Det svarta fåret Bengt
Den rika finansmannen valde att ge sina 100 miljoner i samband med jordbävningen på Haiti till en annan hjälporganisation än Röda Korset. Som de flesta av oss vet berodde det om Röda Korsets ordförandes, Bengt Westerbergs arvode. Godis för media, en välgörenhetskonflikt till! I radio ställde anordnades en tuppfäktning mellan de båda. Så fort Roger Hakelius kom i från ämnet - det förskräckligt höga arvodet - och nämnde andra bidragande orsaker drog reporten honom tillbaka: "Men visst var väl Bengt Westerbergs höga arvode den största orsaken?" Westerberg påpekade om igen att medlemmarna i organisationen sätter arvodet, men ifrågasättandet av hans moral förtsatte in absurdum. Han blev vår nya välgörenhets-bad guy. Hakelius blev den gode filantropen. Ribban har sänkts för vad som inte är okej; även om Bengt inte förskingrar så accepterar han ju en hög lön.
Nu för tiden kan man ge femtio kronor i månaden via autogiro till den hjälporganisation som man för tillfället har bäst förtroende för. Vilken det är kan nog variera, men man aktar sig nog överlag för dem som fått negativ uppmärksamhet på sistone. Det är viktigt var pengarna tar vägen. Inte för mycket till administriva kostnader heller; man vill ju att just ens egna slantar ska nå det där hungriga stackars barnet.
Nu för tiden kan man som journalist med ett scoop om fula fiskar i välgörenhetsdammen räkna med att det blir förstasidestoff. Det råder mediakonsensus om att folk har absolut rätt till att veta vart deras femtio kronor tar vägen. Om någon rör ett öre med fel finger ska de ställas inför rätta i radio, i tidningar, på tv, allt å folkets vägnar.
Välgörenhetsorganisationerna har oftast mål som är lätta att sympatisera med. Alla medel kommer kanske inte till sin rätt till hundra procent, dock kvartstår den ambitionen. Förskingrarna är och förblir undantag. Ändå kräver de som skänker en slant total genomskinlighet, de anser sig ha rätt till att veta exakt till vad pengarna går. Men då undrar jag - vem bryr sig om vart alla de pengar går vi dagligen gör av med? Vem bryr sig om vad storföretagen gör med det de tjänar på oss? Där finns ingen välgörenhetsambition; målet är bara att tjäna så mycket som möjligt. Profiten investeras här och var för att bli ännu större. Vi har ingen aning om i vad: krigsmateriel, knarkkarteller, regnskogsskövling och allt möjligt annat fiffel.
Vi bara fortsätter att klaga på Bengt. Välgörenhetspersonerna måste vara helgon, storföretagen ger vi förtroendet att hantera våra pengar som de vill.
Den inbjudna
Den absoluta majoriteten av Den inbjudna utgörs av dialog, och tyvärr en ganska stel och fantasilös sådan. Den utgörs av banaliteter men också av filosofiska diskussioner. Allt känns på något vis ändå lika inför mig som läsare; till sin helhet har romanen en jämn, till och med enahanda dramaturgi. Dialogerna talar inte om vilka romanfigurerna är, de verkar mest finnas för att visa hur de gör sig till inför varandra. Om det är vad de Beauvoir åsyftar med det greppet får det dessvärre negativa konsekvenser. Gestalterna känns som stereotyper, visserligen ganska otypiska, men likväl fasligt konsekventa i sin fiktiva konstitution. Främst får vi följa Francoise medvetande, men i stället för att ge det utrymme att visa sig självt följer det snarare en osynlig punktlista för att uppfylla de Beauvoirs syfte. Karaktärerna fyller på förhand bestämda funktioner, bortom dessa får de aldrig röra sig. Bakom dem finns inga inre rum.
De få dialogbefriade passager som finns är det mest intressanta, och romanens femtio sista sidor är de bästa. Den raka dramaturgin rubbas något av att Pierre ger sig ut i kriget; innan han åker gestaltas hans sista tid med Francoise och en ganska vemodig känsla av avsked och osäkerhet frammanas. Vad jag saknar i den här romanen är det som är som mest framträdande i Det andra könet. Även om det är prosa med olika syften hade jag velat se de Beauvoirs förvånansvärt exakta sammanfattningar av erfarenheter, de som lyfter fram både minnen och känslor och gör de verkligare än vid själva tillfället de upplevdes. Hennes engagemang och fördjupning blandas där med distans - i Den inbjudna var författaren blind för gestaltningen, kanske på grund av att hon bara hade sitt syfte för ögonen.
