Linnéa Wigforss

I Ytterjärna, som namnet avslöjar ligger utanför Järna, pågick en fantastisk utställning om färg till den andra oktober. Precis innan See! Colour! avslutades hann jag dit och fick uppleva färg i nya, oväntade former. Ute bland de avfallsrenande dammarna fanns färgexperiment att leka med, i en ladugård fanns skisser av Rudolf Steiner (dock hänsynslöst tagna ur sin kontext, hans föreläsningar), inne i kulturhuset några av Hilma af Klints abstrakta och rymdlika tavlor, men framför allt: de installationer som amerikanen James Turrell låg bakom.

I en höstsol som fick oss att svettas satt vi i kö på en bänk utanför en byggnad uppförd enbart för ändamålet. Installationen tillät inte så många i taget och jag tyckte att pausen var behaglig, andra gick fram till guiden och bad honom uppskatta väntetiden, kunde de kanske komma tillbaka senare? Men tålamod nog att vänta en stund var det som krävdes för att komma in i James Turrells rum av oformlig färg, ljus och mörker. Där på bänken, iklädd sådana tossor man får på vårdcentralen, passade jag på att bläddra i utställningskatalogen. Vår kroppsuppfattning kräver att vi kan se och förhålla oss till andra objekt i rummet, kunde jag läsa, och det är vad Turrells konst tar fasta på. Inför vårt inträde i verket fick vi tydliga instruktioner: lägg er inte på golvet, stanna inte för länge - och ramla inte över kanten! Ett par tittade på varandra och skojade, "vågar man verkligen gå in?", nervösa över denna oförutsägbara konst.

Två och två fick vi tossprassla nedför en trappa som ledde oss ned i ett ändlöst, vitt rum - eller var det rött? eller kanske lila? Det skiftade obemärkt nyans och upplevdes tack vare sin konstruktion som obegränsat. Alla i gruppen om sju-åtta stycken kunde se varandra, men annars var det som att befinna sig i underligt upplyst dimma. Det påminde om hur himlen fånigt brukar gestaltas i filmer, men var betydligt kusligare. Och spännande - jag ville nästan inte gå nedför den trappa som ledde ut. För kontrastverkan fick vi, efter ännu några minuters väntan, gå in i ett mörkt rum format som en liten biografsalong. Vad vi tittade på var ett djup av färg, skapat av tre skärmar i djup. Min blick borrade sig in i det vänstra, svartröda hörnet; det sög i magen och trängde upp tårar någonstans ifrån, som om färgglöden väckte något väl gömt. Tillbaka ute i solen igen kändes upplevelsen drömlik.

Genom att bjuda in betraktaren i konstverket gör Turrell hela kroppen till mottagare av denna unika estetiska erfarenhet. Denna helkroppskonst kommer till oss på samma sätt som vi lever i världen: genom alla sinnen. Som på teatern är vi ofrånkomligt närvarande utan chans att värja oss, så som man kan vända bort blicken inför en tavla. Jag är överväldigad över hur han överskrider konstens former; det här är den konst jag bara trodde jag kunde drömma om, men så fann jag den i Järna.

Vad som dock grusar euforin är att den nästan sjuttioårige Turrell är kräsen med var han ställer ut, det påstår i alla fall utställningens sympatiske arrangör Rembert Biemond i årets första nummer av tidskriften Balder (som givetvis har just temat färg). En krater i Arizona han har köpt för att bygga in sin konst i kan man ju förstås åka till, men lyckligtvis har Ytterjärna blivit med en permanent skyscape. Efter att ha följt en liten stig uppför en kulle kommer man till denna cylinderformad byggnad med golvvärme, i vars kupoltak en öppning introducerar en för skådespelet himlen.

James Turrell: Skyscape

Jag vet att jag hycklar, men ibland är ett ting inte bara ett ting,
inte när det ger mig tillgång till dylika formuleringar:

Blåstång. I det klara vattnet lyser tångskogarna, de är unga,
man vill emigrera dit, lägga sig raklång på sin spegel-
bild och sjunka till ett visst djup - tången som håller    
sig uppe med luftblåsor, som vi håller oss uppe med    
idéer.