Linnéa Wigforss

Constanza von Esslin, så heter min nya förtrogna. Det var på biblioteket som jag hittade den uppställd, Ansatsernas bok av Håkan Andersson. Tack och lov för bibliotekarierna, de som ändå gör det omöjliga urvalet och ser till att fler än bara de senast utkomna böckerna får uppmärksamhet. Författarnamnet sa mig ingenting, men att boktiteln låg så bra i munnen och att omslaget var så stämningsfullt - en landskapsmålning av Caspar David Friedrich - var nog för att övertyga mig. Eller hade jag kanske hört den nämnas någonstans förut men sedan förträngt det? Hur som helst: bara på magkänsla satte jag Ansatsernas bok högst upp på min läslista, till alla sedan länge väntande böckers förtret.

Ansatsernas bok inleds med ett förord av nämnde Håkan, där han utger sig för att vara bara mellanhanden. Liksom i tidigare romaner har han bara kommit över någon annans manuskript, den här gången är det Constanza von Esslins ord han förmedlar. Det är ett effektivt knep. Utgivarfiktionen får anteckningarna att framstå som ett äkta tidsdokument, och ger tyngd till hennes nedteckningar. Bara några sidor och hennes livsskildring har vunnit mig helt och hållet. Det är som om hon verkligen finns där, på andra sidan texten. Jag får ta del av hennes hemligheter, lyssna till hennes röst; hon ger mig ett förtroende som jag bara kan vårda genom att girigt läsa vidare.

Hennes sammanhang är alltså trettiotalets norra Tyskland. Man känner inte bara lukten nazisternas erövringar och av det anstående kriget, även första kriget genomsyrar livet på godset Gartner. Hennes pappa, den pensionerade generalen som knappt lyckats lappat ihop sitt liv krigsinsatsen, insåg först krigets skada när han förstod hur många fåglar som gått åt. Förutom att dela sin dotters passion för den engelska kulturen och litteraturen räknar han fåglar på ägorna. Resten av familjen - en mor, en bror, de två mer utåtriktade och kanske mindre trasiga familjemedlemmarna - är inte lika rotad i det stora huset. Undan för undan framträder familjehistoriens avgörande händelser, och Constanzas öde är litterärt bekant: att känna sig främmande för sina närmaste, men ändå vara utelämnad åt deras handlingar. Blodsband är blott mytiskt sammanhållande.

Ingen vet förstås att det första världskriget var det första och att det andra är stundande, ändå är det som om upptakten ekar mellan raderna.  I Constanzas isolerade liv - självmedveten som hon är kommenterar hon själv den nästan totala frånvaron av umgänge - är Gartner livets scen ifrån vilken hon bara gjort några avstickare. Minnen, drömmar, antydningar om trauman - hon väver samman sin text som hon syr sina gobelänger. Vad som gör Ansatsernas bok mest gripande är att hon skriver fram sitt liv, sig själv. Berättarjaget sitter förvisso inne med en del hemligheter, men tar ändå jämna steg med läsaren. Mitt utrymme i hennes liv blir därmed lika stort som den lilla anteckningsboken, och läsupplevelsen blir så intim att hon lämnar min värld oerhört saknad.

Länge var jag rädd för att läsa Kristian Lundbergs Yarden. Jag var rädd för att få berättat för mig att allt det där hemska är sant; att det bottenlösa samhället existerar och att rädslan för att falla därmed är befogad. Rädslan besegrade dock aldrig min nyfikenhet på den unisont hyllade boken, men nog hade jag rätt – det är en skildring av ett bottenlöst samhälle, ett otäckt bevis för att ett sadistiskt monster fortfarande härjar runt, iklätt den tunna förklädnad vi kan kalla arbetslinjen.

Trots sin korthet hinner berättelsen ändå skildra den totala alienationen, den som Sisyfos och så många av dagens arbetare väl känner till. På Yarden i Malmös hamn – utom synhåll men alldeles i närheten av det nybyggda uppvisningskvarteret i en stad som gärna skryter med sin postindustriella pånyttfödelse – utför Kristian och hans kollegor daglönearbete, under övervakning gör de vad de ombeds att göra: att flytta bilar under vedervärdiga arbetsförhållanden. Ingen av dem jobbar annat än för den osäkra inkomstens skull; de lever i en zon tömd på rättigheter och är konstant beredda på godtycklig bestraffning. Arbetet är ett mörker, ett mörker som gnager bort ens mänsklighet men som de måste stå ut med för att överleva. Men för vilken sorts liv är det egentligen värt att överleva?

