Aurell ödmjukar
Människan är liten, ofta försvarslös; föds och dör med nästan samma lätthet i världen som en tanke gör hos oss. Denna litenhet är svårskildrad, svår att se och beskriva för oss människor. Det hade nästan krävts en utomstående för att berätta för oss om vår flyktighet.
En riktigt bra författare kan komma nära detta, kan skriva om människorna på ett sätt som gör varje läsare ödmjuk. Eyvind Johnson. Selma Lagerlöf. Väinö Linna. Till exempel. De skildrar verkligen öden, inte bara livets inskränkthet från insidan, vilket dagens livsfrustrerade romanförfattare gärna stannar i. Det är som om perspektivet har smalnat och vi bara kan se världen från vår egen lilla springa. Men jag behöver lika mycket berättelser som helt förmår ta människorna i sin hand.
Det finns ännu ett exempel: Tage Aurell. Han var en norskfödd journalist som levde i Sverige, hans berättelser skrevs och publicerades under en dryg fyrtioårsperiod från 1932 och framåt. Första gången jag stötte på Tage Aurell var när jag fick höra honom läsa en av sina egna noveller, Pingstbrud. Hans läsning tog nästan andan ur mig; han läste prosa som de bästa läser poesi. När jag på nytt läser Pingstbrud, i en volym som också innehåller andra berättelser, hjälper mig minnet av hans röst att hålla en tillräckligt långsam läsrytm den sparsmakade texten igenom.
För det handlar om sträng reduktion. Jag får verkligen inte mer än jag behöver av texten, och får stå ut med att ibland känna mig trögtänkt. Fördelen med detta är att Aurell inte tillrättalägger den värld han beskriver, en oerhört vanlig och faktiskt avskyvärd tendens hos skönlitteratur. Medveten om att han inte kan kontrollera vilka bilder som uppstår i sin läsares huvud drar denne författare bara i de rätta trådarna, inte i alla trådar lite på måfå. Berättelserna blir därmed så mycket mer än det som står på boksidan. Mycket annan prosa faller platt på grund av det vanliga felet att skriva för explicit, skriva på näsan. Det här är svårläst. Men så är det ju också svårt att vara människa.
