L-a W-s

En föga överraskande följd av att krönas till nobelpristagare är att hela ens liv plötsligt inom ett ögonblick blir litterärt nyhetsstoff. Allt från små detaljer till större livsomvälvningar plockas upp och tillåts smälta samman med hans eller hennes verk, som trycks upp i massupplagor. Relationen mellan verk och person ska sedan noggrant stötas och blötas i den översköljande våg av förord, efterord, kommentarer, porträtt, intervjuer och reportage som utmärkelsen sätter igång. Författarbiografin blir till en ramberättelse runt litteraturen. Man kan också göra som Torbjörn Schmidt när han gav ut Air Mail, en drygt tjugofemårig brevväxling mellan den senaste pristagaren, poeten Tomas Tranströmer, och den amerikanska poeten Robert Bly. Här får den uppburne författaren utrymme att presentera sig själv och i egen takt vägleda den hungriga läsaren in i sitt litterära universum.

Men eftersom Air Mail är en dokumentation av en vänskap är det inte bara en poets liv och skrivande läsaren får följa utan även Robert Blys, som verkar vara något av en litterär själsfrände till vår svenske nobelpristagare. De båda poeterna möts inte helt oväntat i poesin, och lämnar snart den formella tonen och ”Du”-tilltalet för en egen samklang i takt med att diskussionsämnena förgrenas och når in i alla livets vrår. Som genom ett litet titthål kan jag på nära håll följa hur tilliten, den förtroliga lekfullheten och samförståndet-mellan-raderna växer fram, ord för ord och brev för brev. Bly och Tranströmer krattar även upp högar av den samtida och ofta förhatliga politiken samt det kulturliv som båda motvilligt ingår i. Den ena usla amerikanska presidenten avlöser den andra, kriget i Vietnam ligger länge som en dyster smog över breven och Tranströmer övar hemmavid sitt tålamod med de marxistiska fundamentalister som vägrar tro att en dikt med naturmotiv fortfarande kan vara angelägen. Indirekt är boken även en liten historik över hur de tekniska förutsättningarna för en vänskap som överspänner ett världshav gradvis förändras – en påminnelse om att det inte är en självklarhet att snabbt kunna nås av en väns ord. Under min läsning återkommer jag ofta till tänken på min egen frustration inför det vita arket när jag ska till den adresserade vännen, men för varken Bly eller Tranströmer är brevet ett trubbigt instrument för att komma varandra nära.

Eftersom de båda poeterna också översätter varandras dikter, ja rentav gör dem nästan till sina, får diskussioner om språkliga detaljer och översättningsproblem stort utrymme i breven. Tillsammans trevar de över verkligheten med sina språkliga känselspröt – ”känn här!”, ”och här, känn på det här ordet!” – och även jag kan dela tillfredsställelsen när de hittar rätt. Air Mail är således ett oavsiktligt men levande exempel på vad filosofen Paul Ricœur beskriver som översättningens paradox: den är omöjlig i teorin, men fullt möjlig i praktiken. Och apropå översättning: Lars-Håkan Svenssons överföring till svenskan av Blys och Tranströmers alla nybildningar och fantastiska ironier tycks fånga alla subtiliteter. Jag kan inte låta bli att betrakta breven i sig som översättningar, som de tolkningar och förmedlingar av livsfragment de faktiskt är, flygandes kors och tvärs över Atlanten. Från början var de förstås inte avsedda att läsas av utomstående; de är bitar av poeternas vardag med vilkas hjälp de bygger både sig själva och sin vänskap.

Med ett förord som utan tvekan gör resten av volymen rättvisa får utgivaren Torbjörn Schmidt mig att ana vilken läsupplevelse jag har att vänta. Han uppmanar läsaren att se breven som en skärningspunkt mellan det ständiga, inre skrivandet och de yttre, oupphörliga händelser som livet utgör – fruar, flyttar, barn, resor, skvaller och den eviga bristen på pengar. Carol Bly och Monica Tranströmer är de ständigt hälsande hustrurna, och jag får intrycket av att deras respektive mäns tid för poesin vore närmast obefintlig utan deras tveklösa understöd. Därmed styrker breven föreställningen om att inga manliga genier frodas utan en maka med fötterna på jorden – å andra sidan är ju avsändaren och mottagaren varje brevs givna centrum.