Det är Lundbergs egen berättelse; han kallar den ett vittnesbörd. Efter några år uppe vid ytan är han tillbaka hos de oönskade, hos de osynliga. Möjligheten för den lägsta klassen att organisera sig och göra anspråk på det gemensamma välstånd som av någon anledning frånhålls dem är närmast obefintlig. Några av dem som jobbar på Yarden saknar till och med medborgerliga rättigheter, och då betraktas man knappt som människa – som om ett litet papper skulle göra en sådan enorm skillnad. För Kristian blir den offentliga debatt han själv nyligen hördes i till ett svagt brus någonstans långt ovanför hans huvud. Det är skrivandet som blir hans sätt att kämpa om sin mänsklighet, den värdighet han vägrar ge upp. Och mycket riktigt: berättelsens helhet tycks motverka den splittring som alienationen tvingar fram inom honom. När han sammanfogar sina erfarenheter skriver han sig hel.

De flesta av männen – för de är alla män – han träffat på sina olika tillfälliga arbetsplatser har ännu sämre utsikter, det vet han. Några hjälper han att skriva CV, men det är hopplöst. Dessa män är alla hela tiden nära att kantra där de hjälplöst driver omkring bland höga vågor, utan minsta kontroll över riktningen. Men egentligen är ju samhället stabilt, är det inte? Så varför är denna storm i ett vattenglas nära att döda somliga av oss?

Jag blev rädd av Yarden, men ångrar knappast att jag läste den. Utsattheten har nu en berättelse, men visst, alla kommer inte att lyssna till den. Än så länge gillar många av någon konstig anledning att förneka att ingen idag förnedras genom arbete. Jag vill och tror att Lundbergs sätt att försöka bryta ensamheten kan inspirera, i individualismens och bemanningsföretagens tidevarv. Mig hjälper den i alla fall att genomskåda och vägra den inhumana men högst verkliga arbetsideologin.

En föga överraskande följd av att krönas till nobelpristagare är att hela ens liv plötsligt inom ett ögonblick blir litterärt nyhetsstoff. Allt från små detaljer till större livsomvälvningar plockas upp och tillåts smälta samman med hans eller hennes verk, som trycks upp i massupplagor. Relationen mellan verk och person ska sedan noggrant stötas och blötas i den översköljande våg av förord, efterord, kommentarer, porträtt, intervjuer och reportage som utmärkelsen sätter igång. Författarbiografin blir till en ramberättelse runt litteraturen. Man kan också göra som Torbjörn Schmidt när han gav ut Air Mail, en drygt tjugofemårig brevväxling mellan den senaste pristagaren, poeten Tomas Tranströmer, och den amerikanska poeten Robert Bly. Här får den uppburne författaren utrymme att presentera sig själv och i egen takt vägleda den hungriga läsaren in i sitt litterära universum.

Men eftersom Air Mail är en dokumentation av en vänskap är det inte bara en poets liv och skrivande läsaren får följa utan även Robert Blys, som verkar vara något av en litterär själsfrände till vår svenske nobelpristagare. De båda poeterna möts inte helt oväntat i poesin, och lämnar snart den formella tonen och ”Du”-tilltalet för en egen samklang i takt med att diskussionsämnena förgrenas och når in i alla livets vrår. Som genom ett litet titthål kan jag på nära håll följa hur tilliten, den förtroliga lekfullheten och samförståndet-mellan-raderna växer fram, ord för ord och brev för brev. Bly och Tranströmer krattar även upp högar av den samtida och ofta förhatliga politiken samt det kulturliv som båda motvilligt ingår i. Den ena usla amerikanska presidenten avlöser den andra, kriget i Vietnam ligger länge som en dyster smog över breven och Tranströmer övar hemmavid sitt tålamod med de marxistiska fundamentalister som vägrar tro att en dikt med naturmotiv fortfarande kan vara angelägen. Indirekt är boken även en liten historik över hur de tekniska förutsättningarna för en vänskap som överspänner ett världshav gradvis förändras – en påminnelse om att det inte är en självklarhet att snabbt kunna nås av en väns ord. Under min läsning återkommer jag ofta till tänken på min egen frustration inför det vita arket när jag ska till den adresserade vännen, men för varken Bly eller Tranströmer är brevet ett trubbigt instrument för att komma varandra nära.

