Linnéa Wigforss

Jag satt i mörkret i en timme i lördagskväll. Mitt sällskap och jag uppskattade hur många i huset mitt emot som gjorde detsamma eller som bara inte var hemma. Det visade sig vara ett hushåll - där tändes lampan 21.29. Earth Hour-grejen är tänkt att vara en manifestation för miljön och därmed, antar jag, en manifestation mot vårt slösaktiga leverne. För att visa vårt engagemang kunde vi sitta i värmeljussken i stället för det elektriska i sextio minuter. Poängen med en symbolisk handling är inte att faktiskt förändra utan göra exempel, inspirera och understryka. Det kan vara fint, men vi har ett problem när symboliskt handlande blir synonymt med faktiskt miljömedvetet handlande.

Att folk inte kan göra skillnad på handling och handling kan göra mig arg. Den som släckte lampan i lördags fick ynnesten att känna sig hjältemodig, klok, rättskaffens och miljövänlig. Det är för all del bra att göra något för något större syfte än sitt eget, men jag tycker ändå att den mest centrala frågan lyder som följande: gör man egentligen någon skillnad? Förtjänar man känslan av att vara med och rädda miljön? Dessutom är det "miljövänliga" handlandet få förunnat. Alla har inte råd med symboliskt handlande. Alla kan inte köpa kravmärkt och sedan förnöjt visa upp sig och sina val. Intressant vore att se i vilka bostadsområden i Göteborg elförbrukningen minskade under denna jordtimme. De som inte släckte, är de ignoranta miljöförstörare, eller har de bara vettigare saker att tänka på?

Handlande som värnar om miljön är väl ingen emot, inte heller jag. Men att tro sig göra något och att faktiskt göra något är helt olika saker. Det symboliska handlandet kan till och med vara i vägen. Kan vi verkligen påstå oss göra något för planeten när vi har lampan släckt en timme på tusen? Eller är det jämförbart med omtanke för en dödssjuk? Att bara sitta där i mörkret och hoppas fungerar antagligen inte.

Att läsa Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset är att åldras en lite grann. Sällsamt har det varit att läsa en roman som genomgått så många förändringar i tid och rum. På 850 sidor har berättelsen lagrats i mig i olika skikt, ungefär som det går till när man stöper ljus. Jag kan erinra mig Kristins barndom på Jörundgård, men för att göra det måste jag smälta mig igenom alla händelser sedan dess. Sorgerna i hennes liv ger genklang genom hela levnadsförloppet och känslorna den väcker hos mig får fäste. Sådant åstadkommer bara en riktigt lång bok.

Den tredelade romanen äger rum i Norge på 1300-talet och som titeln antyder är huvudpersonen en dotter och maka vid namn Kristin Lavransdotter. Hon är pappas flicka, en vän mö med det dugligaste gifte att se fram emot. När hon bor ett år på kloster slår dock synden ned i hennes liv som en blixt från klar himmel; en högättad man med besudlad heder lockar henne till sex i ett horhus. Erlend Nikulausson har nämligen gjort det värsta; han har fått barn med en gift kvinna och för det utvisats ur landet. Men Kristin, hur blid och kristlig hon än varit tidigare, väcks till liv och smiter från nunnorna för att ha sex titt som tätt. Hon är blind för bristerna hans, vilket hon får lida för längre fram när hon föder honom sju söner som verkar ha ärvt de rastlösa, taktlösa egenskaperna. Synden går som ett ledmotiv genom hela det episka verket och äter sig in i Kristins innersta. Trots allt hon står ut med håller hon tveklöst fast vid sin kärlek. Det verkar vara värt det för Kristin Lavransdotter.

Av radiolyssnarna på femtiotalet röstades romanen fram till världslitteraturens bästa kärleksroman. Roligt tyckte jag först - nu känns det snarare intressant, eftersom den knappast erbjudern en skönskrivning av den romantiska kärleken. Konflikt är snarare regel än undantag i Erlends och Kristins förhållande, äktenskapet började i det praktfullaste av bröllop och slutade i separat boende och förvisning. Idioter är de båda två, då och då. Vad som gör Kristin Lavransdotter till en fulländad roman är dess gigantiska omfång; spektrat av känslor och upplevelser är enormt. Det är underbar läsning att påminnas om att alla mina känslor, upplevelser och drömmar samtidigt är helt förgängliga och för mig, eviga. Detta är vad som får mig känna mig något äldre - och det på ett ögonöppnande, positivt sätt.

Det drar ihop sig; i höst ska jag stoppa lappar i lådor under mitt första riksdagsval. Åsiktsstinn som jag är känner jag för att förankra mig och låta mig inspireras av ett politiskt parti av riksdagstyp. Att som individ uppgå i en gemenskap leder dock till olustiga känslor som beror på min rädsla för anpassning och onyansering. I mitt sökande efter tillhörighet genomläste jag Vänsterpartiets kortfattade partiprogram. Världsbilden och de följande analyserna delar jag, men det simpla och onyanserade språket, ett visionerande utan uppehåll, gör mig kritisk. Kritik må vara potenshöjande för teoretikern, men för den politiska aktivisten (inom mig) slaknar direkt. Hur ska jag kunna anpassa mig till det enkla och utåtriktade, när det finns så mycket tänkande kvar att göra?

Men att tänka en tanke löser inte problemet tanken gäller. Jag vill agera - men inte oöverlagt. Kanske är det bara att anamma den typiske aktivistens olika motton, till exempel "bättre göra något än inget", utan att tystas av försiktigheten. För jag vet ju vad jag tycker. Jag är bara rädd för hur andra påverkar mina åsikter om jag oaktat kliver in i deras gemenskap. Men jag vill ju gärna göra mer än rösta i höst. Kanske är det bara att betala in den där medlemsavgiften.