Svenska mardrömmar
Från en dröm till en annan: en svensk dröm som cirkulerar på landets arbetsförmedlingar och liknande myndigheter. Den att det finns jobb, bara man verkligen vill ha ett, och tror att det är möjligt. Förutsättningarna finns hos individen, motståndet finns inte samhället. Det verkar inte som att arbetslöshet längre klassas som en företeelse utanför den enskildes kontroll. Folk ska, med nyexaminerade jobb-, livs- och whatevercoachers hjälp, lyckas hålla den ouppnåeliga drömmen vid liv: att få ett jobb som inte finns. Med den nya sjukförsäkringen ska man dessutom söka detta icke-existerande jobb med en icke-existerande hälsa. Bara tro, så går det!
Valen och människan
Vid 2400 är dock dessa fina däggdjur totalt extinkta, uppsprättade, harpunderade och för länge sedan omvandlade till läppstift och andra preparat. Men eftersom jordens och mänsklighetens framtid står på spel - javisst, tjugofjärde århundradets varelser får sota för det vi av idag gör; det är bara logik - är det lika bra att ta ett motsols varv runt just solen. Vips är besättningen tillbaka i 80-talet där folk svär, får dialys och är punkare. Chekov frågar med sin ryska brytning var de kan hitta kärnbränsle (för resan hem) och möts med kalla handen, vilket förstås är helt i tiden. De får efter visst trixande med sig två knölvalar, varav en är gravid (det vill säga tre!), och på köpet en valforskare som inte har det allra minsta emot att följa sina studieobjekt in i en okänd framtid. De är på väg att drunkna men räddar förstås hela planteten istället.
Den flygande tingesten som signalerade till de valtomma haven fick till slut respons, blev befruktad (ett underligt blått klot sammanstrålade med den svarta cylindern) och vände hem. Kanske var det Gud själv som kollade att människorna tog väl hand om valarna. Kanske åker den vidare till en annan planet för att leta efter myrslokar, vem vet. Jag blev i alla fall yttert berörd av budskapet: valarna står i kontakt med yttre universum och vår existens är avhängig deras. Jag höll nästan på att säga under de dokumentära avsnitten av valjakt som visades i filmen att jag tänker sluta äta val, men tack och lov har jag ju inte ens börjat. De förtjänar hur som helst bättre än att bli läppstift.
Doktor Zjivago
Jävla bok. I fyra år har jag velat läsa den, men på Borlänge bibliotek hade det enda exemplaret försvunnit i magasinets bokmassor, i Falun fanns bara vidriga kvadratiska upplagor där texten var i två spalter och här i Göteborg likaså trots att jag avancerat till storstadsbo. Till slut fann jag en fantastiskt fin utgåva från 1958 - året efter första utvigningsåret och Boris Pasternaks mottagande av Nobelpriset i litteratur - på en julbasar hos Katolska kyrkan av alla ställen. Jag bestämde mig för att ha den som julledighetsroman. Nu är den alltså läst, och jag förstod verkligen inte grejen med den här boken eller dess huvudkaratärs strävan, dess kärlekshistoria och ödesmättade möten, resor, upprepade missöden eller politiska agenda.
Nobelpriset år 1957 gick till det största litterära antiklimax jag någonsin upplevt!
Jämlikhet - idag en ideologi för få
Jämlikhet var grejen, onmänt som J-ordet (jag förstod inte först vad som åsyftades, gör ni? - hur som helst är det OBS nuvarande tema) och om detta talade britten Richard Wilkinson som verkade fasligt sympatisk och klok. Konstigt är att uppfattning om att jämlikhet är eftersträvansvärt totalt har försvunnit. Vi har lämnat företräde till uppfattningen att någon slags social konkurrens mellan sociala grupper skapar fler jobb i ökad välfärd (vad är det för bakvänt klasskampstänkande?) och helt glömt att det finns andra alternativ. Här kan jag komma med mitt favorittjat - Slavoj Zizek har gett mig vatten på kvarnen - om att denna marknadsliberala övertygelse är IDEOLOGI och inte FAKTA.