Eftersom de båda poeterna också översätter varandras dikter, ja rentav gör dem nästan till sina, får diskussioner om språkliga detaljer och översättningsproblem stort utrymme i breven. Tillsammans trevar de över verkligheten med sina språkliga känselspröt – ”känn här!”, ”och här, känn på det här ordet!” – och även jag kan dela tillfredsställelsen när de hittar rätt. Air Mail är således ett oavsiktligt men levande exempel på vad filosofen Paul Ricœur beskriver som översättningens paradox: den är omöjlig i teorin, men fullt möjlig i praktiken. Och apropå översättning: Lars-Håkan Svenssons överföring till svenskan av Blys och Tranströmers alla nybildningar och fantastiska ironier tycks fånga alla subtiliteter. Jag kan inte låta bli att betrakta breven i sig som översättningar, som de tolkningar och förmedlingar av livsfragment de faktiskt är, flygandes kors och tvärs över Atlanten. Från början var de förstås inte avsedda att läsas av utomstående; de är bitar av poeternas vardag med vilkas hjälp de bygger både sig själva och sin vänskap.

Med ett förord som utan tvekan gör resten av volymen rättvisa får utgivaren Torbjörn Schmidt mig att ana vilken läsupplevelse jag har att vänta. Han uppmanar läsaren att se breven som en skärningspunkt mellan det ständiga, inre skrivandet och de yttre, oupphörliga händelser som livet utgör – fruar, flyttar, barn, resor, skvaller och den eviga bristen på pengar. Carol Bly och Monica Tranströmer är de ständigt hälsande hustrurna, och jag får intrycket av att deras respektive mäns tid för poesin vore närmast obefintlig utan deras tveklösa understöd. Därmed styrker breven föreställningen om att inga manliga genier frodas utan en maka med fötterna på jorden – å andra sidan är ju avsändaren och mottagaren varje brevs givna centrum.

I sina brev visar Bly och Tranströmer på en gränslös språkkänsla; för dessa brevs författare är att utforska språket samma sak som att utforska sin mänsklighet. De är stundom besjälade, även för en vars namn inte stod på kuvertet. I efterskriften – som innehåller en del läsanvisningar som hade behövts tidigare – beskriver Schmidt hur redigeringen av breven ofrånkomligen innebär en förvanskning och, befarar han, ett avkall på deras autenticitet. Men det är ingen som helst fara: autenticiteten hos denna korrespondens sitter inte i arken, i bläcket eller i avtrycken från skrivmaskinens färgband utan i de fantastiska formuleringarna. Efter att ha läst det sista brevet, signerat av Tranströmer och daterat på Runmarö den 30 april 1990, saknar jag omedelbart det långa samtal från vilket jag fått så många värdefulla och trösterika insikter om vad skrivandet kan betyda för en människa. Som Bly själv så klarsynt formulerar det: ”Språket är det bo människorna tillverkar…”

Att älska är att vilja äga, men att äga är att inte längre kunna älska. Så skulle Prousts berättarjags uppfattning om kärleken kunna sammanfattas, men själva poängen med hans vältalighet och utbroderingar är att de inte bör komprimeras utan avnjuta i all sin underbara långrandighet. Min ambition är att läsa en del av På spaning efter den tid som flytt i halvåret - en någorlunda kontinuitet är nödvändig för att göra alla storverk rättvisa - och än så länge håller det i sig; igår tog min tid med det femte bandet slut - i en cliffhanger!

Men åter till kärlekens paradox. Den femte delens titel, Den fångna, syftar på Albertine, föremålet för hans ansträngningar sedan den dag han fick syn på henne på stranden i Balbec, men speglar samtidigt berättarens egen relation till kärleken. Efter hemkomsten från senaste sommarvistelsen i Balbec (en plats vars egenskaper, stämningar och betydelser vid det här laget inarbetats grundligt i läsaren) lyckades han övertyga henne att bo hemma hos honom, där de i stort sett är i fred bortsett från Françoise, hushållerskan som sedan länge är en del av familjen. Från omgivningen kommer både förväntningar om och protester mot ett eventuellt giftermål, men berättaren vet inte riktigt själv vad han vill. Att kärlek inte innebär lycka är han helt på det klara med, men så länge svartsjukan håller i sig blir det för svårt att avpollettera Albertine. 

