Kan Mark Isitt tala för bergsjöborna?
För de som läser GP:s kultursidor är Mark Isitt kanske bekant. I egenskap av arkitekturskribent syns han där hyfsat regelbundet och luftar sina åsikter om bland annat Göteborgs avsaknad av stadsarkitekt och att bilar och inte flanörer får njuta av kajerna vid vallgraven, men kritiserar ibland också andras kritik av staden, till exempel sociologernas vid Göteborgs Universitet. Ibland har han poänger, åtminstone brukar jag inte bläddra förbi hans artiklar. Ikväll höll han en kort föreläsning under namnet Arkitekturens kraft på Världskulturmuseet. Det dröjde inte länge innan jag kände mig provocerad av hans smakomdömen, och jag var tack och lov inte den enda.
Eftersom jag gjort några stadsexkursioner på senare tid och nästintill upptäckt Angered som om det vore en ny kontinent, har jag svårt för när det talas enbart negativt om förorterna. Ikväll var Bergsjön det stående exemplet, en stadsdel vars "gatuliv inte är något att tala om", enligt Isitts åsikt. Vad han tyckte skulle göras åt problemområdet var inte alldeles tydligt. Ena stunden skulle blandade boendeformer locka dit "den köpstarka medelklassen", nästa kunde stället lika gärna jämnas med marken. Framtidens arkitekt beskrev dock Isitt som en som lyssnar till "brukarnas önskemål", samtidigt hade han inga problem med att döma ut boendemiljön som obeboelig utan att ha några av bergsjöbornas utsagor som underlag.
Som nyfödd bodde jag i Bergsjön ett kort tag; för några år sedan kunde jag uppleva stadsdelen som medveten för första gången. Vad jag skulle kalla gatuliv finns där. Liksom i Majorna eller Askim har människor sin vardag i Bergsjön, även om den statistiska sannolikheten att bli utsatt för brott kanske är något större. Lösningen på deras problem skulle inte vara att inte längre ha någon bostad. De medelklassmänniskor Isitt vill locka till Göteborgs nordöstra delar, kan de verkligen förbättra boendet för de befintliga innevånarna? Eller blir effekten av att Bergsjön görs attraktiv för bostadsrättsletare bara att hyrorna går upp och de mindre bemedlade trängs ut? Jag försökte konfrontera Mark Isitt med frågan huruvida Bergsjön finns till för Göteborgs medelklass eller för de medborgare som faktiskt lever där. Förhoppningsvis inser han att de sociala problem som finns i Bergsjön måste lösas inifrån och inte flyttas runt av en påskjutande köpstark medelklass.
Ett vi-och-dom-tänkande genomsyrade tyvärr Mark Isitts syn på Bergsjön. Det sociala livet i Bergsjön motsvarade inte hans uppfattning om vad gatuliv är, därför vill han med hjälp av arkitekturen föra in normaliteten. Han dömde ut livsmiljön i Bergsjön som en smältdegel av fulhet och allehanda sociala problem utan att inse att han talade över huvudet på folk. Majorna tog han upp som motexempel och fick det att låta som enbart en fråga om byggnadernas utformning. Varför hippa Majorna hyser så många av den kulturella klassen beror dock knappast bara på hur husen ser ut, utan hänger förstås samman med den enorma status stadsdelen fått. De större strukturerna som bidrar till utformningen och stigmatiseringen av Bergsjön kunde han inte se. Det är nästan som om Bergsjön blir fulare för varje gång det kallas fult, men jag vill kunna tala om Bergsjön utan att falla in i det förutsägbara. Kanske skulle jag flytta dit igen - och bli en av dom.
Eftersom jag gjort några stadsexkursioner på senare tid och nästintill upptäckt Angered som om det vore en ny kontinent, har jag svårt för när det talas enbart negativt om förorterna. Ikväll var Bergsjön det stående exemplet, en stadsdel vars "gatuliv inte är något att tala om", enligt Isitts åsikt. Vad han tyckte skulle göras åt problemområdet var inte alldeles tydligt. Ena stunden skulle blandade boendeformer locka dit "den köpstarka medelklassen", nästa kunde stället lika gärna jämnas med marken. Framtidens arkitekt beskrev dock Isitt som en som lyssnar till "brukarnas önskemål", samtidigt hade han inga problem med att döma ut boendemiljön som obeboelig utan att ha några av bergsjöbornas utsagor som underlag.
Som nyfödd bodde jag i Bergsjön ett kort tag; för några år sedan kunde jag uppleva stadsdelen som medveten för första gången. Vad jag skulle kalla gatuliv finns där. Liksom i Majorna eller Askim har människor sin vardag i Bergsjön, även om den statistiska sannolikheten att bli utsatt för brott kanske är något större. Lösningen på deras problem skulle inte vara att inte längre ha någon bostad. De medelklassmänniskor Isitt vill locka till Göteborgs nordöstra delar, kan de verkligen förbättra boendet för de befintliga innevånarna? Eller blir effekten av att Bergsjön görs attraktiv för bostadsrättsletare bara att hyrorna går upp och de mindre bemedlade trängs ut? Jag försökte konfrontera Mark Isitt med frågan huruvida Bergsjön finns till för Göteborgs medelklass eller för de medborgare som faktiskt lever där. Förhoppningsvis inser han att de sociala problem som finns i Bergsjön måste lösas inifrån och inte flyttas runt av en påskjutande köpstark medelklass.
Ett vi-och-dom-tänkande genomsyrade tyvärr Mark Isitts syn på Bergsjön. Det sociala livet i Bergsjön motsvarade inte hans uppfattning om vad gatuliv är, därför vill han med hjälp av arkitekturen föra in normaliteten. Han dömde ut livsmiljön i Bergsjön som en smältdegel av fulhet och allehanda sociala problem utan att inse att han talade över huvudet på folk. Majorna tog han upp som motexempel och fick det att låta som enbart en fråga om byggnadernas utformning. Varför hippa Majorna hyser så många av den kulturella klassen beror dock knappast bara på hur husen ser ut, utan hänger förstås samman med den enorma status stadsdelen fått. De större strukturerna som bidrar till utformningen och stigmatiseringen av Bergsjön kunde han inte se. Det är nästan som om Bergsjön blir fulare för varje gång det kallas fult, men jag vill kunna tala om Bergsjön utan att falla in i det förutsägbara. Kanske skulle jag flytta dit igen - och bli en av dom.
