Linnéa Wigforss

Överallt härskade en dödens tystnad. Mitt på gatan, uppstaplade bland sotiga taksparrar och krossade vagnar, låg hundratals kroppar, de brända och brutna lämningarna efer människor och djur. Samtidigt syntes på svartnade husväggar, som rykande och gungande hotade att falla, stora purpurfärgade fläckar som liknade röda nejlikor, nejlikor av blod som visade var sårade och döende före den sista sucken lutat sitt bröst eller sin panna. När solnedgångens sista strimmor av rött och guld hade slocknat i himlens mörka djup steg böneutroparnas klagande låt upp från minareterna för att tillkännage för profetens trogna anhängare att dödens ängel brett ut sina vingar över en öken där tusentals kristna soldater nu sov en ärorik och evig sömn under Palestinas stjärnklädda himmel.

Detta är ett stycke* ur Rafael de Nogales' dagbok, en sydamerikansk före detta äventyrare och under kriget frivillig kavallerist i osmanska armén. Hans armé hade kämpat mot den brittiska, de hade kämpat om Gaza. Plötsligt avbryts slaget, då britterna oväntat retirerade. de Nogales red runt lugnet efter striden i Gaza stad den 26:e mars 1917. När kommer lugnet denna gång, vem observerar då förödelsen, vem åtgärdar, vem lider och vem lyssnar till böneutroparna? Jag hoppas att de kommer att fortsätta ropa till världens sista stund.

*Publicerat i Peter Englunds (alltid Englund!) Stridens skönhet och sorg. Historien är alltid närvarande.