När hon är utom räckhåll misstänker han att hon hänger sig åt orgier, är hon närvarande kan han inte se henne som annat än en black om foten. Drömmen om Venedig genomsyrar hela boken, men då läsaren nu känner honom tämligen bra skulle denna drömsyn oundvikligen krossas mot verkligheten som glas mot klippor. Längtan, minnet, drömmen - det är i dessa former hans liv pågår. Hur mästerligt vävs inte alla dessa inre resor samman i en ojämförlig sinnlig logistik; Proust var utan tvekan en känslighetens virtuos, med minst ett sjätte sinne.

Redan tidigt upplever jag att något skiljer detta band från de föregående, men det vore inte konstigt: såväl författaren som berättaren har åldrats. Att även berättarens namn - som givetvis är Marcel - äntligen avslöjas får stå som symbol för denna skiftning. Namngivningen tycks vara en del i en större självmedvetenhet, som om världens aldrig sinande källa till intryck inte vore lika påträngande och oregerlig längre. Trots att omfattningen hos romansviten ibland känts oöverkomlig har det aldrig föresvävat mig att inte fortsätta. Det sällsamma i att så länge följas åt av en berättarröst, som i sin fiktiva upplevt att ännu mer liv hunnit passera, är en lön som gör mödan värd. För att på detta sätt få fiktionen att samspela med läsarens liv finns inga genvägar att ta.

Lydia Stille är inte bara Hjalmar Söderbergs svekfulla romanfigur i Den allvarsamma leken utan även protagonisten i För Lydia från 1973, där Gun-Britt Sundström ger sin tolkning av kärlekshistorien och de livsöden som den knyter samman. Tre år senare kom hennes genombrottsroman Maken, men redan här kan hennes intresse för den omöjliga tvåsamheten skymtas.

Framflyttade till svenskt 50-tal har Lydia och Arvid likväl svårt att få till det. Lydia trodde att hennes känslor var besvarade, deras senaste möte tydde på detta, men tiden går och ingen Arvid hör av sig. Omvälvande händelser leder till att Lydia fattar stora beslut. När hennes pappa går och dör faller det sig liksom naturligt att gifta sig med en jämnårig vän till honom; på så sätt undviker hon konfrontationen med sina egna livsval. Hon tror sig dock inte ha offrat något, men undan för undan ser hon bristerna i sitt liv med den betydligt äldre Markus. När hon slutligen börjar kunna föreställa sig självständigheten dröjer det inte länge förrän hon bryter upp och lämnar man och barn som om hon flyttade från ett hämmande barndomshem.

Trots min förståelse för Lydias handlande förblir hon svårgripbar romanen igenom, och det inte på grund av komplexitet utan snarare vaghet. Hon hinner vara flera mäns drömkvinna och projektionsyta, vilket Sundström skildrar med syrlig medvetenhet, men djupet därunder låter sig aldrig riktigt undersökas. Det är som om författaren inte lyckas slita sig från Söderbergs berättelse förrän en lång bit in i händelseförloppet. Kanske är det ett sätt att gestalta frigörelsen, men Lydia förändras med en plötslighet som gör henne historielös. Trots detta är För Lydia en välskriven roman med ett tilltal som stundtals känns unikt. Som allra bäst är det när Sundström föregår det stora temat hos Maken, när kärlekens parter är som två tilldragande magneter som ofrånkomligen stöter bort varandra.

Efter att först obemärkt ha lämnat plats till hösten börjar avsaknaden av sommartecken bli akut. Den svala vinden har ingen gassande sol som motvikt och från balkongen har vi sedan länge retirerat. Det är i detta årstidsskifte som jag får tag i Werner Aspenströms Sommar, en samling texter som rör sig längs skalan mellan sakprosa och fiktion. Som ett slags avskedsceremoni läser jag den glupskt, i ljuset av mina färskaste sommarminnen men också av de sommarideal man väl aldrig riktigt lyckas bli av med.