På universitetsbiblioteket satt en vän och jag och diskuterade istället för att plugga; till frågan om kollektivtrafiken kom vi via konsumtionskritik och det kändes mer relevant än något annat just då. Vi avslutade i undran: varför är kollektivtrafiken över huvud taget en vinsttrivande verksamhet? Jag fattar att företag generellt har som syfte att generera inkomster, men kollektivtrafik däremot - det är ju infrastruktur, med syfte att tjäna kollektivet! Ingen behöver tjäna pengar på det för att det ska behöva finnas, det rättfärdigas bara genom att folk behöver ta sig till jobbet. Det räcker att det går runt ekonomiskt - det kanske till och med är nödvändigt för att priserna ska ligga på en nivå som utmanar bilismen. Företagande med profit som princip är existerande, men inte givet.
På tisdag inleder jag mina universitetsstudier i sociologi - äntligen studier med politisk diskussion och samhällsanknytning! Förhoppningsvis kan jag där lära mig att göra personliga erfarenheter än mer generella och angelägna att skriva om. Främst för min egen skull.
Sanslösa Schweiz
Det har alltså bestämts av Schweiz folkparti att minareten symboliserar religiös extremism. Har lotten fallit på just bönetornet helt godtyckligt? Eller är man rädd för dem bara för att de är falloslika? Denna bisarra sammankoppling av terrorism och torn har nu marknadförts och gått till omröstning. 57 % vill bannlysa denna ondskans symbol, vilket kräver att grundlagen skrivs om. Borde inte det väcka åtminstone en åsyftan till tanke hos denna större andel av befolkningen? Men nej, de ser tydligen rött och vägrar fråga förnuftet. Bara det att de röstar ja till ett förbud - om jag inte minns fel bör frågan inte formuleras så. Att rösta ja är att rösta för och nej emot. Redan i formuleringen "omröstning om förbudet mot minareter" presupponeras det att minareter, det är fan inget vi vill ha.
Alla kan inte vara Schindler
Jag tänker alldeles strax fortsätta mitt Kobra-maraton på SVT Play, men först vill jag delge vad Philip Gourevitch sa om vårt sätt att se på historiens värsta händelser. De flesta skildringar (romaner, filmer) som produceras för att berätta om det hemskaste innehåller en huvudkaraktär som är något bättre än sin omgivning, om inte i handling så åtminstone i tanken. Bakom denna person kan vi ta skydd, kan vi försvara oss mot tanken att vi kanske alla är potentiella omänskligheter allihop. Alltså: "Om jag hade varit nazist hade jag varit Schindler." Men sammanhanget formar människan, och vad vet vi om det värsta tänkbara när vi befinner oss framför teven i vardagsrummet. Ett koncentrationsläger under andra världskriget eller Rwanda våren 1994 hade antagligen förändrat oss åt andra håll än vad den bekväma soffan förmår.
Jag tänker dock inte tipsa om Gourevitchs böcker, eftersom jag inte läst dem. Lustigt sammanträffande dock, att jag höll i en av dem, Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer, på biblioteket idag, vald på måfå.
Manifesttätt
Manifestet hörde modernismen till, då traditioner skulle brytas och själva brottet ibland kunde få egenvärde. För att slå ifrån sig det likriktade likriktade man sig åt ett annat, radikalt håll. Riktningar föddes, strömningar sinade, men effekt fick de nya idéerna. Deras påverkan hade antagligen stor betydelse, oavsett resultat. Jag tilltalas av manifestens kategoriska attityd, kollektiva uppmaning och tro på att vi kan mötas i skapandet, att det inte bara bör ske enskilt och avskilt. Det är ingen förolämpning av individen som skapande geni, men en önskan om att vi kan slå våra kloka huvuden ihop och tillsammans fungera som motvikt mot den rådande ordningen. Med det vi kallar postmodernism försvann manifesten, det var för onyanserat, för enfaldigt känslosamt. Att det nu verkar vara tillbaka, om än på kortvarigt besök - vad innebär egentligen det?
Självklart kan jag inte låta bli att fundera över hur mitt eget manifest skulle se ut. Jag skulle nog passa på att vara kategorisk, förkastande, passionerad och utopisk och jag skulle vädja till den del av varje människa jag tror att vi har gemensam. Jag skulle låta bli det försiktiga resonemanget, den välformulerade insmickringen och i stället bete mig riktigt ouppfostrat i min text. Att för en gångs skull få göra min egen sanning till den allenarådande, vilken hisnande tanke.