I sina brev visar Bly och Tranströmer på en gränslös språkkänsla; för dessa brevs författare är att utforska språket samma sak som att utforska sin mänsklighet. De är stundom besjälade, även för en vars namn inte stod på kuvertet. I efterskriften – som innehåller en del läsanvisningar som hade behövts tidigare – beskriver Schmidt hur redigeringen av breven ofrånkomligen innebär en förvanskning och, befarar han, ett avkall på deras autenticitet. Men det är ingen som helst fara: autenticiteten hos denna korrespondens sitter inte i arken, i bläcket eller i avtrycken från skrivmaskinens färgband utan i de fantastiska formuleringarna. Efter att ha läst det sista brevet, signerat av Tranströmer och daterat på Runmarö den 30 april 1990, saknar jag omedelbart det långa samtal från vilket jag fått så många värdefulla och trösterika insikter om vad skrivandet kan betyda för en människa. Som Bly själv så klarsynt formulerar det: ”Språket är det bo människorna tillverkar…”

Att älska är att vilja äga, men att äga är att inte längre kunna älska. Så skulle Prousts berättarjags uppfattning om kärleken kunna sammanfattas, men själva poängen med hans vältalighet och utbroderingar är att de inte bör komprimeras utan avnjuta i all sin underbara långrandighet. Min ambition är att läsa en del av På spaning efter den tid som flytt i halvåret - en någorlunda kontinuitet är nödvändig för att göra alla storverk rättvisa - och än så länge håller det i sig; igår tog min tid med det femte bandet slut - i en cliffhanger!

Men åter till kärlekens paradox. Den femte delens titel, Den fångna, syftar på Albertine, föremålet för hans ansträngningar sedan den dag han fick syn på henne på stranden i Balbec, men speglar samtidigt berättarens egen relation till kärleken. Efter hemkomsten från senaste sommarvistelsen i Balbec (en plats vars egenskaper, stämningar och betydelser vid det här laget inarbetats grundligt i läsaren) lyckades han övertyga henne att bo hemma hos honom, där de i stort sett är i fred bortsett från Françoise, hushållerskan som sedan länge är en del av familjen. Från omgivningen kommer både förväntningar om och protester mot ett eventuellt giftermål, men berättaren vet inte riktigt själv vad han vill. Att kärlek inte innebär lycka är han helt på det klara med, men så länge svartsjukan håller i sig blir det för svårt att avpollettera Albertine. 

När hon är utom räckhåll misstänker han att hon hänger sig åt orgier, är hon närvarande kan han inte se henne som annat än en black om foten. Drömmen om Venedig genomsyrar hela boken, men då läsaren nu känner honom tämligen bra skulle denna drömsyn oundvikligen krossas mot verkligheten som glas mot klippor. Längtan, minnet, drömmen - det är i dessa former hans liv pågår. Hur mästerligt vävs inte alla dessa inre resor samman i en ojämförlig sinnlig logistik; Proust var utan tvekan en känslighetens virtuos, med minst ett sjätte sinne.

Redan tidigt upplever jag att något skiljer detta band från de föregående, men det vore inte konstigt: såväl författaren som berättaren har åldrats. Att även berättarens namn - som givetvis är Marcel - äntligen avslöjas får stå som symbol för denna skiftning. Namngivningen tycks vara en del i en större självmedvetenhet, som om världens aldrig sinande källa till intryck inte vore lika påträngande och oregerlig längre. Trots att omfattningen hos romansviten ibland känts oöverkomlig har det aldrig föresvävat mig att inte fortsätta. Det sällsamma i att så länge följas åt av en berättarröst, som i sin fiktiva upplevt att ännu mer liv hunnit passera, är en lön som gör mödan värd. För att på detta sätt få fiktionen att samspela med läsarens liv finns inga genvägar att ta.

