Linnéa Wigforss

Det officiella temat för årets bokmässa var nordisk litteratur - temat för min bokmässa visade sig vara metalitteratur. Texter om litteratur var nämligen det jag fick mest med mig hem av, mätt i vikt och antal. Resten av skörden bestod av en Lyrikvännen om tysk poesi, en bok som måste sorteras under kategorin övrigt – Nina Björks nya, sannolikt skarpsynt och bra men ack så ful – och bara en endaste diktsamling, Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop.

Höjdpunkten i år kom redan med det första seminarium jag hamnade på. Mässkatalogen utlovade ett samtal om kulturjournalistikens förändrade villkor, men vad jag i stället fick var ett samtal om Agneta Pleijels litteraturkritik. En lyckoträff, helt klart, bevisat av att jag till och med ställde mig i signeringskö efteråt för att få författarens kråka i mitt färska boxexemplar. Litteratur för amatörer beskrivs av Pleijel själv som en litterär självbiografi - för mig intygar den att det finns andra som har samma syn på läsning som jag. Och eftersom denna hängivna, självutnämnda amatör verkar så klok måste vår gemensamma inställning helt enkelt vara ganska vettig. Konsten att läsa är en konst på liv och död, att med språket öppna sig för den svårgripbara världen på nya sätt. Utan den är stagnationen ett faktum.

Ett ganska stort antal av böckerna som finns i min ägo har följt med hem från bokmässan. Vidare har en större del av dessa fortfarande inte blivit mer än bläddrade i. Varje år händer samma sak: med stor övertygelse om att min smak och mitt omdöme har utvecklats låter jag drömmen om mitt livs framtida riktning styra vilka böcker jag ska ha. En tegelsten om globalisering, en söt liten pocket om Afrikas ekonomiska historia, ett antal böcker om stadsbyggnad och några filosofiska skrifter säger i sin olästhet något om min brist på självinsikt. Liksom inför en buffé kan jag inte hejda mig när jag omges av intressanta böcker som tycks utlova oumbärliga insikter. Om jag inte tror att jag kan läsa mig till att bli en bättre människa vet jag inte riktigt vad jag ska tro på.

Beteendet påminner mig om den form av kannibalism som går ut på att den hungrige vill tillägna sig eftertraktade egenskaper hos den person man käkar upp. Magin funkar förstås bara om jag faktiskt läser det jag släpar hem till mina redan fulla bokhyllor. Men i år, i år är allt givetvis annorlunda: de här böckerna ska jag verkligen läsa. Jag har i alla fall redan börjat inmundiga Pleijels bok, och den lovar gott.

Constanza von Esslin, så heter min nya förtrogna. Det var på biblioteket som jag hittade den uppställd, Ansatsernas bok av Håkan Andersson. Tack och lov för bibliotekarierna, de som ändå gör det omöjliga urvalet och ser till att fler än bara de senast utkomna böckerna får uppmärksamhet. Författarnamnet sa mig ingenting, men att boktiteln låg så bra i munnen och att omslaget var så stämningsfullt - en landskapsmålning av Caspar David Friedrich - var nog för att övertyga mig. Eller hade jag kanske hört den nämnas någonstans förut men sedan förträngt det? Hur som helst: bara på magkänsla satte jag Ansatsernas bok högst upp på min läslista, till alla sedan länge väntande böckers förtret.

Ansatsernas bok inleds med ett förord av nämnde Håkan, där han utger sig för att vara bara mellanhanden. Liksom i tidigare romaner har han bara kommit över någon annans manuskript, den här gången är det Constanza von Esslins ord han förmedlar. Det är ett effektivt knep. Utgivarfiktionen får anteckningarna att framstå som ett äkta tidsdokument, och ger tyngd till hennes nedteckningar. Bara några sidor och hennes livsskildring har vunnit mig helt och hållet. Det är som om hon verkligen finns där, på andra sidan texten. Jag får ta del av hennes hemligheter, lyssna till hennes röst; hon ger mig ett förtroende som jag bara kan vårda genom att girigt läsa vidare.