Halvvägs
Lagom till mina kursstarter, vilket innebär en flodvåg av litteratur, är jag helt inne i en romansvit från tidigt nittonhundratal. Nej, det är inte Marcel Proust, honom fortsätter jag att skjuta på framtiden, utan svenska Agnes von Krusenstjerna och hennes romaner om fröknarna von Pahlen. En vän var så vänlig att låna mig den första, sedan behövde han inte göra mer. Ganska snart blev jag fast, av det äldre språkbruket med alla sina 'gingo', 'finge' och 'icke', men framför allt av det flytande perspektivet med gehör för känslor med kvinnlig avsändare. Fantastiskt sinnligt skildras förälskelsers och vänskapers upp- och nedgångar, men in action känner man knappt igen hjältinnorna bakom de vackert formulerade tankarna. I närheten av en man förlorar de sin personlighet och blir kvinnan i sin generalitet. Detta är ändå något önskansvärt för de två centralfigurerna, ungmön Petra von Pahlen och hennes protegé och föräldralösa brorsdotter Angela. Var för sig söker och längtar de kärleken, förvirrande nog ofta till samme man. Vad som ökar spänningen ytterligare är att många tycker om att se dem som systrar, och nog finns en outtalad konkurrens mellan den äldre och yngre skönheten.
Förlegade lagar
Jag tyckte att jag hade drabbats av gudomlig tur då DN skickade mig ett erbjudande om att få tidningen på helgerna i en hel månad - helt gratis, bara jag ger dem min åsikt om tidningen efteråt! Det innebär alltså fyra exemplar Boklördag och Kultursöndag. Nu känner jag dock att jag näst intill drunknar i tidningspapper - det blir tyngre att gå till återvinningscentralen, men det är det värt - och måste tyvärr vara selektiv med alla bilagor som ligger utspridda över köksbordet var morgon. GP åsidosätts ordentligt och jag hoppas att den förlåter mig när den snart återigen blir allt jag har.
Allt vad DN skriver i kulturväg försöker jag tugga i mig, sakta och metodiskt. Men ikväll gav jag också gårdagens ekonomidel en snabb blick. På den rekommenderas alla sammanboende par att gifta sig, under en bild på ett uppsmilat bröllopspar. Jag har stött på detta råd förr. När jag var liten var jag med min familj på ett bröllop och strax innan hade jag fått höra att brudparet gifte sig enbart av ekonomiska skäl - för vilka andra fanns, då de levt med varandra i nästan två decennium? Där och då försvann min föreställning om att bröllop hade med kärlek att göra. DN:s heta tips bevisar inte motsatsen.
Denna ceremoniella tradition är alltså en stor juridisk fördel och gör det lättare att dela såväl ekonomi som barn. Jag bryr mig inte om hur folk löser sådana saker - bara det blir bra för alla inblandade - men jag motsätter mig starkt att accepterandet av denna något förlegade företeelse leder till bättre lagligt skydd. På gymnasiet läste jag en kort kurs om rättskunskap där vi bland annat läste äktenskapsbalken. Det var mycket tydligt att den var från en helt annan tidsålder, och att äktenskap utan äktenskapsförord är som att hoppa fallskärm utan just fallskärmen. Det är vuxna människor det handlar om, jag tycker att en överenskommelse om gemensamt leverne vore nog för att omfattas av ekonomiskt betryggande lagar. Varför spökar ännu dessa vita gigantiska klänningar i samlivet? Varför bevara äktenskapet när vi ändå inte tror på illusionen kring det?
Inget mer Finistère
Det går att irritera sig på hemlighetsmakeriet, men samtidigt beundrar jag hennes tilltro till läsaren. Boken ändrar nämligen skepnad i skenet av de olika saker som skulle kunna vara orsaken till hennes flytt. Den bör inte, precis som Priset på vatten i Finistère, läsas som en dagbok. Den har en egen logik som inte behöver verklighetsförankras för att det ska gå ihop. "Den som vill mig väl ställer inga frågor" - bokens uppmaning separerar textens Bodil Malmsten med författaren Bodil Malmsten. Att hon använder sig själv som litterär figur är intressant. Fiktionens gränser är mycket otydliga och det är just så hon vill ha det. Utgivet av henne finns ju även hennes blogg i bokformat. Där har man även kunnat följa slutarbetet med denna sista bok från Finistère, vilket skapar ytterligare en spegelyta i hennes textuella rum. Hennes medvetenhet om detta tar dock stundtals över. Det Bodil-jag hon skapat verkar ha förlorat något av sin reflektion mot en jargong. I stället för att spegla sig i sitt skrivande ser hon en mer stelnande bild och kanske är det just därför hon var tvungen att flytta ifrån sitt Finistère. För kan det eviga paradiset egentligen existera?