Läs om Jen Bervin och verket Mississippi här.

Mary Ann Evans kom år 1860 ut med romanen The Mill on the Floss under namnet George Eliot, en pseudonym som inte avslöjade hennes i sammanhanget mindre lämpliga könstillhörighet. I svensk översättning har den fått namnet Bror och syster, vilket motiveras av översättaren Gun-Britt Sundström i ett läsvärt förord som också insiktsfullt kontextualiserar romanen.

Engelsk litteratur innehåller väldigt mycket hedar och klass - så sammanfattade en vän det när vi jämförde våra läsupplevelser av Bror och syster. Åtminstone kan väl den uppfattningen vara någorlunda sann när det kommer till artonhundratalslitteraturen, där denna roman är inkluderad. Även om det omgivande, tidstypiska landskapet beskrivs omsorgsfullt och ges stort utrymme i texten är läsupplevelsen knappast av museal karaktär. Gång efter annan reagerar jag på den nyanserade men skarpa gestaltningen av spänningen mellan sociala strukturer och de olika romanfigurernas egna livsvärldar. Berättaren är mån om att inte blanda in sina förutfattade meningar och undanlåter sig inte att uppmana läsaren till det samma.

Maggie Tulliver är en bångstyrig men levnadsglad flicka som älskas av sin far men gör sin mor hopplös. Som en typisk fri själ förstår hon inte de andras ointresse för läsning, heller inte hur man inte motstå att ge sig hän när något väcker ens känslor. Hennes bror, Tom, är mer som man förväntar sig: inte särskilt intelligent men ordentlig, med en tydlig uppfattning av vad som är rätt och fel och utan motstridiga känslor när det kommer till att handla därefter. Syskonparet och de andra huvudpersonerna är gediget utformade av berättaren, som inte vill värdera utan bara presentera. Ingen av dem förblir okritiserad, men alla kan också räkna med att få sina mindre lyckade handlingar motiverade.

Denna strävan efter att lämna gestalterna oförenklade gör att de i högsta grad går att känna med. De moraliska dilemman som särskilt Maggie ständigt råkar ut löses inte upp som hårt bröd i vatten, utan fortsätter att skava in i det sista. Det är dock just bland de allra sista sidorna som romanens största brist väntar; de inre strider som i kapitel efter kapitel byggts upp i Maggie avlutas abrupt med en enkel utväg. Fram tills dess har Maggie gett sitt ord till fel man, den lytta och beklagade Philip vars far bidrog till Tulliverfamiljens katastorf, varpå en Romeo-och-Julia-konflikt följer. Som barn fick Maggies uppdämda kärleksbehov henne att sammanblanda att tycka synd om och att bli behövd med att själv älska, vilket gör henne helt oförberedd på när mannen i hennes liv, hennes kusins uppvaktare Stephen Guest, slutligen dyker upp. På austenskt maner avslöjas, men utan ord, vem föremålet för den stora kärleken utan ord vid första anblicken av honom. Alla föraningar av vad som ska ske som Evans dessutom skickligt planterat med jämna mellanrum i berättelsen håller min nyfikenhet vid liv.

Den må vara känd som en syskonskildring, men framför allt briljerar Bror och syster som utvecklingsroman. Med följsam förståelse skildras hur Maggie och Tom lever genom och trots sina helt olika förutsättningar. Det intressantaste ödet är emellertid Maggies; vad det då innebar - och vad det idag ännu innebär - att betraktas som underordnad i egenskap av kvinna undersöks från grunden. Men egentligen visar Evans samma insikt om alla gestalternas förutbestämda vägar. Som den realistiska studie av människan den är illustrerar den vilka fantastiska effekter som kan komma av det då så gängse allvetande berättarperspektivet.

(För att läsa en recension jag skrivit om en annan läsvärd roman som skildrar ett syskonpar, 48 rue Defacqz av Hanne Ørstavik, klickar du här.)

