På tal om skrivande
Det har hänt förr att jag hört en författare tala om sitt skrivande, dragit slutsatsen att om de talar bra måste de även skriva bra - och blivit besviken. Det existerar inget naturligt samband mellan dessa sätt att uttrycka sig. Det som spontant formuleras i samtal får aldrig levnadsutrymme i det litterära tukthuset. Så ibland kan någon både tala och skriva väl och blir därför värd att uppmärksamma.
Marie Lundquist var just en sådan bekantskap. Hon intervjuades i radio, fascinerade mig och här sitter jag nu med hennes första diktsamling i handen: Jag går runt och samlar in min trädgård för natten. Korta dikter, verser grupperade vackert på den gulvita sidan; att vända blad känns nästan spännande. Titeln såväl som poesin förmedlar en liknande mystik som den jag upplever hos Tomas Tranströmer, en mystik som handlar om hur en besjälad verklighet betraktas och betraktar tillbaka. Lundquists metaforer är mångskiftande kroppar som speglar sig i mina egna erfarenheter.
En vuxen man lägger varligt ner en kvinna
i gräset. Som när ett barn lämnar tillbaka
en skalbagge dit den hör hemma.
I gårdagens GP fångades jag av en rubrik - "Böcker - en bieffekt" - och gjorde på så vis bekantskap med en annan som har något substantiellt att säga om skrivande: Mara Lee. Så är hon ju också docent i litterär gestaltning. Hon intervjuas med anledning av hennes andra roman Salome och beskriver den färdiga produkten som sekundär; att skriva är framför allt en undersökning i sig. Kanske tilltalade detta mig eftersom jag är trött på fixeringen vid resultatet, att vi måste skapa konkreta ting för att få tillfredsställelse.
Bredvid intervjun är ett foto av Mara Lee på den stol som fotografen först hade ställt sig på för att ta en bild. I sin avighet är det ett väldigt intressant antiporträtt. I intervjun säger hon också att hennes skrivande handlar om att bearbeta ett motstånd, att det enkla inte intresserar henne: "Konsten ska problematisera, är vi ute efter enkla svar finns det andra forum." Att hon står upp för att romanens existensberättigande inte ligger i att underhålla är tillräckligt för att jag ska vilja läsa henne. Om det hon skriver faller mig lika mycket i smaken återstår allltså att se.