Att inte längre vilja skada kaniner

Som en blixt från klar himmel – så upplever jag denna plötsliga ömhet inför kaniner. När jag under de senaste månaderna har fått syn på ett exemplar av sällskapsarten har jag stannat upp, fått en längtan i blicken, utstött läten med anledning av deras mjuka gullighet – ”åh!” – varefter jag föreställt mig hur jag går nära den, klappar den, låter handen glida medhårs över ryggpuckeln för att sedan ta tag längst ut i det späda, varma och makalöst mjuka örat och försiktigt klämma åt.

Jag brukade vara den som mest av alla proklamerade min avsky för detta timida och meningslösa djur, högt och ljudligt. De sitter ju bara där, glor räddhågset eller likgiltigt, ger inte ifrån sig några som helst ljud och bäddar i sin oskuldsfullhet för att bli förnedrade. När jag var liten, i kaninåldern, framstod mina svagheter i kontrast till kaninens renhet som stora svarta fläckar, som inre bölder av ondska. Renhet upplevs lätt, som vi alla vet, som att den är till för att besudla – därför fantiserade jag också, men ganska undermedvetet, om att min smutsighet och ondska kunde smitta, och att det skulle kännas bättre om jag lyckades överföra den. Pelle, en svart dvärgvädur som var min allra första kanin, fick därför utstå många smädelser under sitt korta liv. Morgon och kväll skulle han matas – nytt vatten i skålen, några ytterligare strån hö trots att han inget åt, sedan påfyllning av torrfodret som ögonblickligen slukades glupskt – och det gick knappt en dag utan att jag hivade ur mig mina aggressioner på Pelle. Mamma hade troligtvis skällt på mig dessförinnan, jag i min tur skällde på kaninen; det passiva lilla djur som satt upptryckt i hörnet av buren utgjorde ett tacksamt objekt för de okvädingsord som jag kastades mot den.

Tro nu inte det värsta: jag skadade honom aldrig någonsin fysiskt, Pelle – misshandeln stannade på det verbala stadiet. Troligtvis saknade han tack och lov förmågan att förstå svenska skällsord, och förhoppningsvis kunde han inte ens uppfatta det fientliga i mitt tonfall. Men om han på något sätt ändå begrepp kunde han kanske ändå förstå min belägenhet, att jag själv var en kanin trängd i ett hörn fast i en annan och för honom otillgänglig verklighet. Då förstod han kanske också att det var i avund till hans godhet – en helt passiv och icke-vald godhet, för övrigt – som jag gjorde honom till slagpåse och ville smitta honom med mina brister, mina svarta inre bölder.

Efteråt, när jag hävt ur min en lång harang förolämpningar, kom nästan alltid ångern som ett slag i huvudet. Jag insåg vad jag gjort, skämdes människoöronen av mig och ville fort reparera skadan genom att börja gulla med honom, mjukt och försiktigt klappa kaninkroppen, kanske även gråta en skvätt för att visa för världen hur starkt jag önskade att bli förlåten. Men för min och Pelles relation var det i stort sett kört. På grund av mitt konstiga beteende uppfattade jag mig som ond i relation till hans oskuldsfullhet, vilket gjorde honom genomgod i relation till min ondska. Vi var antagligen båda i lika hög grad kringslängda vantar i våra respektive vardagar, men det hjälpte inte – i denna utsatthet lyckades vi aldrig finna varandra.

Jag tar på mig skulden för det. I stället för att sträcka ut handen efter hans tass i sann solidarisk och konstruktiv anda upprättade jag ännu en hierarki i vår lägsta kast. Varför lät jag honom inte bli en tröst? I sin medgörlighet och lenhet hade han passat utmärkt – det är en av de få funktioner som kaniner faktiskt kan fylla. Jag offrade helt enkelt den möjligheten för att få känna åtminstone en gnutta makt, som ett sätt att laborera med min sakta framväxande insikt om att alla människor såväl kan skada som bli skadade. Nu, i vuxen ålder, när jag är för stark eller kanske bara för självmedveten för att gorma åt en stackars liten kanin, vill jag såklart gottgöra alltihop. Därav denna plötsliga dragning till det oförargliga och skygga djuret: jag vill bevisa att jag inte skadar bara för att jag kan.