Sommar är en organisk blandning av minnen och betraktelser men ibland också med ett stråk samtidssatir, mitt i Aspenströms trädgård bland solrosor och sniglar. Den brokiga skaran texter gjuts samman av sommartemat och den skärgårdsö Aspenström rotar texterna i. Det finns dock ingen tvingande i sommaren som form och det lämnas plats för personporträtt av både Strindberg och Dagerman. Berättarröstens urskiljningsförmåga är ett räcke att hålla sig i när den rörliga blicken, efter ännu ett komma, associerar vidare.

Som den naturlyriker Aspenström är får varje växt ett urskiljande adjektiv som gör botaniska kunskaper överflödiga för att förstå det man ser; han lyfter det asplöviga ur asplövet och får mig att se det på nytt. Klangeffekten i det lilla är enorm när Aspenström med humoristiskt allvar liknar en snigel, odlarens främste angripare, vid den ena motbjudande kroppsdelen efter den andra. För mig gör han naturen gripbar genom att stöpa den i sitt språk, sin kultur. För Aspenström finns ingen stel och hindrande dikotomi mellan natur och människa. Alienation kommer inte på fråga; människan existerar i och med naturen och är i sitt utforskande av den en nog så god trädgårdsmästare. När ytterligare en grön våg i denna stund verkar skölja över Sveriges storstäder är detta något att minnas.

Liksom sitt grannland Indien har Pakistan en växande medelklass, men nästintill obefintliga skyddsnät för den överväldigande mängd människor som inte är lika välmående. Jag har själv ibland en obefogad rädsla för att trilla av den trygga medelklasstillvarons kant, en känsla som hjälper mig att närma mig Daru, mannen vars söndervittrande tillvaro gestaltas i Mohsin Hamids debutroman. Moth Smoke gavs ut år 2000, sju år före hans väl emottagna Den ovillige fundamentalisten, och har på svenska titeln Nattsvärmare.

De nära vännerna Daru och Ozi har varit separerade i några år, men möts igen i Lahore i vuxen ålder. Ozi har återvänt från USA och verkar ha allt som kännetecknar hög status: en snygg fru, en vräkig bil och en korrupt, rik far. Någonting skaver nu emellan vännerna; Daru kan inte låta bli att se deras uppenbart skilda framtidsutsikter. Redan vid hans första möte med Mumtaz, Ozis fru, går triangeldramat att förutsäga.

I det genomkorrupta Lahore där människor köper sitt anseende växer misstron som en böld hos den som inte längre kan betala lyckans pris. Daru blir ett exempel på en sådan mänsklig tryckkokare, när händelse efter händelse multiplicerar hans olycka. Efter att ha förlorat sitt jobb blir haschet hans tröst och mening. Hans intensiva stunder med Mumtaz blir knappast en oas; i varje möte mellan dem finns en föraning om en oundviklig tragedi. Moth Smoke undersöker vilka konsekvenser godtyckligheten i vem som når framgångs får för dem som halkat ur gräddfilen. Läsaren för följa hur en skrämmande, destruktiv styrka inom honom ökar när hans nattsvarta världsbild gång på gång blir bekräftad. Med förlorat anseende i de kretsar han brukade tillhöra söker sig Daru vidare till andra, destruktivare sammanhang.

Berättelsen rullas upp längs två tidsaxlar, uppdelade i före och efter. Det accelererande kaoset i Darus liv skildras närgånget men varvas med en rättegång och ödesmättade, bakåtblickande vittnesbörder. De som får komma till tals om Darus förfall är de personer som utgör romanens hörn: älskarinnan Mumtaz, den bästa vännen Ozi, tillika Mumtaz make, samt Darus partner in crime, den utstötte akademikern Murad. På sätt och vis förverkligas ändå inte flerstämmigheten; må hända är denna trios monologer ett uttryck för var och ens individuella kamp för överlevnad, men de ger en känsla av att vara fasta personlighetstyper där det som sägs är en förutsägbar konsekvens. Faktiskt har berättarstrukturen i stort många likheter med ett nutidsamerikanst filmmanus: det cyniska tilltalet, närbilderna, dialogernas inre spänning. Jagperspektivet är troligtvis tänkt föra läsaren närmare Daru, men får ibland en karaktär av försvarstal.