Hennes sammanhang är alltså trettiotalets norra Tyskland. Man känner inte bara lukten nazisternas erövringar och av det anstående kriget, även första kriget genomsyrar livet på godset Gartner. Hennes pappa, den pensionerade generalen som knappt lyckats lappat ihop sitt liv krigsinsatsen, insåg först krigets skada när han förstod hur många fåglar som gått åt. Förutom att dela sin dotters passion för den engelska kulturen och litteraturen räknar han fåglar på ägorna. Resten av familjen - en mor, en bror, de två mer utåtriktade och kanske mindre trasiga familjemedlemmarna - är inte lika rotad i det stora huset. Undan för undan framträder familjehistoriens avgörande händelser, och Constanzas öde är litterärt bekant: att känna sig främmande för sina närmaste, men ändå vara utelämnad åt deras handlingar. Blodsband är blott mytiskt sammanhållande.

Ingen vet förstås att det första världskriget var det första och att det andra är stundande, ändå är det som om upptakten ekar mellan raderna.  I Constanzas isolerade liv - självmedveten som hon är kommenterar hon själv den nästan totala frånvaron av umgänge - är Gartner livets scen ifrån vilken hon bara gjort några avstickare. Minnen, drömmar, antydningar om trauman - hon väver samman sin text som hon syr sina gobelänger. Vad som gör Ansatsernas bok mest gripande är att hon skriver fram sitt liv, sig själv. Berättarjaget sitter förvisso inne med en del hemligheter, men tar ändå jämna steg med läsaren. Mitt utrymme i hennes liv blir därmed lika stort som den lilla anteckningsboken, och läsupplevelsen blir så intim att hon lämnar min värld oerhört saknad.

Länge var jag rädd för att läsa Kristian Lundbergs Yarden. Jag var rädd för att få berättat för mig att allt det där hemska är sant; att det bottenlösa samhället existerar och att rädslan för att falla därmed är befogad. Rädslan besegrade dock aldrig min nyfikenhet på den unisont hyllade boken, men nog hade jag rätt – det är en skildring av ett bottenlöst samhälle, ett otäckt bevis för att ett sadistiskt monster fortfarande härjar runt, iklätt den tunna förklädnad vi kan kalla arbetslinjen.

Trots sin korthet hinner berättelsen ändå skildra den totala alienationen, den som Sisyfos och så många av dagens arbetare väl känner till. På Yarden i Malmös hamn – utom synhåll men alldeles i närheten av det nybyggda uppvisningskvarteret i en stad som gärna skryter med sin postindustriella pånyttfödelse – utför Kristian och hans kollegor daglönearbete, under övervakning gör de vad de ombeds att göra: att flytta bilar under vedervärdiga arbetsförhållanden. Ingen av dem jobbar annat än för den osäkra inkomstens skull; de lever i en zon tömd på rättigheter och är konstant beredda på godtycklig bestraffning. Arbetet är ett mörker, ett mörker som gnager bort ens mänsklighet men som de måste stå ut med för att överleva. Men för vilken sorts liv är det egentligen värt att överleva?

Det är Lundbergs egen berättelse; han kallar den ett vittnesbörd. Efter några år uppe vid ytan är han tillbaka hos de oönskade, hos de osynliga. Möjligheten för den lägsta klassen att organisera sig och göra anspråk på det gemensamma välstånd som av någon anledning frånhålls dem är närmast obefintlig. Några av dem som jobbar på Yarden saknar till och med medborgerliga rättigheter, och då betraktas man knappt som människa – som om ett litet papper skulle göra en sådan enorm skillnad. För Kristian blir den offentliga debatt han själv nyligen hördes i till ett svagt brus någonstans långt ovanför hans huvud. Det är skrivandet som blir hans sätt att kämpa om sin mänsklighet, den värdighet han vägrar ge upp. Och mycket riktigt: berättelsens helhet tycks motverka den splittring som alienationen tvingar fram inom honom. När han sammanfogar sina erfarenheter skriver han sig hel.

De flesta av männen – för de är alla män – han träffat på sina olika tillfälliga arbetsplatser har ännu sämre utsikter, det vet han. Några hjälper han att skriva CV, men det är hopplöst. Dessa män är alla hela tiden nära att kantra där de hjälplöst driver omkring bland höga vågor, utan minsta kontroll över riktningen. Men egentligen är ju samhället stabilt, är det inte? Så varför är denna storm i ett vattenglas nära att döda somliga av oss?

