ju detta. Det tas för givet att barn gillar att få formulera ett svar på frågan. Mitt svar var förhållandevis enkelt, inspirationen till det var antagligen hämtat från min närmaste omgivning; svaret var mamma. Inget jag direkt kunde föreställa mig (förhoppningsvis viste jag heller inte vid denna ringa ålder varken hur det går eller vad det innebär att bli mamma) men något jag förstod att jag så småningom skulle fixa.

Som äldre och mer medvetande (men vem vet) redigerades svaret till lärare istället. Jag minns att jag hade en vag uppfattning om att man inte bara fick vilja bli mamma, att det var otillräckligt. Det var så begränsat, det var så litet, det var så icke-transcendentalt. Och vilka vuxna utan reproduktivt syfte (dvs släktingar; släktskap förutsätter barnafödande) fanns då representerade i min omgivning? Lärarna. Jag vet inte om jag kunde föreställa mig att de också var mammor (eller pappor, hur jag nu relaterade till män). Befriande tanke förstås, att kunna vara till utan att behöva bidra med barn.

Det här var ett tag sedan. Jag har velat bli en hel del saker sedan dess. Konstigt nog verkar det dock som att jag nu söker mig tillbaka till de svar jag hade först. Då oigenomtänkta, nu förhoppningsvis med någon form av bakomliggande resonemang. Det var inte så att jag redan då visste, inget sådant larv. Det är helt enkelt bara så att allting är så jävla förutsägbart. Oifrånkomligt. Antingen har jag gått i en cirkel, eller så är det regression det är frågan om. Jag har ingen aning om vilket som vore det bättre. Jag blir ju ändå samma sak.

På väg från spårvagnshållplatsen möter jag en gänglig far och ett vingligt barn; de väjer för en vattenpöl och vi kommer närmare varandra på cykelbanan än när var och en kan hålla sig till sin kant. Jag ser på ungen, jag ser den i ögonen och jo, där inbillar jag mig att jag hittar någon form av utlovande om alltings mening. Ingenting matchade på den ungen. Mössan på skaft. Det är sällan jag ser så mänskliga barn, alla är så utpyntade i färgkonsekventa helkroppsmunderingar. Efter att vi passerat varandra, jag och pappan och barnet, såg jag till höger och där var människor på kyrkogården, i en svart gruppering. Jag kan se dem från mitt fönster också, nu när jag kommit in. En begravning i pågående. Nu ska jag cykla till ICA för att handla mat för att hålla mig vid liv för att sedan skaffa barn för att sedan begravas, allt förhoppningsvis vid rätt tillfälle. Men tack och lov har jag ingen aning om någonting.

Ungdomar strömmade till ingången för Lisebergs kontor. Alla skulle in och hävda sig, sälja sig; vara unik bland sex tusen sökande men tack och lov bara ett tusen som blivit antagna till denna första gruppintervjun. Det snöade på ett kallt sätt. Jag var inte direkt sugen på att i två och en halv timme agera anställningsmaterial för att få en anställning där SERVICE-MINDED och DET LILLA "EXTRA" är ledorden. Tolv flickor och pojkar var vi - inte kvinnor och män, ingen av oss hade nämligen något inflytande på situationens utgång - och en man och en kvinna satt vid kortsidan på konferensbordet och betraktade oss. "Ät godis!" uppmanade de oss igen, igen och igen. "Varför äter ni ingen choklad?" Jag kände mig som tre. De var båda formellt klädda; han med grön slips men hon konstigt nog utan matchande scarf.

Jag tittade på dem, slipsmannen och utan-scarf-kvinnan och såg bara stel form. Den stereotypa formen för rekryterare: kallblodig, effektiv in absurdum, hänsynslös, maktfullkomlig och den okänsliga varelse som ska avgöra min sommars öde. Runt mig satt former för fotbollskillar, chalmerister och ambitiösa gymnasietjejer. Bredvid mig en form för en helt vanlig kille. Innehållet i just den formen visade sig dock snart vara något högst oväntat: en falukille. Plötsligt var jag intresserad av tavlan innanför ramen. Formen förmänskligades med ens, när jag kunde associera till dess innehåll.

