Att rota i det förflutna
Det är dumt att 1) ha dåligt minne, ty man glömmer vem man varit och vad man gjort, och att 2) titta igenom gamla Word-dokument utan att vara mentalt förberedd.
Jag uppfyller båda dessa kriterier för dumhet. Jag hittade nyss ett kort nedskrivet stycke, har ingen aning om från vilken tidsperiod - dock uttrycker det ett tillstånd av vanmakt. Stycket bemödar sig inte ens vara språkligt korrekt, åtminstone inte i mina (dvs författarens) ögon. Läs och hänförs:
Omvärlden är inte aggressiv men när man ändå upplever detta kan man vara säker på att någonting är fel. Felet kan vara att man mår dåligt eller att någon smittat en med HIV, att en nära vän dött eller att man har PMS.
Jag uppfyller båda dessa kriterier för dumhet. Jag hittade nyss ett kort nedskrivet stycke, har ingen aning om från vilken tidsperiod - dock uttrycker det ett tillstånd av vanmakt. Stycket bemödar sig inte ens vara språkligt korrekt, åtminstone inte i mina (dvs författarens) ögon. Läs och hänförs:
Omvärlden är inte aggressiv men när man ändå upplever detta kan man vara säker på att någonting är fel. Felet kan vara att man mår dåligt eller att någon smittat en med HIV, att en nära vän dött eller att man har PMS.
Det gäller att påvisa kommande handlingar starkt. Helt enkelt, det gäller att utföra rörelser och påståenden med ytterlig självkänsla. En sådan självkänsla som inte gömd ligger stark inuti, utan en självkänsla som flyter ut tillsammans med kommunikationen.
Är det vackert?
Frågan är vad jag möjligtvis kan ha velat säga med allt detta. Ville jag ens kommunicera över huvud taget, eller bara skriva dessa konstigt byggda meningar kring ett suddigt tema som ingen antagligen kan se helhet i? Ett sånt roligt slöseri med bokstäver!
Spårvagnsradikalism
Via aktivt val och handling har jag gjort mig själv mindre skamsen. Det hände när jag hoppade av en hållplats för tidigt igår. Jag vet inte varför jag lät bli att försäkra mig om att jag verkligen var framme; jag såg inte ens upp utan bara sprang av vagnen när den stannade. Jag antar att stolthet var vad som hindrade mig från att hoppa på den direkt igen. Det vore att avslöja sig som icke-ursprunglig göteborgare och det vore ju helt fel, eftersom jag ju är ursprunglig göteborgare, bara en ovan sådan. Men tack vare att jag gjorde så här fick jag upptäcka mig själv i en helt ny situation.
När jag stod på fel hållplats passade jag på att njuta av kraftledningarna, betongen, asparna och plexiglaset. Det var helt trevligt. Min kropp var slut, jag hade tränat - och hjärnan på topp. En man med svart maffig rastakrona frågade tjejen på bänken: "Får jag låna din telefon och ringa min bror?" Hon sa att hon hade slut på pengar. Definitivt ljög hon när hon sa det. Det är standard att ljuga inför främlingar. Med hennes svar insåg jag att han skulle fråga mig också, eftersom jag var den enda personen där förutom dessa två. Standard är att då hitta på en ny lögn, exempelvis "Nej, jag har glömt min telefon hemma." Varför både vara ohjälpsam och lögnaktig? Varför inte svara "Nej, jag lånar inte ut min telefon till främlingar." Det ruttna är att vi både skäms över att vi inte hjälper till, samtidigt som vi tycker att personen som ber om hjälp är en jävla idiot. Så jag bestämde mig för att prova livet en aning. Jag lät honom låna min telefon, inte på grund av moderlig affektion eller på grund av rädsla och skam, utan för att det vore intressant att bryta denna sociala kod. Så han ringde sin bror.
Vad gör man en ledig fredag i Göteborg, helgen innan framtiden börjar? Jag och Kristin ska ta en sväng förbi Gudrun och Monki på Södra Larmgatan och sen fortsätta vår spårvagnsfärd till HAVET.
När jag stod på fel hållplats passade jag på att njuta av kraftledningarna, betongen, asparna och plexiglaset. Det var helt trevligt. Min kropp var slut, jag hade tränat - och hjärnan på topp. En man med svart maffig rastakrona frågade tjejen på bänken: "Får jag låna din telefon och ringa min bror?" Hon sa att hon hade slut på pengar. Definitivt ljög hon när hon sa det. Det är standard att ljuga inför främlingar. Med hennes svar insåg jag att han skulle fråga mig också, eftersom jag var den enda personen där förutom dessa två. Standard är att då hitta på en ny lögn, exempelvis "Nej, jag har glömt min telefon hemma." Varför både vara ohjälpsam och lögnaktig? Varför inte svara "Nej, jag lånar inte ut min telefon till främlingar." Det ruttna är att vi både skäms över att vi inte hjälper till, samtidigt som vi tycker att personen som ber om hjälp är en jävla idiot. Så jag bestämde mig för att prova livet en aning. Jag lät honom låna min telefon, inte på grund av moderlig affektion eller på grund av rädsla och skam, utan för att det vore intressant att bryta denna sociala kod. Så han ringde sin bror.
Vad gör man en ledig fredag i Göteborg, helgen innan framtiden börjar? Jag och Kristin ska ta en sväng förbi Gudrun och Monki på Södra Larmgatan och sen fortsätta vår spårvagnsfärd till HAVET.
