James Turrells helkroppskonst
I Ytterjärna, som namnet avslöjar ligger utanför Järna, pågick en fantastisk utställning om färg till den andra oktober. Precis innan See! Colour! avslutades hann jag dit och fick uppleva färg i nya, oväntade former. Ute bland de avfallsrenande dammarna fanns färgexperiment att leka med, i en ladugård fanns skisser av Rudolf Steiner (dock hänsynslöst tagna ur sin kontext, hans föreläsningar), inne i kulturhuset några av Hilma af Klints abstrakta och rymdlika tavlor, men framför allt: de installationer som amerikanen James Turrell låg bakom.
I en höstsol som fick oss att svettas satt vi i kö på en bänk utanför en byggnad uppförd enbart för ändamålet. Installationen tillät inte så många i taget och jag tyckte att pausen var behaglig, andra gick fram till guiden och bad honom uppskatta väntetiden, kunde de kanske komma tillbaka senare? Men tålamod nog att vänta en stund var det som krävdes för att komma in i James Turrells rum av oformlig färg, ljus och mörker. Där på bänken, iklädd sådana tossor man får på vårdcentralen, passade jag på att bläddra i utställningskatalogen. Vår kroppsuppfattning kräver att vi kan se och förhålla oss till andra objekt i rummet, kunde jag läsa, och det är vad Turrells konst tar fasta på. Inför vårt inträde i verket fick vi tydliga instruktioner: lägg er inte på golvet, stanna inte för länge - och ramla inte över kanten! Ett par tittade på varandra och skojade, "vågar man verkligen gå in?", nervösa över denna oförutsägbara konst.
Två och två fick vi tossprassla nedför en trappa som ledde oss ned i ett ändlöst, vitt rum - eller var det rött? eller kanske lila? Det skiftade obemärkt nyans och upplevdes tack vare sin konstruktion som obegränsat. Alla i gruppen om sju-åtta stycken kunde se varandra, men annars var det som att befinna sig i underligt upplyst dimma. Det påminde om hur himlen fånigt brukar gestaltas i filmer, men var betydligt kusligare. Och spännande - jag ville nästan inte gå nedför den trappa som ledde ut. För kontrastverkan fick vi, efter ännu några minuters väntan, gå in i ett mörkt rum format som en liten biografsalong. Vad vi tittade på var ett djup av färg, skapat av tre skärmar i djup. Min blick borrade sig in i det vänstra, svartröda hörnet; det sög i magen och trängde upp tårar någonstans ifrån, som om färgglöden väckte något väl gömt. Tillbaka ute i solen igen kändes upplevelsen drömlik.
Genom att bjuda in betraktaren i konstverket gör Turrell hela kroppen till mottagare av denna unika estetiska erfarenhet. Denna helkroppskonst kommer till oss på samma sätt som vi lever i världen: genom alla sinnen. Som på teatern är vi ofrånkomligt närvarande utan chans att värja oss, så som man kan vända bort blicken inför en tavla. Jag är överväldigad över hur han överskrider konstens former; det här är den konst jag bara trodde jag kunde drömma om, men så fann jag den i Järna.
Vad som dock grusar euforin är att den nästan sjuttioårige Turrell är kräsen med var han ställer ut, det påstår i alla fall utställningens sympatiske arrangör Rembert Biemond i årets första nummer av tidskriften Balder (som givetvis har just temat färg). En krater i Arizona han har köpt för att bygga in sin konst i kan man ju förstås åka till, men lyckligtvis har Ytterjärna blivit med en permanent skyscape. Efter att ha följt en liten stig uppför en kulle kommer man till denna cylinderformad byggnad med golvvärme, i vars kupoltak en öppning introducerar en för skådespelet himlen.
James Turrell: Skyscape
Känslan av en bok
Jag vet att jag hycklar, men ibland är ett ting inte bara ett ting,
inte när det ger mig tillgång till dylika formuleringar:
Blåstång. I det klara vattnet lyser tångskogarna, de är unga,
man vill emigrera dit, lägga sig raklång på sin spegel-
bild och sjunka till ett visst djup - tången som håller
sig uppe med luftblåsor, som vi håller oss uppe med
idéer.
En dokumentär om kvinnor och platser
Redan i öppningsscenen visade kameran hur intimt resten av filmen skulle skilja de deltagande kvinnorna. Introducerade av ett grimasporträtt kom kvinnor från bland annat Brasilien, Kenya och Indien till tals. Jag upplevde det som att de talade till någon de verkligen litade på, som betraktare kunde jag inte låta bli att påta mig den rollen. Det är när de är som allra bäst, dokumentärerna, när de utplånar mellanrummet mellan den som betraktar och sen som blir betraktar. Ganska snart kändes det som att vi tittade på varandra, jag och dessa människor.
Dokumentärfilmen verkar ha varit en del av ett större konstprojekt - "finansierat av vem?" kan jag inte låta bli att undra. De intervjuade kvinnorna fotograferades som sagt, för att sedan få sina porträtt uppklistrade på allehanda föremål i slumlandskapet. Stundtals kändes allt något överestetiserat, men jag har samtidigt svårt att hålla det emot filmen eftersom det inte skedde på bekostnad av närhet. I en humoristisk final åker ett tåg påklistrat med ögon genom Kibera, för att i en slänt hitta resten av ansiktena som från avstånd bildar en helhet. Det är ett utmärkt sätt att lekande tänja på maktstrukturerna, att låta dessa kvinnors bilder och röster ta plats.