Jag blev rädd av Yarden, men ångrar knappast att jag läste den. Utsattheten har nu en berättelse, men visst, alla kommer inte att lyssna till den. Än så länge gillar många av någon konstig anledning att förneka att ingen idag förnedras genom arbete. Jag vill och tror att Lundbergs sätt att försöka bryta ensamheten kan inspirera, i individualismens och bemanningsföretagens tidevarv. Mig hjälper den i alla fall att genomskåda och vägra den inhumana men högst verkliga arbetsideologin.

Som en blixt från klar himmel – så upplever jag denna plötsliga ömhet inför kaniner. När jag under de senaste månaderna har fått syn på ett exemplar av sällskapsarten har jag stannat upp, fått en längtan i blicken, utstött läten med anledning av deras mjuka gullighet – ”åh!” – varefter jag föreställt mig hur jag går nära den, klappar den, låter handen glida medhårs över ryggpuckeln för att sedan ta tag längst ut i det späda, varma och makalöst mjuka örat och försiktigt klämma åt.

Jag brukade vara den som mest av alla proklamerade min avsky för detta timida och meningslösa djur, högt och ljudligt. De sitter ju bara där, glor räddhågset eller likgiltigt, ger inte ifrån sig några som helst ljud och bäddar i sin oskuldsfullhet för att bli förnedrade. När jag var liten, i kaninåldern, framstod mina svagheter i kontrast till kaninens renhet som stora svarta fläckar, som inre bölder av ondska. Renhet upplevs lätt, som vi alla vet, som att den är till för att besudla – därför fantiserade jag också, men ganska undermedvetet, om att min smutsighet och ondska kunde smitta, och att det skulle kännas bättre om jag lyckades överföra den. Pelle, en svart dvärgvädur som var min allra första kanin, fick därför utstå många smädelser under sitt korta liv. Morgon och kväll skulle han matas – nytt vatten i skålen, några ytterligare strån hö trots att han inget åt, sedan påfyllning av torrfodret som ögonblickligen slukades glupskt – och det gick knappt en dag utan att jag hivade ur mig mina aggressioner på Pelle. Mamma hade troligtvis skällt på mig dessförinnan, jag i min tur skällde på kaninen; det passiva lilla djur som satt upptryckt i hörnet av buren utgjorde ett tacksamt objekt för de okvädingsord som jag kastades mot den.

Tro nu inte det värsta: jag skadade honom aldrig någonsin fysiskt, Pelle – misshandeln stannade på det verbala stadiet. Troligtvis saknade han tack och lov förmågan att förstå svenska skällsord, och förhoppningsvis kunde han inte ens uppfatta det fientliga i mitt tonfall. Men om han på något sätt ändå begrepp kunde han kanske ändå förstå min belägenhet, att jag själv var en kanin trängd i ett hörn fast i en annan och för honom otillgänglig verklighet. Då förstod han kanske också att det var i avund till hans godhet – en helt passiv och icke-vald godhet, för övrigt – som jag gjorde honom till slagpåse och ville smitta honom med mina brister, mina svarta inre bölder.

Efteråt, när jag hävt ur min en lång harang förolämpningar, kom nästan alltid ångern som ett slag i huvudet. Jag insåg vad jag gjort, skämdes människoöronen av mig och ville fort reparera skadan genom att börja gulla med honom, mjukt och försiktigt klappa kaninkroppen, kanske även gråta en skvätt för att visa för världen hur starkt jag önskade att bli förlåten. Men för min och Pelles relation var det i stort sett kört. På grund av mitt konstiga beteende uppfattade jag mig som ond i relation till hans oskuldsfullhet, vilket gjorde honom genomgod i relation till min ondska. Vi var antagligen båda i lika hög grad kringslängda vantar i våra respektive vardagar, men det hjälpte inte – i denna utsatthet lyckades vi aldrig finna varandra.