I en sommarmånad har jag ridit efter Don Quijotes utmärglade Rosinante och Sancho Panzas trofasta åsna. Miguel de Cervantes sextonhundratalsroman Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha är över niohundra sidor lång i Symposions utgåva. Den dessutom försedd med översättaren Jens Nordenhöks förord ("läs hela!" uppmuntrar han), en historisk kontext och bäst av allt: Gustave Dorés levande ögonblicksbilder till illustrationer.

Berättelsen känner man kanske till utan att ha läst boken: en fattig adelsman förläser sig på tidens illa ansedda men överallt lästa populärlitteratur, och låter med dessa riddarromaner som förlaga utnämna sig själv till en vandrande riddare. Med den lättvärvade väpnaren Sancho Panza rider Riddaren av den Sorgliga Skepnaden ut för att skrämma livet ur folk, slåss med munkar och väderkvarnar, rädda en och annan mö som inte vill räddas - allt samtidigt som han tillber sin kvinna på piedistal: den nådigaste, vackraste, dygdigaste, ädlaste och mest upphöjda Dulcinea av El Toboso. Mellan väpnare och riddare pågår ett ständigt samtal där det mesta av livet inryms. Följeslagarna är i vissa stunder opassande jämlika, men när Don Quijote väl sätter Sancho på plats för sitt bondska maner är klasskillnaderna liksom artskillnader. Sancho Panzas romanfigur är dock som ett ifrågasättande av vad verklig visdom egentligen är; förutsättningar för det fria om än inte ädla tänkandet visar sig finnas hos en vitlöksstinkande bonde såväl som i en kärlekskrank herde eller melankolisk riddare.

Det mest framträdande temat är galenskap och verklighet, personifierat av Don Quijotes för alla svårgripbara person. Många är de gånger jag bara har velat skaka om honom, "var som folk, människa!", men genom det kommit till insikt om vad boken egentligen vill utmana. Metanivåerna och fiktionen förhåller sig inte till varandra som en löks många lager utan snarare som ett rum vars väggar är täckta av reflekterande, ibland förvrängande ytor. Galenskap och klokhet är inte varandras motsatser eller ens uteslutande kategorier; de olika människor som möter Don Quijote kan omöjligt avgöra vilketdera han är. Leken med fiktion och sanning pågår genom hela romanen och påminner mig om alla de diskussioner om böckers sanningshalt som kommer och går. Klart är att sanning och fiktion är ett kontroversiellt, nästan farligt par, såväl här och idag som i Don Quijotes Spanien. Först nära döden verkar adelsmannen bli kvitt Don Quijote, men rollen som "frisk" tycks mer omöjlig än samtliga riddarfasoner. Torgny Lindgren pratade i sitt sommarprogram om det ibland livsnödvändiga hos självbedrägerier. Utan sitt självbedrägeri kunde Don Quijote inte längre leva - var då livslögnen i själva verket inte ganska sann?

Tomas Bannerheds debutroman har hyllats i varenda recension av den jag kommit över. Berömmet var dock inte det enda som fick mig att ställa mig i kö på biblioteket; något med grunddragen i handlingen - fåglelskådning, landsbygden och att inte kunna tala med sina föräldrar - övertygade mig direkt om att den var läsvärd. Och så rätt jag fick! Redan de första sidorna kunde jag absorbera utan minsta anstränging. Språk och innehåll är noga avpassade efter varandra; intensiteten i vissa scener fick mig till och med att paralyserad låta blicken dröja kvar vid den senast lästa meningen. Bokens glesa och genomtänkta disposition av texten tillför något till läsningen, även om ett återkommande mantra i kursiv text, ett citat av fadern, förlorar något av sitt allvar genom att flera gånger upprepas.