Kalas med Laleh
Så ofta när det kommer till kvinnliga artister dömer jag dem på fel grunder. Mjukhet känns då som ett förutsägbart tilltal som direkt får mig att slakna musikaliskt, kanske för att jag inte kan se skillnaden på om det är babyrosa eller faktiskt naket. Naket var det helt säkert, när Laleh spelade Snö. Men vid de tillfällen då reggiebeats dominerade och allt plötsligt blev mer slätstruket såg jag i stället till höger om scenen där kanadensiske konstnären Max Streichers lvita uftslottshästar stod och vajade. De har följt mig hit från Tjolöholm.
Tyvärr inramades denna utmärkta spelning av en högst löjlig konferencier. Hon var allt man inte bör vara: käck, alltför pratsam, generande för artisten (hon släppte inte artisterna av scenen) och tilltalade alla som om de vore duktiga små barn. "Medan ni väntar kan ni väl prata med varandra, umgås och ha trevligt!" Jo, vi vet.
Årets festivalupptäckt
Staten Washington förknippas vanligtvis med Nirvana, men trots samma härkomst förflyttar det här bandet mig till helt andra platser inombords. Först hörde jag dem faktiskt när Helena von Zweigbergk var sommarpratare, dagarna efter såg jag dem i spelschemat för Arvikafestivalen. Jag var där, lätt berusad men mer av solljus och sömnbrist än något annat. När vi sållade oss till publiken dröjde det dock inte länge innan jag kände fullkomligt lugn och en djup följsamhet i musiken. Dagens inköp, deras skiva, skickade mig rakt in i detta tillstånd än en gång.
Tvillingsjälar (you wish!)
vår blivande ständige sekreterare som skriver om saker som om de inte vore av denna värld
men som de faktiskt är! Jag skulle behöva en Englund i huvudet, tjugofyra timmar om dygnet,
sju (fast sex kan också vara okej) dagar i veckan, till att hjälpa mig tänka. Och formulera mig.
Så bra det kan bli
Det är snö och det är sol och det är dagen före julafton. Jag sysslar med själavård: läser och stickar. Försöker att inte tänka på skolan - men tänker på skolan - och ombokar biljetten hem till Göteborg.
Captain, my captain
Captain Beefheart."
"Low Yo Yo Stuff!"
"Er kreativitet får allt annat att blekna.
Jag lyssnar på dig och dansar inuti."
"I'm Glad."
"Den sanna kärlekens mänskligaste skildring,
det måste vara din musik."
"Crazy Little Thing!"
"Ge mig ditt genis recept. Fyll tomheten."
"Call on me, Autumn's Child."
"Men hur?"
"My Head Is My Only House Unless It Rains..."
"Så pass. Men som du själv säger:
I've Got Too Much Time
To Be Without Love."
Tre favoriter på en dag
Biblioteksälskaren
Nej, ärligt talat: Skit samma. Det bästa med detta biblioteksbesök var inte Marsippiesson (som han blev döpt till, den mystiske läsaren, sammansatt av tre signifikanta delar) utan en av böckerna jag fick med mig hem: Den kända världen av Edward P. Jones. Han är sprudlande, och lyckas fånga det mångfasetterade i en social grupp - hur stor den än må vara. I detta fallet är den sociala gruppen de svarta slavarna i artonhundratalets sydstater. Inte det allra lättaste kanske att skildra - klichéerna haglar över den som försöker - men herr Jones, han lyckas. Den recenserades förut i DN, check it out, om min rekommendation inte räcker.
Detta kommer att bli en kulturell icke-vardaglig vecka. Det är både mentalt kittlande men också lite oroande; jag kan inte luta mig tillbaka mot vardagens traditioner utan måste vaken och på min vakt ta mig igenom denna vecka. På onsdag ska jag och Kristin se Mars Volta. Varken hon eller jag har riktigt förstått detta än. Det kommer att slå ner i huvudet på mig, detta faktum, när ljudnivån är så stark att hjärtat flippar ur och hela jag diggar - alltså när dessa fantastiska musiker till män kommer upp på scenen. The Bedlam in Goliath är en fantastisk platta.
Maciej Zaremba
Han skriver bra och han gör nytta och han fick mig att känna mig som på riktigt igen, efter att ha läst dessa artiklar och känt engagemanget bara bubbla fram, inombords, av sig självt. Han gör allt mänskligt.
Vi pratade om det här Kristin, jag rekommenderar:
http://www.dn.se/kolonikosovo
Människornas FN är inte felfritt.
Så stort vara konstnär
Erwin Wurm.
Susan Sontag m.fl.
Hela vår livsstil är ett hinder i sig och det vi väljer att göra (det utöver [vad vi tror är] nödvändigheter) i tron om ett hemligt "orört" inre är det som verkligen ger oss liv. Dags att ta livet tillbaka - är ingen liten kamp.
Jack Nicholson står till vänster med sin skugga delvis utanför vad fotografiet tillåter oss att se. Framför honom, snett framför, ligger några golfbollar som liknar fågelägg. Jack Nicholson är hönsmamman på Mulholland Drive, Los Angeles, 1992. Landet där allt alltid är grönt och Jack Nicholson alltid är sedd fri.