(För att inte väcka denna ömhet hos fler avhåller jag mig från att lägga upp en bild på ett av dessa söta, menlösa djur.)


Sårbarhetens nya ansikte

Under Tokyo finns jättelika cisterner och pumpar som kan pumpa ur en hel pool med vatten på en sekund; ovan jord finns höghus som gungar smidigt i takt med jordbävningarna. Men beviset är här: Japan kunde inte bygga bort alla risker. I radiorapporteringen (som jag råkar följa eftersom jag har en vana att lyssna på P1 som jag tydligen inte lyckas bryta trots att jag hör samma inslag tre gånger) drar man de värsta möjliga scenarierna ur de inbjudna experterna. Detta är också en form av sensationsjournalistik. Det smärtar mig att erkänna, men ibland är ser jag likheter mellan P1 och kvällstidningarnas nedsvärtade löpsedlar.

Det finns en skillnad mellan naturkatastrofer och naturkatastrofer. Uppföljningar är visserligen inte medias starka sida, men jag inbillar mig också att man inte gör reportage om den nuvarande situationen i Haiti och Pakistan, två exempel i mängden, eftersom att man upplever kontrasten mellan före och efter som för liten. Japans tredubbla helvete griper oss inte bara för att allt händer i en osannolik kombination - som hämtat ur en dålig, påkostad amerikansk katastroffilm - utan för att vi lättare kan identifiera oss med denna högteknologiska, välutvecklade nation. Ordningen som rådde före jordbävningen gör det nuvarande kaoset än mer fascinernade och påtagligt; kontrasten har sin verkan. På (kulturellt) avstånd framstår tiotusentals döda i Haiti som business as usual, men jag försäkrar: så erfor man det inte på plats. I fallet med Japan, det rika Europas asiatiska spegelbild, kan vi inte längre bara tycka synd om de utsatta; med den här katastrofen illustreras vår egen samhällsstrukturs sårbarhet. Plötsligt gäller experternas domedagsprofetior även oss.


Svenska mardrömmar

Anomi är ett begrepp som kom till på slutet av artonhundratalet. Det är definitionen av när sociala villkor får en individ att känna total avsaknad av mål och mening med sitt liv, vilket skulle vara ett symptom på det moderna samhället. Senare fick anomi en annan, men besläktad, innebörd av sociologen Merton. För honom var anomi när kraven från de accepterade normerna i ett visst samhälle blir för stora, eftersom de inte motsvarar möjligheterna. Ett grandiost exempel: den amerikanska drömmen. Alla amerikaner kan inte bli rika, nej, alla amerikaner kan inte ens ha råd med hälsa. De mindre bemedlade kämpar alltså mot ett mål som samhället inte låter dem uppnå.

Från en dröm till en annan: en svensk dröm som cirkulerar på landets arbetsförmedlingar och liknande myndigheter. Den att det finns jobb, bara man verkligen vill ha ett, och tror att det är möjligt. Förutsättningarna finns hos individen, motståndet finns inte samhället. Det verkar inte som att arbetslöshet längre klassas som en företeelse utanför den enskildes kontroll. Folk ska, med nyexaminerade jobb-, livs- och whatevercoachers hjälp, lyckas hålla den ouppnåeliga drömmen vid liv: att få ett jobb som inte finns. Med den nya sjukförsäkringen ska man dessutom söka detta icke-existerande jobb med en icke-existerande hälsa. Bara tro, så går det!

Språkpolisiärt

I fredagens Svenska Dagbladet fanns en krönika om problemet att vi gärna vill bunta ihop författare generationsvis. Det vore ju nämligen så enkelt om alla fyrtio-, sjuttio- och åttiotalister hade något gemensamt. Resonemanget i kolumnen är det inget fel på;* Annina Rabe förstår att kategorisering inte är synonymt med analys. Så långt allt gott, men när det kommer till hennes interpunktion har jag mina funderingar. Förekommer inte en viss fel- eller åtminstone överanvändning av semikolon? Kan det vara ett billigt knep för att höja textens intellektuella status eller har hon bara inte riktig koll?