I Ytterjärna, som namnet avslöjar ligger utanför Järna, pågick en fantastisk utställning om färg till den andra oktober. Precis innan See! Colour! avslutades hann jag dit och fick uppleva färg i nya, oväntade former. Ute bland de avfallsrenande dammarna fanns färgexperiment att leka med, i en ladugård fanns skisser av Rudolf Steiner (dock hänsynslöst tagna ur sin kontext, hans föreläsningar), inne i kulturhuset några av Hilma af Klints abstrakta och rymdlika tavlor, men framför allt: de installationer som amerikanen James Turrell låg bakom.

I en höstsol som fick oss att svettas satt vi i kö på en bänk utanför en byggnad uppförd enbart för ändamålet. Installationen tillät inte så många i taget och jag tyckte att pausen var behaglig, andra gick fram till guiden och bad honom uppskatta väntetiden, kunde de kanske komma tillbaka senare? Men tålamod nog att vänta en stund var det som krävdes för att komma in i James Turrells rum av oformlig färg, ljus och mörker. Där på bänken, iklädd sådana tossor man får på vårdcentralen, passade jag på att bläddra i utställningskatalogen. Vår kroppsuppfattning kräver att vi kan se och förhålla oss till andra objekt i rummet, kunde jag läsa, och det är vad Turrells konst tar fasta på. Inför vårt inträde i verket fick vi tydliga instruktioner: lägg er inte på golvet, stanna inte för länge - och ramla inte över kanten! Ett par tittade på varandra och skojade, "vågar man verkligen gå in?", nervösa över denna oförutsägbara konst.

Två och två fick vi tossprassla nedför en trappa som ledde oss ned i ett ändlöst, vitt rum - eller var det rött? eller kanske lila? Det skiftade obemärkt nyans och upplevdes tack vare sin konstruktion som obegränsat. Alla i gruppen om sju-åtta stycken kunde se varandra, men annars var det som att befinna sig i underligt upplyst dimma. Det påminde om hur himlen fånigt brukar gestaltas i filmer, men var betydligt kusligare. Och spännande - jag ville nästan inte gå nedför den trappa som ledde ut. För kontrastverkan fick vi, efter ännu några minuters väntan, gå in i ett mörkt rum format som en liten biografsalong. Vad vi tittade på var ett djup av färg, skapat av tre skärmar i djup. Min blick borrade sig in i det vänstra, svartröda hörnet; det sög i magen och trängde upp tårar någonstans ifrån, som om färgglöden väckte något väl gömt. Tillbaka ute i solen igen kändes upplevelsen drömlik.

Genom att bjuda in betraktaren i konstverket gör Turrell hela kroppen till mottagare av denna unika estetiska erfarenhet. Denna helkroppskonst kommer till oss på samma sätt som vi lever i världen: genom alla sinnen. Som på teatern är vi ofrånkomligt närvarande utan chans att värja oss, så som man kan vända bort blicken inför en tavla. Jag är överväldigad över hur han överskrider konstens former; det här är den konst jag bara trodde jag kunde drömma om, men så fann jag den i Järna.

Vad som dock grusar euforin är att den nästan sjuttioårige Turrell är kräsen med var han ställer ut, det påstår i alla fall utställningens sympatiske arrangör Rembert Biemond i årets första nummer av tidskriften Balder (som givetvis har just temat färg). En krater i Arizona han har köpt för att bygga in sin konst i kan man ju förstås åka till, men lyckligtvis har Ytterjärna blivit med en permanent skyscape. Efter att ha följt en liten stig uppför en kulle kommer man till denna cylinderformad byggnad med golvvärme, i vars kupoltak en öppning introducerar en för skådespelet himlen.

James Turrell: Skyscape

Anledningen till att det inte händer så värst mycket här är att jag numera skriver om litteratur även på annat håll.

