Linnéa Wigforss

I en sommarmånad har jag ridit efter Don Quijotes utmärglade Rosinante och Sancho Panzas trofasta åsna. Miguel de Cervantes sextonhundratalsroman Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha är över niohundra sidor lång i Symposions utgåva. Den dessutom försedd med översättaren Jens Nordenhöks förord ("läs hela!" uppmuntrar han), en historisk kontext och bäst av allt: Gustave Dorés levande ögonblicksbilder till illustrationer.

Berättelsen känner man kanske till utan att ha läst boken: en fattig adelsman förläser sig på tidens illa ansedda men överallt lästa populärlitteratur, och låter med dessa riddarromaner som förlaga utnämna sig själv till en vandrande riddare. Med den lättvärvade väpnaren Sancho Panza rider Riddaren av den Sorgliga Skepnaden ut för att skrämma livet ur folk, slåss med munkar och väderkvarnar, rädda en och annan mö som inte vill räddas - allt samtidigt som han tillber sin kvinna på piedistal: den nådigaste, vackraste, dygdigaste, ädlaste och mest upphöjda Dulcinea av El Toboso. Mellan väpnare och riddare pågår ett ständigt samtal där det mesta av livet inryms. Följeslagarna är i vissa stunder opassande jämlika, men när Don Quijote väl sätter Sancho på plats för sitt bondska maner är klasskillnaderna liksom artskillnader. Sancho Panzas romanfigur är dock som ett ifrågasättande av vad verklig visdom egentligen är; förutsättningar för det fria om än inte ädla tänkandet visar sig finnas hos en vitlöksstinkande bonde såväl som i en kärlekskrank herde eller melankolisk riddare.

Det mest framträdande temat är galenskap och verklighet, personifierat av Don Quijotes för alla svårgripbara person. Många är de gånger jag bara har velat skaka om honom, "var som folk, människa!", men genom det kommit till insikt om vad boken egentligen vill utmana. Metanivåerna och fiktionen förhåller sig inte till varandra som en löks många lager utan snarare som ett rum vars väggar är täckta av reflekterande, ibland förvrängande ytor. Galenskap och klokhet är inte varandras motsatser eller ens uteslutande kategorier; de olika människor som möter Don Quijote kan omöjligt avgöra vilketdera han är. Leken med fiktion och sanning pågår genom hela romanen och påminner mig om alla de diskussioner om böckers sanningshalt som kommer och går. Klart är att sanning och fiktion är ett kontroversiellt, nästan farligt par, såväl här och idag som i Don Quijotes Spanien. Först nära döden verkar adelsmannen bli kvitt Don Quijote, men rollen som "frisk" tycks mer omöjlig än samtliga riddarfasoner. Torgny Lindgren pratade i sitt sommarprogram om det ibland livsnödvändiga hos självbedrägerier. Utan sitt självbedrägeri kunde Don Quijote inte längre leva - var då livslögnen i själva verket inte ganska sann?

Under 1700-talet bedrev Svenska Ostindiska Companiet handel med Kina för Sveriges räkning och gjorde en handfull göteborgska män väldigt, väldigt rika. Det Ostindiska huset på Norra Hamngatan är numera och sedan länge Stadsmuseets lokaler. Adressen utnyttjas till sin fördel i museets 1700-talsutställning, 1700-talets Göteborg.

Museibesök är en utmärkt söndagsaktivitet, även vid varmare utomhustemperaturer - lokalerna är svala nog för att jag ska hålla mig alert under hela utställningen. Detta underlättas också av att 1700-talet presenteras för oss på ett lättillgängligt sätt, men utan att vara för uttunnat. Förutom högtalarförsedda tronliknande fåtöljer av trä invid väggarna kommer kunskap om dåtiden till oss genom en inbjudan till att titta ner i ett tidstypiskt dass, eller att studera ett levande porträtt som känner sig felhängt bland storögda monarker. Större delen av utställningen är mer traditionell med föremål i glasmontrar, dock med en tydlig självmedvetenhet. För att lyckas med konststycket att levandegöra gamla grejer är Stadsmuseets trick att inte överösa besökaren med dem, samt att förse dem med kärnfulla, lagom långa texter.

Den starkaste känslan hittade jag i luckorna som göms i de gamla målningarna över hamnkanalen som täcker lokalens fönster. I stället för att glimta det förflutna i nuet får jag tillfälle att se parallellerna mellan de olika ögonblicken, dagens stad som överlagrat dåtidens. Bakom några andra, ganska gömda luckor visualiseras skillnaden mellan den årliga sockerkonsumtionen per individ idag och i slutet av 1700-talet, en jämförelse som knyter an till den globala handelns flöden och maktskillnader. Den genomsnittliga sockermängd som konsumerades för 250 år sedan räknades nämligen även ut i antalet ofrivilliga arbetsdagar för de människor som var slavar på koloniernas sockerplantager.

När jag lämnade Stadsmuseet märke jag att utställningen lämnat något i mig: åtminstone för en stund kunde jag med aktiv blick se den bekanta närmiljön som Göteborgs innerstad är för mig.