Jag gör mig själv främmande inför andra människor genom att hålla så hårt på dessa former, förutsatta kategorier. Det gör inte alls folk mer lätthanterliga, som det skulle kunna motiveras med - snarare blir de fruktansvärt skrämmande. När jag under intervjuns sista del skulle sitta i ett personligt samtal med den manlige rekryteraren var jag inställd på att fjäska inför denna överordnade och okända. Men så satte jag mig, log på ett anställningsvänligt vis och väntade på hans initiativ.

Det första han säger är: "Du satsar på litteraturvetenskap sa du. Hur tycker du det är?" Och det visar sig att denne slipsman, denne kallblodige rekryterare, hade själv läst A- och B-kursen. "Det var jätteroligt." - de orden lät sorgliga att höra ifrån en tioårig Lisebergsanställd. "Fast vi var tvungna att läsa Brott och straff mellan en måndag och onsdag." Formen fick inte bara innehåll, den spräcktes nästintill av överraskning. All min inställsamhet rann av, eller snarare ryktes bort som ett döljande skynke. Det blev till och med så, att jag anförtrodde honom min framtidsnoja. "Men du sa ju att du var språkintresserad? Du kan ju bli översättare!" sa han, och jag ville inte annat än tro honom, en gast i spökhuset som slutligen avancerat till medarbetare på personalavdelningen.

När jag skulle gå och vi tog i hand, sa jag att det var trevligt att träffas. Det absolut uppriktigaste ögonblicket i hela min anställningsintervjukarriär.

I studentrummet ovanför är det tydligen förfest. Jag hör det sjungas "när vi gräver guld i USA" högt och sådant kan uteslutande äga rum på något annat än en studentsk förfest. Den enda plats jag kunde hitta som var relativt ickestudenttät här var Uppsala Gamla Kyrkogård, som jag besökte i slask på jakt efter svenska romantikers gravplatser. Tyvärr, då dessa dog under artonhundratalet, var inskrifterna för svaga för mig att se i sjutidsmörkret. Men jag hittade till Frödings.

När jag spatserade runt på gångarna och fick droppar i huvudet från olika sorters kala lövträd kände jag mig - inte alltför oväntat - omgärdad av död. Eller bara en stor avsaknad av liv, helt enkelt. Men eftersom allting är relativt kände jag mig plötsligt mer levande än en timme tidigare bland mängder av människor. En sådan tanke leder fort vidare in i det allmänna reflekterandet kring liv och det som är det andra. (På kongressen idag såg jag faktiskt en kvinna vid namn Liv. Det namnet hade gett mig sådan prestationsångest!) Vad jag kom fram till var ungefär att jag nog inte känner igen liv ens när jag har det framför näsan. Jag ser på allt rörligt kött och tänker "aha: liv!" i enlighet med vad jag har lärt mig, men jag kan inte påstå att det är empirisk kunskap. Det känns snarare rätt så godtyckligt. I brist på slutsatser får jag väl fortsätta med mina gravfältsstrapatser.

Jag försöker att slappna av kring begreppet 'slappna av'. Jag försöker slappna av med musik. Det sättet som väl måste vara allra mest okej. Skivan som spelar är Ry Cooders My name is Buddy, en platta jag köpte när Rocks hade utförsäljning innan butiken stängde. I natt drömde jag om Rocks för hundrafemtioelfte gången i ordningen. Alltid samma sak: jag får inte komma tillbaka. Och vad är det jag vill tillbaka till? Den i särklass bästa vardagstillvaron jag upplevt i mitt korta och kattlösa liv.

Insåg idag, när himlen som vanligt var vacker och jag inte hann titta på den för jag var stressad från spårvagnen, att timing inte existerar. Ingenting som sker är synkroniserat. Mina äpplen kommer att ta slut före mjölken, men för att vägra tillåta denna onödiga regel kommer jag ändå att köpa mjölk samtidigt som fler äpplen. Tydligen är det vad som är att strukturera tillvaron. Sätta tvångströja på allt otajmat* kaos. Och säga att timing finns. Att saker faktiskt sammanfaller och gör allting enklare när de hade kunnat låta bli. På ett kylskåp i Falun har jag en gång satt en handskriven lapp där det står: timing is everything. Jag tror att den sitter kvar.


* Jag är medvetet inkonsekvent.