Förmodligen undgick det ingen att det igår var tioårsdagen av attacken mot World Trade Center i New York. I dagar har det påannonserats vilken katastroffrossa vi hade att se fram emot under söndagen. Och mycket riktigt: i Svenska Dagbladet fanns tabeller över flyktförloppet ur tvillingtornen intill en grafik över varför de monolitiska stålkonstruktionerna trots allt inte höll hör till det mest detaljerade som erbjöds, och bäddade snarare för morbid fascination än empati.

Senast i somras kunde man genom diger mediabevakning följa ett land enas i sin sorg, när enskilda ungdomars berättelser varvades med bilder från gråtande folksamlingar efter massmordet på Utöya. När så hemska saker sker behöver vi givetvis varandra för att bearbeta det som hänt och på nytt bygga upp känslan av trygghet och tillit. Den nationella tillhörigheten, hur problematisk den än må vara, kommer då väl till pass. I det norska fallet har man reagerat med att vända andra kinden till - i USA rustade man snabbt för krig, i fredens namn. Således är sorg också en politisk fråga.

Visst är vi sedan länge influerade och nästintill präglade av amerikansk kultur, varför det inte är så konstigt att det såväl då som nu är en nyhetshändelse av gigantiska mått. Att fördöma handlingarna och att hysa medkänsla med de drabbade är en sak, att delta i sorgen är en annan. Vi som inte förväntas sörja någon, antas vi i stället sörja något? Och vad är det i så fall för något? USA:s okränkbarhet? Utan att förringa det hemska i vad som hänt undrar jag varför jag så självklart betraktas som en medsörjande, varför elfte september ska vara även mitt trauma. Ett relativt nytt begrepp känns påkallat för att beskriva vad som sköljde över den som kom i kontakt med tidningar, television eller eter igår: sorgporr. Att hänge sig åt den är att i sin narcissism ta del av andras sorg som underhållning.

(För att rekommendera något läsvärt ur gårdagens ältande: professorn i estetik Cecilia Sjöholms Under strecket, som lyfter minnesdagen till något konstruktivt.)

Lydia Stille är inte bara Hjalmar Söderbergs svekfulla romanfigur i Den allvarsamma leken utan även protagonisten i För Lydia från 1973, där Gun-Britt Sundström ger sin tolkning av kärlekshistorien och de livsöden som den knyter samman. Tre år senare kom hennes genombrottsroman Maken, men redan här kan hennes intresse för den omöjliga tvåsamheten skymtas.

Framflyttade till svenskt 50-tal har Lydia och Arvid likväl svårt att få till det. Lydia trodde att hennes känslor var besvarade, deras senaste möte tydde på detta, men tiden går och ingen Arvid hör av sig. Omvälvande händelser leder till att Lydia fattar stora beslut. När hennes pappa går och dör faller det sig liksom naturligt att gifta sig med en jämnårig vän till honom; på så sätt undviker hon konfrontationen med sina egna livsval. Hon tror sig dock inte ha offrat något, men undan för undan ser hon bristerna i sitt liv med den betydligt äldre Markus. När hon slutligen börjar kunna föreställa sig självständigheten dröjer det inte länge förrän hon bryter upp och lämnar man och barn som om hon flyttade från ett hämmande barndomshem.

Trots min förståelse för Lydias handlande förblir hon svårgripbar romanen igenom, och det inte på grund av komplexitet utan snarare vaghet. Hon hinner vara flera mäns drömkvinna och projektionsyta, vilket Sundström skildrar med syrlig medvetenhet, men djupet därunder låter sig aldrig riktigt undersökas. Det är som om författaren inte lyckas slita sig från Söderbergs berättelse förrän en lång bit in i händelseförloppet. Kanske är det ett sätt att gestalta frigörelsen, men Lydia förändras med en plötslighet som gör henne historielös. Trots detta är För Lydia en välskriven roman med ett tilltal som stundtals känns unikt. Som allra bäst är det när Sundström föregår det stora temat hos Maken, när kärlekens parter är som två tilldragande magneter som ofrånkomligen stöter bort varandra.