*I min mening en korrekt användning av detta tecken

Verklighetsrapport

Nu är det dags ett utlåtande om något så simpelt som iTunes.

Jag hatar iTunes. Jag hatar hur segt det är. Jag hatar att jag måste

använda det för att hantera något jag tycker så mycket om - min musik.
Jag hatar att vara beroende av någonting som behandlar mig som skit.
Nu kan alla som googlar på iTunes komma hit, se att det är skit, ta det till sig - och vips:
jag blir delaktig i "internet i samarbete med konsumtion är lika med demokrati"-karusellen.


1917 års död är lik dagens

Överallt härskade en dödens tystnad. Mitt på gatan, uppstaplade bland sotiga taksparrar och krossade vagnar, låg hundratals kroppar, de brända och brutna lämningarna efer människor och djur. Samtidigt syntes på svartnade husväggar, som rykande och gungande hotade att falla, stora purpurfärgade fläckar som liknade röda nejlikor, nejlikor av blod som visade var sårade och döende före den sista sucken lutat sitt bröst eller sin panna. När solnedgångens sista strimmor av rött och guld hade slocknat i himlens mörka djup steg böneutroparnas klagande låt upp från minareterna för att tillkännage för profetens trogna anhängare att dödens ängel brett ut sina vingar över en öken där tusentals kristna soldater nu sov en ärorik och evig sömn under Palestinas stjärnklädda himmel.

Detta är ett stycke* ur Rafael de Nogales' dagbok, en sydamerikansk före detta äventyrare och under kriget frivillig kavallerist i osmanska armén. Hans armé hade kämpat mot den brittiska, de hade kämpat om Gaza. Plötsligt avbryts slaget, då britterna oväntat retirerade. de Nogales red runt lugnet efter striden i Gaza stad den 26:e mars 1917. När kommer lugnet denna gång, vem observerar då förödelsen, vem åtgärdar, vem lider och vem lyssnar till böneutroparna? Jag hoppas att de kommer att fortsätta ropa till världens sista stund.

*Publicerat i Peter Englunds (alltid Englund!) Stridens skönhet och sorg. Historien är alltid närvarande.



Kontrasten mellan Kortedala och Gaza

Döda palestinska barn får TV-tid, något för sent kan tyckas (levande gör sig väl människor ändå bäst).
De är alla inlindade i vitt och liknar Jesusbarnet men blod har sipprat igenom och färgat rött på var och varannan barnkokong. Det oskyldiga blöder, det också. Jag tror nog inte längre på oskuld. Frågan är bara i vilken månad - eller man räknar visst graviditet i veckor - skulden tar sig in till det varmaste och mörkaste och blandar sig med det plaskiga fostervattnet.

Ingens död kan hämnas. Bara ny död kan efterfölja; ytterligare död - lika överflödig den - som utvidgar och spränger bort. Vaknar man till P1 och äter sin middag bänkad framför Rapport drabbas man av informationen om denna död. Varje död är samma död, om och om igen, samma avindividualiserande död drabbar alla. Anledning saknas. Kropparna får inte själva avgöra när livet är levt. De genomträngs av främmande föremål och blir av med all egen vilja, styrka, vitalitet.

Varje dag mellan klockan ett och klockan fyra håller Israel sin eld. En av anledningarna var att palestinierna skulle få tillfälle att begrava sina anhöriga. Efter klockan fyra fortsätter Israel att orsaka nya begravningar inför nästkommande dag. En hånfull artighetsgest som får mig att må illa.

Det finns många politiska detaljer som förtjänar uppmärksamhet, men i all min upprördhet skulle allt få skeva dimensioner. Somna istället till P1, se först sena Rapport.

Jag låter bristfälliga ord klinga ut och avrundas med
ett citat ur Stridens skönhet och sorg av Peter Englund:

Detta är kriget. Inte risken att dö, inte granatens röda fyrverkeri som
förblindar när den slår ned med ett vinande ljud, utan känslan av
att vara en marionett i händerna på en okänd dockmästare,
och den känslan kyler ibland hjärtat som om döden själv gripit tag.