Staden
Jag kan jag vill jag ska jag bör jag måste jag tror jag vet jag blir utstirrad av alla möjligheter och alla möjligheter är möjliga men också hotfulla. Vad jag i själva verket är mest rädd för är att den här staden, min tillvaros grund, ska stöta bort mig. Ska inte vilja ha mig. Och alla mina möjligheter är då om intet, eftersom de är relativa i förhållande till det Stora Okända som Styr. (Det är löjligt att belysa vissa ord med versaler. Tycker jag, ibland. Men nu är jag sentimental och lite blödig - ett typiskt passande tillfälle.)
Om himlen bestämmer sig för att sluta vara mörkblå och anta samma självlysande ton som prickarna på den är stjärnorna så gott som bortsopade. Jag tolererar inte att Göteborg ändrar färg! En allergisk reaktion får inte uppstå; jag måste vaccineras. Jag måste fortsätta se staden från ovan, från fantastiska utsiktshöjder för att sedan gå längs de byggnader jag sett på avstånd. Mina steg syr fast min inre karta, stygn fäster den vid staden och vi stadgar oss.
Om himlen bestämmer sig för att sluta vara mörkblå och anta samma självlysande ton som prickarna på den är stjärnorna så gott som bortsopade. Jag tolererar inte att Göteborg ändrar färg! En allergisk reaktion får inte uppstå; jag måste vaccineras. Jag måste fortsätta se staden från ovan, från fantastiska utsiktshöjder för att sedan gå längs de byggnader jag sett på avstånd. Mina steg syr fast min inre karta, stygn fäster den vid staden och vi stadgar oss.
Kommentarer
Trackback