Tolvårige Klas är en småländsk bondeson med tvångstankar som kan allt om fåglar. Honom får vi följa med ut på fågelskådning och drakflygning, in i omklädningsrummet med våldsbenägna jämnåriga men framför allt i hans känslor för sin pappa, Agne. Pappan är minst sagt oberäknelig, men i vissa stunder förutsägbart elak; läsaren tillåts ana att fadern en gång liknade sonen, men har förnedrats och begränsats så till den grad att han nu behandlar sitt barn på samma sätt som han själv behandlades. Med denna generationskonflikt i fokus gestaltar Tomas Bannerhed sanningar om de roller - vad gäller såväl kön som sysselsättning - som i hemmet stansas in i våra personligheter. Barnperspektivet i romanen är djärvt men befogat och påminner mig om den klaustrofobiska känsla som barndomen kunde inrymma. Sprickor mellan olika generationer kan liknas vid sprickorna efter jordbävningar; all uppdämd frustration, oförståelse och förändring som slutligen stiger till ytan och förvrider relationen mellan förälder och barn. I Klas försök att förstå Agne, att se något annat än det som gör honom så rädd, sipprar kärleken fram - en kärlek som dock är oförmögen att omvända en man utan hopp.

Min första läsupplevelse av portugisen José Saramago blev engelskspråkig och något ojämn. The Double handlar om den deprimerade historieläraren Tertuliano Máximo Afonso - som för övrigt inte vill känna vid sitt förnamn - som genom en dålig film blir varse om att det i samma stad existerar en exakt kopia av honom själv, skådespelaren António Claro/Daniel Santa-Clara. Besatt av detta absurda faktum inleder han med sina efterforskningar en ond spiral, vars botten föranleds här och där av en kommenterande och inblandande berättare.

I mitten kom plötsligt vändpunkten, efter att jag dittills haft svårt att inse situationens allvar, alternativt att romanen inte lyckades förmedla det hotfulla i att stöta på sin exakta kopia. Den flödande texten är lättläst; särskilt intressant är Saramagos dialogteknik där replikerna löper på varandra i en enda lång mening, avgränsade med en inledande versal. Samtalen vann dynamik av att slippa gestaltas i den gamla vanliga statiska formen där varje utsaga ordnas som orsak och verkan. Fler författare borde utmana prosadialogens konventioner.

Allra bäst gestaltar Saramago kärlekens intimitet och de mekanismer som föregår insikten om att vilja leva med en annan människa. Smärtpunkten i berättelsen är just Tertuliano Máximos Afonsos sådan insikt, som dock är dömd att komma för sent. Romanens konflikt delar dock upp huvudkaraktärerna i två läger, i de skyldiga och oskyldiga, där dubletternas tillhörande kvinnor Maria da Paz och Helena får offras för deras dueller om vem som har rätten till Identiteten. När jag under de sista sidorna hade blivit helt övertygad om The Doubles förträfflighet utmynnade den tyvärr i ett äkta b-filmsslut - den bästa strategin är nog att bara bortse från detta.

Trots att jag gick från den ena utbildningsinstitutionen till den andra efter studenten har jag ändå hunnit ha några jobb och därför fått erfara både trevliga som mindre trevliga arbetsmiljöer, chefer och känslor. Även om meningen med arbete således är känd för mig har jag länge dragits med en motvilja, ja rentav en rädsla, gentemot lönearbetet och vad det innebär i termer av underordning och förlorad tid. Efter att ha läst Roland Paulsens Arbetssamhället. Hur arbetet överlevde teknologin känner jag mig dock inte lika benägen att ifrågasätta min känsla; den framstår nästan som rationell i ljuset av hans resonemang. Med ett dussintal teoretiker och ännu flera begrepp - maken till beläst doktorand i sociologi har jag aldrig sett - kan jag nu föra en konstruktiv diskussion, med utgångspunkt i min egen aversion.

Genom en idéhistorisk översikt kompletterat med en empirisk uppdatering av arbetets innehåll i dagens postindustriella samhället blir Paulsens kritik såväl konsekvent och historiskt förklarlig som subversiv. Kortfattat beskriver Arbetssamhället det paradoxala i att arbetet har blivit en bristvara samtidigt som det välstånd som arbetet genererar räcker och blir över. Vi arbetar för arbetandets egen skull, i en ekonomi där överproduktion kräver överkonsumtion för att håla systemets stöttepelare stående. Fram till vår syn på arbete som en rättighet (vi förväntar oss att staten ska ta sitt ansvar och skapa arbetstillfällen) har argumenten för arbete tagit många olika skepnader: arbetet som lidande, som nödvändigt ont, som förödmjukelse, som hälsosamt och som disciplinerande. Dagens samhälle är dock det första som existensberättigar arbetet utifrån något annat än finansiella påbud. Att arbeta mindre innebär inte längre en materiell kris. Vi jobbar för att skapa tillväxt som skapar arbetstillfällen, om vi ens har sådan tur: jobless growth är ett vanligt fenomen nuförtiden.

