Linnéa Wigforss

Förra veckans avsnitt av Kobra behandlade fenomenet Viagra, varumärket som tagit patent på ett helt tillstånd: impotensen. Jag slås av hur detta femtonåriga namn varit bekant för mig underligt länge, lika länge som jag varit aktiv inom området, om inte längre. Kristofer Lundström poängterar också att pillrets vida berömmelse inte bara beror på det manliga könets symboliska ställning (och dess slaka vägrans paralysering av manligheten) i vår kultur - massiv marknadsföring och spridning av så kallad "information" via mail har såklart haft en större betydelse för folkets medvetenhet om botemedlet.

Framgångsreceptet för denna i Sverige receptbelagda quick-fix var följande: skapa först en sjukdom, erbjud sedan medicinen. Det handlar om makt att få folk att välja det man själv tjänar pengar på, utan att de inser hur de omringats av marknadsföring och diagnoser. Men vänta, så fungerar väl marknaden i allmänhet? Och varför skulle sexualiteten exkluderas från konsumtionssfären? Den som verkar generera så mycket osäkerhet, osäkerhet som går att profitera på.

Michel Foucaults Sexualitetens historia känns evigt aktuell när Kobra problematiserar hur problem och lösningar är två flugor i samma ekonomiska smäll. Ur dokumentärfilmen Orgasm Inc. visas ett exempel som tydligt nog illustrerar hur sjukdomsförklaringen flyttar in i våra kroppar. En kvinna i sjukhusmiljö beklagar sig att hon inte bara är onormal, hon är rentav sjuk ("I'm diseased") - hon kan inte få orgasm av enbart vaginal penetration, framgår det. Med hennes hoppfulla medgivande opereras elektroder in i ryggraden till vilka hon har en fjärrkontroll kopplad. Ingreppet var dock inte särskilt framgångsrikt, orgasmerna ville inte zappas fram; vi får se kvinnan sitta och fnissa med ett ryckande ben - det är tydligen allt en knapptryckning framkallar.

Förskrämd av den mänskliga förmågan att aldrig veta var gränsen går undrar jag om vi eftersträvar att bli något slags sexuellt självtillräckliga cyborger, för att låna Donna Haraways ord för en levande organims som samexisterar med teknologi.  Jag kan dock inte föreställa mig något mindre fullständigt än en människa för vem sex och tillhörande njutning helt frikopplats från mänskliga relationer. Med orgasmen som prestation och sexualiteten som en del av individens självcentrerade identitetsfuskbygge verkar somliga kapabla att överskrida alla fysiologiska hinder - allt för lusten! Samtidigt är det ju för varandras skull vi insjuknar i dessa sjukdomar av olust, tar tacksamma emot diagnosen och knaprar Viagra. Det är bara ett något omständligare sätt att vårda våra relationer på.

 

Att läsa Jane Austen är att få underhållning och lyckliga slut utan att behöva göra avkall på vare sig originalitet eller genialitet. För ja, jag tycker att Jane Austen är på många sätt överlägsen med sin ironiska berättarröst som erbjuder läsaren insikt efter insikt, utan att för den sakens skull göra en stor sak av det. Northanger Abbey räknas som en av hennes tidigare romaner; jag tycker - eller inbillar mig - att det märks, vilket också litteraturvetaren Lisbeth Larsson påstår i ett berikande efterord till min utgåva.

Catherine Morland heter kvinnan vars väg till tvåsam kärlek som denna gång står i fokus. Redan vid första mötet med Henry Tilney är det givet att det är honom hon vill ha, men trots denna medvetna determinism hos romanens form upplever jag förvecklingarna på vägen som allt annat än meningslösa. Austens princip är framför allt den att vägen dit är viktigare än målet självt - därav den mycket blygsamma klimax när de förälskade, övertygade både till förnuft och känsla, får varandra. Med sin underbara ironi driver Austen längs den linjära berättelsens gång med läsarens förväntningar på både hjältar, hjältinnor och och den stora Kärleken. Riktigt lika medryckande som Stolthet och fördom och Övertalning verkade Northanger Abbey inte på mig, men desto mer energi kunde jag därför lägga på att upptäcka Austens lek med könens konventioner och rollbesättning som inte kan betraktas som annat än ett tyst, välbehövligt motstånd.

Min första läsupplevelse av portugisen José Saramago blev engelskspråkig och något ojämn. The Double handlar om den deprimerade historieläraren Tertuliano Máximo Afonso - som för övrigt inte vill känna vid sitt förnamn - som genom en dålig film blir varse om att det i samma stad existerar en exakt kopia av honom själv, skådespelaren António Claro/Daniel Santa-Clara. Besatt av detta absurda faktum inleder han med sina efterforskningar en ond spiral, vars botten föranleds här och där av en kommenterande och inblandande berättare.