Efter att först obemärkt ha lämnat plats till hösten börjar avsaknaden av sommartecken bli akut. Den svala vinden har ingen gassande sol som motvikt och från balkongen har vi sedan länge retirerat. Det är i detta årstidsskifte som jag får tag i Werner Aspenströms Sommar, en samling texter som rör sig längs skalan mellan sakprosa och fiktion. Som ett slags avskedsceremoni läser jag den glupskt, i ljuset av mina färskaste sommarminnen men också av de sommarideal man väl aldrig riktigt lyckas bli av med.

Sommar är en organisk blandning av minnen och betraktelser men ibland också med ett stråk samtidssatir, mitt i Aspenströms trädgård bland solrosor och sniglar. Den brokiga skaran texter gjuts samman av sommartemat och den skärgårdsö Aspenström rotar texterna i. Det finns dock ingen tvingande i sommaren som form och det lämnas plats för personporträtt av både Strindberg och Dagerman. Berättarröstens urskiljningsförmåga är ett räcke att hålla sig i när den rörliga blicken, efter ännu ett komma, associerar vidare.

Som den naturlyriker Aspenström är får varje växt ett urskiljande adjektiv som gör botaniska kunskaper överflödiga för att förstå det man ser; han lyfter det asplöviga ur asplövet och får mig att se det på nytt. Klangeffekten i det lilla är enorm när Aspenström med humoristiskt allvar liknar en snigel, odlarens främste angripare, vid den ena motbjudande kroppsdelen efter den andra. För mig gör han naturen gripbar genom att stöpa den i sitt språk, sin kultur. För Aspenström finns ingen stel och hindrande dikotomi mellan natur och människa. Alienation kommer inte på fråga; människan existerar i och med naturen och är i sitt utforskande av den en nog så god trädgårdsmästare. När ytterligare en grön våg i denna stund verkar skölja över Sveriges storstäder är detta något att minnas.

Liksom sitt grannland Indien har Pakistan en växande medelklass, men nästintill obefintliga skyddsnät för den överväldigande mängd människor som inte är lika välmående. Jag har själv ibland en obefogad rädsla för att trilla av den trygga medelklasstillvarons kant, en känsla som hjälper mig att närma mig Daru, mannen vars söndervittrande tillvaro gestaltas i Mohsin Hamids debutroman. Moth Smoke gavs ut år 2000, sju år före hans väl emottagna Den ovillige fundamentalisten, och har på svenska titeln Nattsvärmare.

De nära vännerna Daru och Ozi har varit separerade i några år, men möts igen i Lahore i vuxen ålder. Ozi har återvänt från USA och verkar ha allt som kännetecknar hög status: en snygg fru, en vräkig bil och en korrupt, rik far. Någonting skaver nu emellan vännerna; Daru kan inte låta bli att se deras uppenbart skilda framtidsutsikter. Redan vid hans första möte med Mumtaz, Ozis fru, går triangeldramat att förutsäga.

I det genomkorrupta Lahore där människor köper sitt anseende växer misstron som en böld hos den som inte längre kan betala lyckans pris. Daru blir ett exempel på en sådan mänsklig tryckkokare, när händelse efter händelse multiplicerar hans olycka. Efter att ha förlorat sitt jobb blir haschet hans tröst och mening. Hans intensiva stunder med Mumtaz blir knappast en oas; i varje möte mellan dem finns en föraning om en oundviklig tragedi. Moth Smoke undersöker vilka konsekvenser godtyckligheten i vem som når framgångs får för dem som halkat ur gräddfilen. Läsaren för följa hur en skrämmande, destruktiv styrka inom honom ökar när hans nattsvarta världsbild gång på gång blir bekräftad. Med förlorat anseende i de kretsar han brukade tillhöra söker sig Daru vidare till andra, destruktivare sammanhang.