Som mest intressant blir det när ekonomins ontologi skärskådas. Denna vetenskap har tidigare har betraktats som hushållningen med resurser men har med den successiva övergången mot ett överflödssamhälle mer kommit att handla om hur man bäst slösar med resurser för att få folk i arbete. Jag märker att jag inte är den enda som har observerat varors allt kortare livstid; den planerade föråldringen av produkter är ett sätt att hålla marknaden hungrig. Som konstateras av Paulsen är ju detta rena motsatsen till vad som kallas hållbar ekonomi. Det framstår inte som annat än absurt att vi måste slösa med naturresurser och arbetskraft för att skapa arbete, när välståndet redan existerar och bara behöver omfördelas.

Jag har här bara berört en bråkdel av vad som behandlas i denna fantastiska bok. Eftersom den så insmickrande bekräftat min världsbild har jag dock försökt hålla ögonen öppna för vad den inte tar upp. Paulsen tar tydligt avsånd från postmodern teoribildning och håller sig god för vad han kallar "den identitetspolitiska kapprustningen" där begrepp som genus och etnicitet avlöser varandra utan att bidra till analysen. När kan kommer in på diskussionen om aktiviteter som tidigare skedde i hemmet - den vård och omsorg som kvinnor stått för - och som nu har blivit betalt arbete upplever jag att den historiska situationen blir till en svart låda som döljer maktstrukturerna bakom kvinnors livegenskap. Men Roland Paulsen är överlag en oerhört skicklig - och underhållande - skribent som till och med föregår läsarens eventuella invändningar. Med denna tätt sammanhållna och kritiska nysyn har jag fått mer energi till att förespråka vad som är det enda rätta: sex timmars arbetsdag.

Dagens arbetsinsats från min sida.

Det har hänt förr att jag hört en författare tala om sitt skrivande, dragit slutsatsen att om de talar bra måste de även skriva bra - och blivit besviken. Det existerar inget naturligt samband mellan dessa sätt att uttrycka sig. Det som spontant formuleras i samtal får aldrig levnadsutrymme i det litterära tukthuset. Så ibland kan någon både tala och skriva väl och blir därför värd att uppmärksamma.

Marie Lundquist var just en sådan bekantskap. Hon intervjuades i radio, fascinerade mig och här sitter jag nu med hennes första diktsamling i handen: Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Korta dikter, verser grupperade vackert på den gulvita sidan; att vända blad känns nästan spännande. Titeln såväl som poesin förmedlar en liknande mystik som den jag upplever hos Tomas Tranströmer, en mystik som handlar om hur en besjälad verklighet betraktas och betraktar tillbaka. Lundquists metaforer är mångskiftande kroppar som speglar sig i mina egna erfarenheter.

En vuxen man lägger varligt ner en kvinna
i gräset. Som när ett barn lämnar tillbaka
en skalbagge dit den hör hemma.

I gårdagens GP fångades jag av en rubrik - "Böcker - en bieffekt" - och gjorde på så vis bekantskap med en annan som har något substantiellt att säga om skrivande: Mara Lee. Så är hon ju också docent i litterär gestaltning. Hon intervjuas med anledning av hennes andra roman Salome och beskriver den färdiga produkten som sekundär; att skriva är framför allt en undersökning i sig. Kanske tilltalade detta mig eftersom jag är trött på fixeringen vid resultatet, att vi måste skapa konkreta ting för att få tillfredsställelse.

Bredvid intervjun är ett foto av Mara Lee på den stol som fotografen först hade ställt sig på för att ta en bild. I sin avighet är det ett väldigt intressant antiporträtt. I intervjun säger hon också att hennes skrivande handlar om att bearbeta ett motstånd, att det enkla inte intresserar henne: "Konsten ska problematisera, är vi ute efter enkla svar finns det andra forum." Att hon står upp för att romanens existensberättigande inte ligger i att underhålla är tillräckligt för att jag ska vilja läsa henne. Om det hon skriver faller mig lika mycket i smaken återstår allltså att se.