Kåta arbetsföra män
Arbetsmarknaden är närmast förjävlig för kulturarbetare; skådespelaryrket är inget undantag. Kombinationen av att personerna i fråga inte vill väcka negativ uppmärkssamhet - för all publicitet är inte bra publicitet - och en förhärskande ideologi om det Okränkbara Manliga Skapandet är förödande. De människor i samhället jag trodde var förgrundsgestalter när det kommer till jämställdhet och goda värderingar är till stor del rötägg. Letar vi i litteraturen finner vi förstås att det manliga geniets skapande ofta gått hand i hand med en oinskränkt sexualitet. Kultursfärens kvinnor förvandlas till ofrivilliga musor och konsten blir allt annat än könsneutral.
Jag tycker att det är äckligt. En huvudansvarig för en organisation för arbetsgivare inom teaterns område hoppas att ett ökat antal kvinnliga chefer kan motverka detta. Lösningen är enligt honom alltså inte att de män som tror att hela världen vill och ska knulla med dem bör få sin uppfattning ändrad. I stället kan de okåta kvinnorna, som åtminstone kan separera arbetsliv och sexualliv, äntra scenen och lösa alla konflikter.
Om sojan
Sojan breder ut sig i Brasilien, på Amazonas bekostnad. Storgodsägare exporterar det som ska göda boskap över hela världen - bara till Sveriges alla djur går det åt tusentals fotbollsplaner per år, på Amazonas bekostnad. Vad som sker på regnskogens bekostnad sker dock på hela världens bekostnad, så hur vore det om marknadsekonomin kunde börja agera lite mer långsiktigt? "Soja är bra, det är mat" säger en storbonde som tjänar bra på sina fyra hundra hektar. Hur effektivt är det då att förädla mat till mat? I stället för att äta en ko som ätit en fotbollsplan soja skulle det i stället vara mycket mer resurseffektivt att käka lite tofu. Fast då skulle det ju förstås inte finnas lika mycket att tjäna pengar på. För det är ju därför det odlas och exporteras, ges till kor som blir till kött som säljs - för mervärdets skull, inte för Amazonas.
Dags för systemskifte!
http://www.impossiblehamster.org/
Reklam från LTH
Det pratas en hel del om internets fördelar ur miljösynpunkt. Inga organisationer skickar ut medlemsinfo via snigelpost nu när det finns mail, och när jag skaffade bonuskort på Apoteket fick jag bonuspoäng på mitt nya bonuskort om jag ville ha information (eller reklam, vad det nu blir) i mail i stället för brev. Men Luleå Tekniska Högskola, de har aldrig frågat om jag är intresserad av deras katalog. De tror uppenbarligen inte att jag hade kunnat leta reda på information om deras utbildningar själv, genom några enkla miljövänligare klickningar.
I stället får jag bara ytterligare en sak att släpa till återvinningsstationen. Det systemet i all ära, det är dock alltid bättre att aldrig ens tillverka en katalog än att återvinna den om och om igen.
Det svarta fåret Bengt
Den rika finansmannen valde att ge sina 100 miljoner i samband med jordbävningen på Haiti till en annan hjälporganisation än Röda Korset. Som de flesta av oss vet berodde det om Röda Korsets ordförandes, Bengt Westerbergs arvode. Godis för media, en välgörenhetskonflikt till! I radio ställde anordnades en tuppfäktning mellan de båda. Så fort Roger Hakelius kom i från ämnet - det förskräckligt höga arvodet - och nämnde andra bidragande orsaker drog reporten honom tillbaka: "Men visst var väl Bengt Westerbergs höga arvode den största orsaken?" Westerberg påpekade om igen att medlemmarna i organisationen sätter arvodet, men ifrågasättandet av hans moral förtsatte in absurdum. Han blev vår nya välgörenhets-bad guy. Hakelius blev den gode filantropen. Ribban har sänkts för vad som inte är okej; även om Bengt inte förskingrar så accepterar han ju en hög lön.
Nu för tiden kan man ge femtio kronor i månaden via autogiro till den hjälporganisation som man för tillfället har bäst förtroende för. Vilken det är kan nog variera, men man aktar sig nog överlag för dem som fått negativ uppmärksamhet på sistone. Det är viktigt var pengarna tar vägen. Inte för mycket till administriva kostnader heller; man vill ju att just ens egna slantar ska nå det där hungriga stackars barnet.
Nu för tiden kan man som journalist med ett scoop om fula fiskar i välgörenhetsdammen räkna med att det blir förstasidestoff. Det råder mediakonsensus om att folk har absolut rätt till att veta vart deras femtio kronor tar vägen. Om någon rör ett öre med fel finger ska de ställas inför rätta i radio, i tidningar, på tv, allt å folkets vägnar.
Välgörenhetsorganisationerna har oftast mål som är lätta att sympatisera med. Alla medel kommer kanske inte till sin rätt till hundra procent, dock kvartstår den ambitionen. Förskingrarna är och förblir undantag. Ändå kräver de som skänker en slant total genomskinlighet, de anser sig ha rätt till att veta exakt till vad pengarna går. Men då undrar jag - vem bryr sig om vart alla de pengar går vi dagligen gör av med? Vem bryr sig om vad storföretagen gör med det de tjänar på oss? Där finns ingen välgörenhetsambition; målet är bara att tjäna så mycket som möjligt. Profiten investeras här och var för att bli ännu större. Vi har ingen aning om i vad: krigsmateriel, knarkkarteller, regnskogsskövling och allt möjligt annat fiffel.
Vi bara fortsätter att klaga på Bengt. Välgörenhetspersonerna måste vara helgon, storföretagen ger vi förtroendet att hantera våra pengar som de vill.