Berättelsen rullas upp längs två tidsaxlar, uppdelade i före och efter. Det accelererande kaoset i Darus liv skildras närgånget men varvas med en rättegång och ödesmättade, bakåtblickande vittnesbörder. De som får komma till tals om Darus förfall är de personer som utgör romanens hörn: älskarinnan Mumtaz, den bästa vännen Ozi, tillika Mumtaz make, samt Darus partner in crime, den utstötte akademikern Murad. På sätt och vis förverkligas ändå inte flerstämmigheten; må hända är denna trios monologer ett uttryck för var och ens individuella kamp för överlevnad, men de ger en känsla av att vara fasta personlighetstyper där det som sägs är en förutsägbar konsekvens. Faktiskt har berättarstrukturen i stort många likheter med ett nutidsamerikanst filmmanus: det cyniska tilltalet, närbilderna, dialogernas inre spänning. Jagperspektivet är troligtvis tänkt föra läsaren närmare Daru, men får ibland en karaktär av försvarstal.

I en sommarmånad har jag ridit efter Don Quijotes utmärglade Rosinante och Sancho Panzas trofasta åsna. Miguel de Cervantes sextonhundratalsroman Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha är över niohundra sidor lång i Symposions utgåva. Den dessutom försedd med översättaren Jens Nordenhöks förord ("läs hela!" uppmuntrar han), en historisk kontext och bäst av allt: Gustave Dorés levande ögonblicksbilder till illustrationer.

Berättelsen känner man kanske till utan att ha läst boken: en fattig adelsman förläser sig på tidens illa ansedda men överallt lästa populärlitteratur, och låter med dessa riddarromaner som förlaga utnämna sig själv till en vandrande riddare. Med den lättvärvade väpnaren Sancho Panza rider Riddaren av den Sorgliga Skepnaden ut för att skrämma livet ur folk, slåss med munkar och väderkvarnar, rädda en och annan mö som inte vill räddas - allt samtidigt som han tillber sin kvinna på piedistal: den nådigaste, vackraste, dygdigaste, ädlaste och mest upphöjda Dulcinea av El Toboso. Mellan väpnare och riddare pågår ett ständigt samtal där det mesta av livet inryms. Följeslagarna är i vissa stunder opassande jämlika, men när Don Quijote väl sätter Sancho på plats för sitt bondska maner är klasskillnaderna liksom artskillnader. Sancho Panzas romanfigur är dock som ett ifrågasättande av vad verklig visdom egentligen är; förutsättningar för det fria om än inte ädla tänkandet visar sig finnas hos en vitlöksstinkande bonde såväl som i en kärlekskrank herde eller melankolisk riddare.

Det mest framträdande temat är galenskap och verklighet, personifierat av Don Quijotes för alla svårgripbara person. Många är de gånger jag bara har velat skaka om honom, "var som folk, människa!", men genom det kommit till insikt om vad boken egentligen vill utmana. Metanivåerna och fiktionen förhåller sig inte till varandra som en löks många lager utan snarare som ett rum vars väggar är täckta av reflekterande, ibland förvrängande ytor. Galenskap och klokhet är inte varandras motsatser eller ens uteslutande kategorier; de olika människor som möter Don Quijote kan omöjligt avgöra vilketdera han är. Leken med fiktion och sanning pågår genom hela romanen och påminner mig om alla de diskussioner om böckers sanningshalt som kommer och går. Klart är att sanning och fiktion är ett kontroversiellt, nästan farligt par, såväl här och idag som i Don Quijotes Spanien. Först nära döden verkar adelsmannen bli kvitt Don Quijote, men rollen som "frisk" tycks mer omöjlig än samtliga riddarfasoner. Torgny Lindgren pratade i sitt sommarprogram om det ibland livsnödvändiga hos självbedrägerier. Utan sitt självbedrägeri kunde Don Quijote inte längre leva - var då livslögnen i själva verket inte ganska sann?

Under 1700-talet bedrev Svenska Ostindiska Companiet handel med Kina för Sveriges räkning och gjorde en handfull göteborgska män väldigt, väldigt rika. Det Ostindiska huset på Norra Hamngatan är numera och sedan länge Stadsmuseets lokaler. Adressen utnyttjas till sin fördel i museets 1700-talsutställning, 1700-talets Göteborg.