Jag tar på mig skulden för det. I stället för att sträcka ut handen efter hans tass i sann solidarisk och konstruktiv anda upprättade jag ännu en hierarki i vår lägsta kast. Varför lät jag honom inte bli en tröst? I sin medgörlighet och lenhet hade han passat utmärkt – det är en av de få funktioner som kaniner faktiskt kan fylla. Jag offrade helt enkelt den möjligheten för att få känna åtminstone en gnutta makt, som ett sätt att laborera med min sakta framväxande insikt om att alla människor såväl kan skada som bli skadade. Nu, i vuxen ålder, när jag är för stark eller kanske bara för självmedveten för att gorma åt en stackars liten kanin, vill jag såklart gottgöra alltihop. Därav denna plötsliga dragning till det oförargliga och skygga djuret: jag vill bevisa att jag inte skadar bara för att jag kan.

(För att inte väcka denna ömhet hos fler avhåller jag mig från att lägga upp en bild på ett av dessa söta, menlösa djur.)

En föga överraskande följd av att krönas till nobelpristagare är att hela ens liv plötsligt inom ett ögonblick blir litterärt nyhetsstoff. Allt från små detaljer till större livsomvälvningar plockas upp och tillåts smälta samman med hans eller hennes verk, som trycks upp i massupplagor. Relationen mellan verk och person ska sedan noggrant stötas och blötas i den översköljande våg av förord, efterord, kommentarer, porträtt, intervjuer och reportage som utmärkelsen sätter igång. Författarbiografin blir till en ramberättelse runt litteraturen. Man kan också göra som Torbjörn Schmidt när han gav ut Air Mail, en drygt tjugofemårig brevväxling mellan den senaste pristagaren, poeten Tomas Tranströmer, och den amerikanska poeten Robert Bly. Här får den uppburne författaren utrymme att presentera sig själv och i egen takt vägleda den hungriga läsaren in i sitt litterära universum.

Men eftersom Air Mail är en dokumentation av en vänskap är det inte bara en poets liv och skrivande läsaren får följa utan även Robert Blys, som verkar vara något av en litterär själsfrände till vår svenske nobelpristagare. De båda poeterna möts inte helt oväntat i poesin, och lämnar snart den formella tonen och ”Du”-tilltalet för en egen samklang i takt med att diskussionsämnena förgrenas och når in i alla livets vrår. Som genom ett litet titthål kan jag på nära håll följa hur tilliten, den förtroliga lekfullheten och samförståndet-mellan-raderna växer fram, ord för ord och brev för brev. Bly och Tranströmer krattar även upp högar av den samtida och ofta förhatliga politiken samt det kulturliv som båda motvilligt ingår i. Den ena usla amerikanska presidenten avlöser den andra, kriget i Vietnam ligger länge som en dyster smog över breven och Tranströmer övar hemmavid sitt tålamod med de marxistiska fundamentalister som vägrar tro att en dikt med naturmotiv fortfarande kan vara angelägen. Indirekt är boken även en liten historik över hur de tekniska förutsättningarna för en vänskap som överspänner ett världshav gradvis förändras – en påminnelse om att det inte är en självklarhet att snabbt kunna nås av en väns ord. Under min läsning återkommer jag ofta till tänken på min egen frustration inför det vita arket när jag ska till den adresserade vännen, men för varken Bly eller Tranströmer är brevet ett trubbigt instrument för att komma varandra nära.

Eftersom de båda poeterna också översätter varandras dikter, ja rentav gör dem nästan till sina, får diskussioner om språkliga detaljer och översättningsproblem stort utrymme i breven. Tillsammans trevar de över verkligheten med sina språkliga känselspröt – ”känn här!”, ”och här, känn på det här ordet!” – och även jag kan dela tillfredsställelsen när de hittar rätt. Air Mail är således ett oavsiktligt men levande exempel på vad filosofen Paul Ricœur beskriver som översättningens paradox: den är omöjlig i teorin, men fullt möjlig i praktiken. Och apropå översättning: Lars-Håkan Svenssons överföring till svenskan av Blys och Tranströmers alla nybildningar och fantastiska ironier tycks fånga alla subtiliteter. Jag kan inte låta bli att betrakta breven i sig som översättningar, som de tolkningar och förmedlingar av livsfragment de faktiskt är, flygandes kors och tvärs över Atlanten. Från början var de förstås inte avsedda att läsas av utomstående; de är bitar av poeternas vardag med vilkas hjälp de bygger både sig själva och sin vänskap.