Kalas med Laleh
Så ofta när det kommer till kvinnliga artister dömer jag dem på fel grunder. Mjukhet känns då som ett förutsägbart tilltal som direkt får mig att slakna musikaliskt, kanske för att jag inte kan se skillnaden på om det är babyrosa eller faktiskt naket. Naket var det helt säkert, när Laleh spelade Snö. Men vid de tillfällen då reggiebeats dominerade och allt plötsligt blev mer slätstruket såg jag i stället till höger om scenen där kanadensiske konstnären Max Streichers lvita uftslottshästar stod och vajade. De har följt mig hit från Tjolöholm.
Tyvärr inramades denna utmärkta spelning av en högst löjlig konferencier. Hon var allt man inte bör vara: käck, alltför pratsam, generande för artisten (hon släppte inte artisterna av scenen) och tilltalade alla som om de vore duktiga små barn. "Medan ni väntar kan ni väl prata med varandra, umgås och ha trevligt!" Jo, vi vet.
Allting räknas
Som liten trodde jag ett tag att allt som jag gjorde nedtecknades och lagrades i någon form av oåtkomlig skrift om mitt liv. I den skrevs allt med bläck; ingenting kunde korrigeras, förbättras eller raderas i efterhand. Det enda som därför verkade klokt var att vara så klok som möjligt, för misstag kanske skulle färga av sig på restan av mitt liv.
Denna syn på livet hade jag glömt, men idag påmindes jag om den återigen av en krönika i senaste numret av Axess, nr 5 2009. Det var inte direkt min barndoms föreställning som matematikern Tanja Bergkvist skrev om, utan epigenetik, det forskningsområde som länkar samman arv och miljö. Tydligen är dessa två mer sammanlänkade än vad vi trott, då vårt beteende och livsstil kan stänga av och på olika delar av vår arvsmassa. Denna på- och avaktivering kan sedan överföras till våra kids. Med andra ord är det aldrig för tidigt för att förbättra sin livsstil. Du kan börja forma dina blivande barn redan som barn själv. Inga ursäkter hjälper, allting räknas. Läs mycket böcker och undvik slappa söndagar framför teven, du vet aldrig vilka dåliga egenskaper som cementeras i ditt förrädiska DNA och påverkar kommande generationer.
Det andra könet
Jag vill börja med att dementera att Beauvoir skulle sakna humor. Hennes humor tjänar dock inte till att underhålla, utan att handskas med det fasansfulla i att mäktiga män under alla tider sagt och tillåtits säga rent bisarra saker om kvinnor. Mycket stiligt skickar hon vid ett tillfälle en ordentlig gliring till en samtida kritiker som tror att han - bara för att han är man - gör sig förtjänt av stora mäns uppmärksamhet, emedan ingen skulle vilja lyssna eller tala till en kvinna, och det vilken som helst av dem. Som man ser han sig jämlik de mäktigaste av hans kategori, medan hälften av mänskligheten, det vill säga den utan snopp, aldrig kan häva sig till sådana höjder.
Med pricksäkert intellekt och knivskarp formuleringsförmåga har Beauvoir skapat ett verk som för mig fungerar som en nyritad karta över en värld jag är delaktig i men tyvärr ofta inte förstår. Denna första del, Fakta och myter, visar tydligt hur de manliga värdena, de värden som tillhörde de med befogenheter i samhället, blivit absoluta. Att det går att tala om det ena könet som det andra beror på något högst mänskligt som någonstans gick fel. Som subjekt, eller helt enkelt som person med förmåga att uppfatta världen, delar man alltid in i vi och de, första och andra, jag och allt annat. Vanligtvis är
inte detta ett problem, eftersom alla jag tänker på som en annan, tänker på mig som en annan på ett ömsesidigt och omvänt sätt. Mellan uppdelningarna man och kvinna råder inte denna ömsesidighet. I stället har det manliga perspektivet blivit det normativa; även kvinnan ser sig som den andra i förhållande till sig själv. Det är för att vidare förklara hur det blivit så här som jag skulle behöva citera åtskilliga stycken. Ni får väl helt enkelt läsa det i stället.Kanske går aldrig denna vidriga snedvridning, denna kastindelning av alla världens människor, att helt och hållet förstå. Det är dock ingen som helst ursäkt för att inte försöka; vår närmaste historia visar att det blivit bättre och därför kan det även fortsätta så. Det andra könet är mig en stor lindring eftersom den uppmärksammar problemet och behandlar det med det allvar ett problem som gäller alla människor genom alla tider kräver. Nu till resten!