Museibesök är en utmärkt söndagsaktivitet, även vid varmare utomhustemperaturer - lokalerna är svala nog för att jag ska hålla mig alert under hela utställningen. Detta underlättas också av att 1700-talet presenteras för oss på ett lättillgängligt sätt, men utan att vara för uttunnat. Förutom högtalarförsedda tronliknande fåtöljer av trä invid väggarna kommer kunskap om dåtiden till oss genom en inbjudan till att titta ner i ett tidstypiskt dass, eller att studera ett levande porträtt som känner sig felhängt bland storögda monarker. Större delen av utställningen är mer traditionell med föremål i glasmontrar, dock med en tydlig självmedvetenhet. För att lyckas med konststycket att levandegöra gamla grejer är Stadsmuseets trick att inte överösa besökaren med dem, samt att förse dem med kärnfulla, lagom långa texter.

Den starkaste känslan hittade jag i luckorna som göms i de gamla målningarna över hamnkanalen som täcker lokalens fönster. I stället för att glimta det förflutna i nuet får jag tillfälle att se parallellerna mellan de olika ögonblicken, dagens stad som överlagrat dåtidens. Bakom några andra, ganska gömda luckor visualiseras skillnaden mellan den årliga sockerkonsumtionen per individ idag och i slutet av 1700-talet, en jämförelse som knyter an till den globala handelns flöden och maktskillnader. Den genomsnittliga sockermängd som konsumerades för 250 år sedan räknades nämligen även ut i antalet ofrivilliga arbetsdagar för de människor som var slavar på koloniernas sockerplantager.

När jag lämnade Stadsmuseet märke jag att utställningen lämnat något i mig: åtminstone för en stund kunde jag med aktiv blick se den bekanta närmiljön som Göteborgs innerstad är för mig.

Tomas Bannerheds debutroman har hyllats i varenda recension av den jag kommit över. Berömmet var dock inte det enda som fick mig att ställa mig i kö på biblioteket; något med grunddragen i handlingen - fåglelskådning, landsbygden och att inte kunna tala med sina föräldrar - övertygade mig direkt om att den var läsvärd. Och så rätt jag fick! Redan de första sidorna kunde jag absorbera utan minsta anstränging. Språk och innehåll är noga avpassade efter varandra; intensiteten i vissa scener fick mig till och med att paralyserad låta blicken dröja kvar vid den senast lästa meningen. Bokens glesa och genomtänkta disposition av texten tillför något till läsningen, även om ett återkommande mantra i kursiv text, ett citat av fadern, förlorar något av sitt allvar genom att flera gånger upprepas.


Tolvårige Klas är en småländsk bondeson med tvångstankar som kan allt om fåglar. Honom får vi följa med ut på fågelskådning och drakflygning, in i omklädningsrummet med våldsbenägna jämnåriga men framför allt i hans känslor för sin pappa, Agne. Pappan är minst sagt oberäknelig, men i vissa stunder förutsägbart elak; läsaren tillåts ana att fadern en gång liknade sonen, men har förnedrats och begränsats så till den grad att han nu behandlar sitt barn på samma sätt som han själv behandlades. Med denna generationskonflikt i fokus gestaltar Tomas Bannerhed sanningar om de roller - vad gäller såväl kön som sysselsättning - som i hemmet stansas in i våra personligheter. Barnperspektivet i romanen är djärvt men befogat och påminner mig om den klaustrofobiska känsla som barndomen kunde inrymma. Sprickor mellan olika generationer kan liknas vid sprickorna efter jordbävningar; all uppdämd frustration, oförståelse och förändring som slutligen stiger till ytan och förvrider relationen mellan förälder och barn. I Klas försök att förstå Agne, att se något annat än det som gör honom så rädd, sipprar kärleken fram - en kärlek som dock är oförmögen att omvända en man utan hopp.