Med ett förord som utan tvekan gör resten av volymen rättvisa får utgivaren Torbjörn Schmidt mig att ana vilken läsupplevelse jag har att vänta. Han uppmanar läsaren att se breven som en skärningspunkt mellan det ständiga, inre skrivandet och de yttre, oupphörliga händelser som livet utgör – fruar, flyttar, barn, resor, skvaller och den eviga bristen på pengar. Carol Bly och Monica Tranströmer är de ständigt hälsande hustrurna, och jag får intrycket av att deras respektive mäns tid för poesin vore närmast obefintlig utan deras tveklösa understöd. Därmed styrker breven föreställningen om att inga manliga genier frodas utan en maka med fötterna på jorden – å andra sidan är ju avsändaren och mottagaren varje brevs givna centrum.

I sina brev visar Bly och Tranströmer på en gränslös språkkänsla; för dessa brevs författare är att utforska språket samma sak som att utforska sin mänsklighet. De är stundom besjälade, även för en vars namn inte stod på kuvertet. I efterskriften – som innehåller en del läsanvisningar som hade behövts tidigare – beskriver Schmidt hur redigeringen av breven ofrånkomligen innebär en förvanskning och, befarar han, ett avkall på deras autenticitet. Men det är ingen som helst fara: autenticiteten hos denna korrespondens sitter inte i arken, i bläcket eller i avtrycken från skrivmaskinens färgband utan i de fantastiska formuleringarna. Efter att ha läst det sista brevet, signerat av Tranströmer och daterat på Runmarö den 30 april 1990, saknar jag omedelbart det långa samtal från vilket jag fått så många värdefulla och trösterika insikter om vad skrivandet kan betyda för en människa. Som Bly själv så klarsynt formulerar det: ”Språket är det bo människorna tillverkar…”

Att älska är att vilja äga, men att äga är att inte längre kunna älska. Så skulle Prousts berättarjags uppfattning om kärleken kunna sammanfattas, men själva poängen med hans vältalighet och utbroderingar är att de inte bör komprimeras utan avnjuta i all sin underbara långrandighet. Min ambition är att läsa en del av På spaning efter den tid som flytt i halvåret - en någorlunda kontinuitet är nödvändig för att göra alla storverk rättvisa - och än så länge håller det i sig; igår tog min tid med det femte bandet slut - i en cliffhanger!

Men åter till kärlekens paradox. Den femte delens titel, Den fångna, syftar på Albertine, föremålet för hans ansträngningar sedan den dag han fick syn på henne på stranden i Balbec, men speglar samtidigt berättarens egen relation till kärleken. Efter hemkomsten från senaste sommarvistelsen i Balbec (en plats vars egenskaper, stämningar och betydelser vid det här laget inarbetats grundligt i läsaren) lyckades han övertyga henne att bo hemma hos honom, där de i stort sett är i fred bortsett från Françoise, hushållerskan som sedan länge är en del av familjen. Från omgivningen kommer både förväntningar om och protester mot ett eventuellt giftermål, men berättaren vet inte riktigt själv vad han vill. Att kärlek inte innebär lycka är han helt på det klara med, men så länge svartsjukan håller i sig blir det för svårt att avpollettera Albertine. 

När hon är utom räckhåll misstänker han att hon hänger sig åt orgier, är hon närvarande kan han inte se henne som annat än en black om foten. Drömmen om Venedig genomsyrar hela boken, men då läsaren nu känner honom tämligen bra skulle denna drömsyn oundvikligen krossas mot verkligheten som glas mot klippor. Längtan, minnet, drömmen - det är i dessa former hans liv pågår. Hur mästerligt vävs inte alla dessa inre resor samman i en ojämförlig sinnlig logistik; Proust var utan tvekan en känslighetens virtuos, med minst ett sjätte sinne.

