Linnéa Wigforss

Som en blixt från klar himmel – så upplever jag denna plötsliga ömhet inför kaniner. När jag under de senaste månaderna har fått syn på ett exemplar av sällskapsarten har jag stannat upp, fått en längtan i blicken, utstött läten med anledning av deras mjuka gullighet – ”åh!” – varefter jag föreställt mig hur jag går nära den, klappar den, låter handen glida medhårs över ryggpuckeln för att sedan ta tag längst ut i det späda, varma och makalöst mjuka örat och försiktigt klämma åt.

Jag brukade vara den som mest av alla proklamerade min avsky för detta timida och meningslösa djur, högt och ljudligt. De sitter ju bara där, glor räddhågset eller likgiltigt, ger inte ifrån sig några som helst ljud och bäddar i sin oskuldsfullhet för att bli förnedrade. När jag var liten, i kaninåldern, framstod mina svagheter i kontrast till kaninens renhet som stora svarta fläckar, som inre bölder av ondska. Renhet upplevs lätt, som vi alla vet, som att den är till för att besudla – därför fantiserade jag också, men ganska undermedvetet, om att min smutsighet och ondska kunde smitta, och att det skulle kännas bättre om jag lyckades överföra den. Pelle, en svart dvärgvädur som var min allra första kanin, fick därför utstå många smädelser under sitt korta liv. Morgon och kväll skulle han matas – nytt vatten i skålen, några ytterligare strån hö trots att han inget åt, sedan påfyllning av torrfodret som ögonblickligen slukades glupskt – och det gick knappt en dag utan att jag hivade ur mig mina aggressioner på Pelle. Mamma hade troligtvis skällt på mig dessförinnan, jag i min tur skällde på kaninen; det passiva lilla djur som satt upptryckt i hörnet av buren utgjorde ett tacksamt objekt för de okvädingsord som jag kastades mot den.

Tro nu inte det värsta: jag skadade honom aldrig någonsin fysiskt, Pelle – misshandeln stannade på det verbala stadiet. Troligtvis saknade han tack och lov förmågan att förstå svenska skällsord, och förhoppningsvis kunde han inte ens uppfatta det fientliga i mitt tonfall. Men om han på något sätt ändå begrepp kunde han kanske ändå förstå min belägenhet, att jag själv var en kanin trängd i ett hörn fast i en annan och för honom otillgänglig verklighet. Då förstod han kanske också att det var i avund till hans godhet – en helt passiv och icke-vald godhet, för övrigt – som jag gjorde honom till slagpåse och ville smitta honom med mina brister, mina svarta inre bölder.

Efteråt, när jag hävt ur min en lång harang förolämpningar, kom nästan alltid ångern som ett slag i huvudet. Jag insåg vad jag gjort, skämdes människoöronen av mig och ville fort reparera skadan genom att börja gulla med honom, mjukt och försiktigt klappa kaninkroppen, kanske även gråta en skvätt för att visa för världen hur starkt jag önskade att bli förlåten. Men för min och Pelles relation var det i stort sett kört. På grund av mitt konstiga beteende uppfattade jag mig som ond i relation till hans oskuldsfullhet, vilket gjorde honom genomgod i relation till min ondska. Vi var antagligen båda i lika hög grad kringslängda vantar i våra respektive vardagar, men det hjälpte inte – i denna utsatthet lyckades vi aldrig finna varandra.

Jag tar på mig skulden för det. I stället för att sträcka ut handen efter hans tass i sann solidarisk och konstruktiv anda upprättade jag ännu en hierarki i vår lägsta kast. Varför lät jag honom inte bli en tröst? I sin medgörlighet och lenhet hade han passat utmärkt – det är en av de få funktioner som kaniner faktiskt kan fylla. Jag offrade helt enkelt den möjligheten för att få känna åtminstone en gnutta makt, som ett sätt att laborera med min sakta framväxande insikt om att alla människor såväl kan skada som bli skadade. Nu, i vuxen ålder, när jag är för stark eller kanske bara för självmedveten för att gorma åt en stackars liten kanin, vill jag såklart gottgöra alltihop. Därav denna plötsliga dragning till det oförargliga och skygga djuret: jag vill bevisa att jag inte skadar bara för att jag kan.

(För att inte väcka denna ömhet hos fler avhåller jag mig från att lägga upp en bild på ett av dessa söta, menlösa djur.)

Nu är det dags ett utlåtande om något så simpelt som iTunes.

Jag hatar iTunes. Jag hatar hur segt det är. Jag hatar att jag måste

använda det för att hantera något jag tycker så mycket om - min musik.
Jag hatar att vara beroende av någonting som behandlar mig som skit.
Nu kan alla som googlar på iTunes komma hit, se att det är skit, ta det till sig - och vips:
jag blir delaktig i "internet i samarbete med konsumtion är lika med demokrati"-karusellen.