I mitten kom plötsligt vändpunkten, efter att jag dittills haft svårt att inse situationens allvar, alternativt att romanen inte lyckades förmedla det hotfulla i att stöta på sin exakta kopia. Den flödande texten är lättläst; särskilt intressant är Saramagos dialogteknik där replikerna löper på varandra i en enda lång mening, avgränsade med en inledande versal. Samtalen vann dynamik av att slippa gestaltas i den gamla vanliga statiska formen där varje utsaga ordnas som orsak och verkan. Fler författare borde utmana prosadialogens konventioner.

Allra bäst gestaltar Saramago kärlekens intimitet och de mekanismer som föregår insikten om att vilja leva med en annan människa. Smärtpunkten i berättelsen är just Tertuliano Máximos Afonsos sådan insikt, som dock är dömd att komma för sent. Romanens konflikt delar dock upp huvudkaraktärerna i två läger, i de skyldiga och oskyldiga, där dubletternas tillhörande kvinnor Maria da Paz och Helena får offras för deras dueller om vem som har rätten till Identiteten. När jag under de sista sidorna hade blivit helt övertygad om The Doubles förträfflighet utmynnade den tyvärr i ett äkta b-filmsslut - den bästa strategin är nog att bara bortse från detta.

Trots att jag gick från den ena utbildningsinstitutionen till den andra efter studenten har jag ändå hunnit ha några jobb och därför fått erfara både trevliga som mindre trevliga arbetsmiljöer, chefer och känslor. Även om meningen med arbete således är känd för mig har jag länge dragits med en motvilja, ja rentav en rädsla, gentemot lönearbetet och vad det innebär i termer av underordning och förlorad tid. Efter att ha läst Roland Paulsens Arbetssamhället. Hur arbetet överlevde teknologin känner jag mig dock inte lika benägen att ifrågasätta min känsla; den framstår nästan som rationell i ljuset av hans resonemang. Med ett dussintal teoretiker och ännu flera begrepp - maken till beläst doktorand i sociologi har jag aldrig sett - kan jag nu föra en konstruktiv diskussion, med utgångspunkt i min egen aversion.

Genom en idéhistorisk översikt kompletterat med en empirisk uppdatering av arbetets innehåll i dagens postindustriella samhället blir Paulsens kritik såväl konsekvent och historiskt förklarlig som subversiv. Kortfattat beskriver Arbetssamhället det paradoxala i att arbetet har blivit en bristvara samtidigt som det välstånd som arbetet genererar räcker och blir över. Vi arbetar för arbetandets egen skull, i en ekonomi där överproduktion kräver överkonsumtion för att håla systemets stöttepelare stående. Fram till vår syn på arbete som en rättighet (vi förväntar oss att staten ska ta sitt ansvar och skapa arbetstillfällen) har argumenten för arbete tagit många olika skepnader: arbetet som lidande, som nödvändigt ont, som förödmjukelse, som hälsosamt och som disciplinerande. Dagens samhälle är dock det första som existensberättigar arbetet utifrån något annat än finansiella påbud. Att arbeta mindre innebär inte längre en materiell kris. Vi jobbar för att skapa tillväxt som skapar arbetstillfällen, om vi ens har sådan tur: jobless growth är ett vanligt fenomen nuförtiden.

Som mest intressant blir det när ekonomins ontologi skärskådas. Denna vetenskap har tidigare har betraktats som hushållningen med resurser men har med den successiva övergången mot ett överflödssamhälle mer kommit att handla om hur man bäst slösar med resurser för att få folk i arbete. Jag märker att jag inte är den enda som har observerat varors allt kortare livstid; den planerade föråldringen av produkter är ett sätt att hålla marknaden hungrig. Som konstateras av Paulsen är ju detta rena motsatsen till vad som kallas hållbar ekonomi. Det framstår inte som annat än absurt att vi måste slösa med naturresurser och arbetskraft för att skapa arbete, när välståndet redan existerar och bara behöver omfördelas.

Jag har här bara berört en bråkdel av vad som behandlas i denna fantastiska bok. Eftersom den så insmickrande bekräftat min världsbild har jag dock försökt hålla ögonen öppna för vad den inte tar upp. Paulsen tar tydligt avsånd från postmodern teoribildning och håller sig god för vad han kallar "den identitetspolitiska kapprustningen" där begrepp som genus och etnicitet avlöser varandra utan att bidra till analysen. När kan kommer in på diskussionen om aktiviteter som tidigare skedde i hemmet - den vård och omsorg som kvinnor stått för - och som nu har blivit betalt arbete upplever jag att den historiska situationen blir till en svart låda som döljer maktstrukturerna bakom kvinnors livegenskap. Men Roland Paulsen är överlag en oerhört skicklig - och underhållande - skribent som till och med föregår läsarens eventuella invändningar. Med denna tätt sammanhållna och kritiska nysyn har jag fått mer energi till att förespråka vad som är det enda rätta: sex timmars arbetsdag.

Dagens arbetsinsats från min sida.