Redan tidigt upplever jag att något skiljer detta band från de föregående, men det vore inte konstigt: såväl författaren som berättaren har åldrats. Att även berättarens namn - som givetvis är Marcel - äntligen avslöjas får stå som symbol för denna skiftning. Namngivningen tycks vara en del i en större självmedvetenhet, som om världens aldrig sinande källa till intryck inte vore lika påträngande och oregerlig längre. Trots att omfattningen hos romansviten ibland känts oöverkomlig har det aldrig föresvävat mig att inte fortsätta. Det sällsamma i att så länge följas åt av en berättarröst, som i sin fiktiva upplevt att ännu mer liv hunnit passera, är en lön som gör mödan värd. För att på detta sätt få fiktionen att samspela med läsarens liv finns inga genvägar att ta.

I Ytterjärna, som namnet avslöjar ligger utanför Järna, pågick en fantastisk utställning om färg till den andra oktober. Precis innan See! Colour! avslutades hann jag dit och fick uppleva färg i nya, oväntade former. Ute bland de avfallsrenande dammarna fanns färgexperiment att leka med, i en ladugård fanns skisser av Rudolf Steiner (dock hänsynslöst tagna ur sin kontext, hans föreläsningar), inne i kulturhuset några av Hilma af Klints abstrakta och rymdlika tavlor, men framför allt: de installationer som amerikanen James Turrell låg bakom.

I en höstsol som fick oss att svettas satt vi i kö på en bänk utanför en byggnad uppförd enbart för ändamålet. Installationen tillät inte så många i taget och jag tyckte att pausen var behaglig, andra gick fram till guiden och bad honom uppskatta väntetiden, kunde de kanske komma tillbaka senare? Men tålamod nog att vänta en stund var det som krävdes för att komma in i James Turrells rum av oformlig färg, ljus och mörker. Där på bänken, iklädd sådana tossor man får på vårdcentralen, passade jag på att bläddra i utställningskatalogen. Vår kroppsuppfattning kräver att vi kan se och förhålla oss till andra objekt i rummet, kunde jag läsa, och det är vad Turrells konst tar fasta på. Inför vårt inträde i verket fick vi tydliga instruktioner: lägg er inte på golvet, stanna inte för länge - och ramla inte över kanten! Ett par tittade på varandra och skojade, "vågar man verkligen gå in?", nervösa över denna oförutsägbara konst.

Två och två fick vi tossprassla nedför en trappa som ledde oss ned i ett ändlöst, vitt rum - eller var det rött? eller kanske lila? Det skiftade obemärkt nyans och upplevdes tack vare sin konstruktion som obegränsat. Alla i gruppen om sju-åtta stycken kunde se varandra, men annars var det som att befinna sig i underligt upplyst dimma. Det påminde om hur himlen fånigt brukar gestaltas i filmer, men var betydligt kusligare. Och spännande - jag ville nästan inte gå nedför den trappa som ledde ut. För kontrastverkan fick vi, efter ännu några minuters väntan, gå in i ett mörkt rum format som en liten biografsalong. Vad vi tittade på var ett djup av färg, skapat av tre skärmar i djup. Min blick borrade sig in i det vänstra, svartröda hörnet; det sög i magen och trängde upp tårar någonstans ifrån, som om färgglöden väckte något väl gömt. Tillbaka ute i solen igen kändes upplevelsen drömlik.

Genom att bjuda in betraktaren i konstverket gör Turrell hela kroppen till mottagare av denna unika estetiska erfarenhet. Denna helkroppskonst kommer till oss på samma sätt som vi lever i världen: genom alla sinnen. Som på teatern är vi ofrånkomligt närvarande utan chans att värja oss, så som man kan vända bort blicken inför en tavla. Jag är överväldigad över hur han överskrider konstens former; det här är den konst jag bara trodde jag kunde drömma om, men så fann jag den i Järna.

Vad som dock grusar euforin är att den nästan sjuttioårige Turrell är kräsen med var han ställer ut, det påstår i alla fall utställningens sympatiske arrangör Rembert Biemond i årets första nummer av tidskriften Balder (som givetvis har just temat färg). En krater i Arizona han har köpt för att bygga in sin konst i kan man ju förstås åka till, men lyckligtvis har Ytterjärna blivit med en permanent skyscape. Efter att ha följt en liten stig uppför en kulle kommer man till denna cylinderformad byggnad med golvvärme, i vars kupoltak en öppning introducerar en för skådespelet himlen.

James Turrell: Skyscape