Jag är inte den enda som avgör vem jag är
I alla fall, i den andra essän, Invid ravinen, skildras en kvinna. Hon är den som intresserar mig mest, men jag ska ändå förflytta fokus till hennes man Bucharin. Därför att jag har träffat honom förut i litterära sammanhang, och jag trodde att han var en annan person. Englund skildrar Bucharin, den store sovjetiske kulturprofilen, nära Stalin och redaktör för Pravda, som ett vrak. Verkligen en människa i upplösningstillstånd. Blev till ännu ett offer när han, vänskapen till trots, arkebuserades och gjorde antalet bortröjda år 1937 till 353 074 döda istället för 353 073 (s 61, Brev från nollpunkten).
Den gång jag tidigare träffat Bucharin såg jag honom som ett svin. Det var i en av de bästa biografier jag läst, Med livet som insats, om Majakovskij, av Bengt Jangfeldt. Bucharin är ett hinder, en oförstående och stoppande makt som inte verkar äga samma mänsklighetsmått som Majakovskij. Bucharin blev - jag kan inte avgöra om det främst var texten eller min egen tolkning - till en stel mask, formad av bitter bakåtsträvan, invid Majakovskijs vilt bultande existens. Och idag fick jag insyn i Pravdas chefredaktörs död. Och han dog som offer, precis som Majakovskij på ett sätt gjorde. Ideologin tog dem inte i försvar när det verkligen gällde. Det gjorde ont, det kändes sorgligt.
För mig är en sån här detalj bevis nog för att litteraturen kan innehålla allt. Den kan skildra allt, den kan täcka allt, den kan vilja allt och den kan ge mig allt. Förstås som ett utmärkt komplement till det riktiga livet, som är ganska bra det också. Idag spelade jag gitarr för första gången på flera månader. Jag tror att jag börjar bli lite mer optimistisk.
Jag tvivlar
Det slog mig precis varför jag gillar min tandkräm. Den har en första antydan till Piña Colada i sin smak. Jag gillar verkligen Piña Colada, den där kladdiga tjejiga fjantdrinken. Denna egenskap, samt att min tandkräm löddrar måttligt och inte fräter sönder tungan, gör att jag har den tandkräm jag har. Jag tänker inte avslöja vilken den är, för det vore marknadsföring. Var och en har sin rätt att bestämma sig för min tandkräm. Jag skulle dock uppskatta om min syster bestämde sig för att använda någon annans tandkräm än min.
Egentligen är jag inte upprörd över tandkräm, utan över fotboll. Klart det svider när Sverige inte är det Sverige som målas upp i media. Är det något som gör mig ledsen så är det när föreställda bilder krackelerar; när besvikelsen ersätter övertygelsen. Jag kan bli riktigt pessimistisk i sådana situationer. Jag är en tvivlare. Bara för att jag tror mig ha blivit motbevisad så många gånger när jag hoppats, och fått rätt så många gånger som jag inte vågat hoppas. Jag tvivlar hela tiden. Efter ett tag blir man jävligt bra på det, och jag gillar ju dessutom att vara bra på saker, så när jag väl är bra på något, då är jag bra på något. Alltså, tvivel. Du kan säga något till mig, upprepade gånger, du kan visa det med ord, med rörelse. Det kan till och med gå via någon annan, men likväl; jag tvivlar. För tillslut, vid slutet, även om alla mina tvivlanden varit oberättigade, kommer jag att stå där och säga vad var det jag sa? och därmed leka regent över känslor. Men det är ju inte så. Jag är så känslosam, så totalt dominerad av vad jag känner att det är något av ett fenomen att jag tänker så mycket. För mina tankar betyder ingenting, när det verkligen gäller. De håller inte mina känslor i rationella koppel. Därför, när känslorna är ute och härjar fritt, är jag kvarlämnad med mitt tvivel.
Henke, Zlatan, varför gjorde ni inte mål?
Klar, förändrad och oförändrad
Något jag inte just nu besitter är konsten att skriva ett samlat inlägg. Jag är förkyld som satan. Detta orsakades av fantastiskt festande på fredagen (Slussbruden intogs av Falu Fris studenter), köandet på balen (det var satans kallt och dessutom missade vi fotbollen) och två trevliga eftermiddagar hemma med sällskap. Alltså, jag är inte så speciellt skrivsugen faktiskt. Jag är bara upplevelsesugen. Ge mig nytt, ge mig hårt, svårt, roligt, oroligt, whatever. Jag har ett huvud och en kropp som ska användas, det är bara att sätta igång.
Men oj, en konstruktiv söndag
Jag vet inte hur jävla ovanligt det egentligen är med en konstruktiv söndag, men jag håller just nu på att genomleva en. Jag har till och med joggat. De som känner mig, och de som framför allt känner mina negativa hata-jogging-känslor blir förvånade. Jag sprang och det kändes bra. Först såg jag på fotboll. Jag har även läst, bränt skivor med bilder från en klassresa till hela min lillasyrras sjätteklass (herregud, skjut mig!), vattnat blommor, rensat ut hela min garderob och katalogiserat mina kläder och skrivit en lista på vad jag bör inhandla i klädväg. Bland annat är jag i desperat behov av sommarstrumpor. Hur ser en sommarstrumpa ut, någon?
Majsen är klar. Majs är en grönsak, om ni inte visste det. Lag Girlfriends hade igår hos Stina lite svårt att gissa sig till detta, men det är ju inte alltid ens hjärna funkar som den bör. Jag är jävligt upptagen med att leva ett bra liv just nu i alla fall. Stör mig bara om det är viktigt!
Så har jag även lyckats fixa ett inlägg på IQ-ligans blogg också. Klart läsvärt och kompletterande.