Förevigad i pippiperuk
Jag har precis kommit hem från min första ensamhetsdag i Göteborg stad. Förutom åtskilliga minuter promenerandes och spårvagnsåkandes blev jag överraskad av en snygg student som ville fotografera mig. Jag var först tveksam, men när han sa att jag skulle ha en pippiperuk på huvudet var det solklart; självklart skulle jag fotograferas. Ni kan ju leta på internet efter en smått fuktig och förvånad och relativt nyfriserad Linnéa i pippiperuk.
Det var meningen att jag skulle hitta sugproppskrokar och TV-kanna efter att jag efter konstens alla regler blivit medlem i FFS och dubbelkollat att jag verkligen var registrerad vid litteraturvetenskapliga institutionen. Allt det akademiska var förvånansvärt enkelt och trevligt alltsammans, men att hitta krokar och kanna var ju som förgjort. När man inte vet något ska man inte heller chansa: så är verkligheten i en storstad. "Göteborg är en storstad som känns som en småstad" sägs det - så fan heller! Ingen småstad har ett Åhlens lika stort som en våning i Kupolen. Eller ett Duka som Liljeqvistska parken. Jag gick helt enkelt vilse i kommersialismdjungeln och kom hem tomhänt. Inga krokar, ingen kanna. Vad jag behöver göra är att kolla upp alla nödvändiga butiker på Eniro, markera de på en karta och rita upp lämpliga vägar. Spårvagnarna går ju titt som tätt, dä ä bar å åk.
Jag lider av lägenhetsexibitionism. Kristin och jag har gjort så väldigt fint i vårt place på två rum och kök. Det måste skådas! Det är så mysigt att liksom bygga bo, jag känner mig som en svala som mödosamt gör sitt eget hem med spott och kvistar. Jag undrar vad som i mitt fall är spott och vad som är kvistar.
Statyn vid Näckrosdammen vackert utsmyckad.
Existensberättigad
Jag cyklade till stan och postade de nio gratis flyttkort jag fått. Plötsligt kände jag mig mer social än vad jag känt mig på hela sommaren. Men jag hade ingen att rikta allt det här emot, ingen förutom mig själv - och det var jättebra. Jag hade så trevligt. Jag satt på Speaker's Corner (tänkte att det var ett passande ställe) med blicken på Jussi Björlings frackprydda rumpa och pratade ett tag med Kristin som idag hade tillbringat 8,25 (eller var det 8,75?) timmar på tåg. (Jag blev hemskt avundsjuk.) Just då blev jag plötsligt skarpt medveten om omgivningen, om mitt välbekanta Borlänge, fast att jag pratade med någon som inte befann sig där.
Plötsligt kändes det som om mitt jag inte svävade fritt i luften längre utan stod på toppen av en pyramid. Jag älskade det. Jag kunde stå på min existens, allt jag någonsin varit, och känna lycka. Jag gick på biblioteket. Där blev jag uppraggad av en engelsktalande man men jag avböjde att "go out for a drink". Då jag ändå är en fasansfullt fåfäng person var det en bekräftelse eftersom det betydde att folk faktiskt inte bara ser mig och ignorerar mig utan ser mig och tänker "aha, en annan person". Det är inte självklart för mig. Så dum är jag, att jag inte blir medveten om det förrän en främling talar till mig. På engelska. Förresten är det andra dagen i rad jag pratar engelska med en främling på biblioteket. Bibliotek är fantastiska ställen. Innan jag gick därifrån tog jag fram Michel Houellebecqs La Possibilité d'Une Île och kände litterär lycka pussa mig på munnen. Sen åkte jag till Vattenparken och umgicks med John Frusciante och var lycklig.
Änders ändor till Kristins ära.
Husvisning och avvisning
Ikväll visas innanmätet i vårt hus upp för intresserade köpare. Vi har städat. Jag har dammsugit och plockat och gnott diskbänken med svinto. Tyvärr försvann inte de bruna fläckarna från ugnsluckans insida. Nu har det gått så långt att jag inte längre vet vad mer jag kan göra renare. Ingenting reklamfilmsskiner väl direkt, men ingenting går heller att klandra för att vara smutsigt. Sen tog jag en paus och tog på mig en prenumeration av Språktidningen. Den kommer att göra bra saker med mig.
Jag längtar efter (läs inte mer) att ha man, barn, hus, katt. Jag vill verkligen inte längta efter att ha man, barn, hus, katt. Eftersom jag verkligen inte vill, tror jag att det bara är en fix idé som dykt upp på grund av olika faktorer. En orsak är väl den ofta nämnda biologiska klockan, en annan den mytbild som finns i vår kultur om att familjeliv = trygghet, en tredje att jag är så orolig inför allt odefinierat och är det något som Svenssonliv inte är så är det odefinierat. Det är högst tydligt, åtminstone för alla som drömmer om det, vad ett sådant liv innebär och hur man upplever det. Nu är det ju så att jag gärna vill uppleva åren mellan 20 och 30 barnfria, men det hindrar mig inte från att oroa mig över hur det kommer att bli.
Visst vore det väl skönt att bara helt plötsligt befinna sig i åldern 43? Där sitter jag vid matbordet vid sjutiden med resten av medlemmarna av familjen: tre kids och en man. Maten är lagad, inte av mig. Jag har kommit hem från jobbet som oarbetslös och välbetald (nu drömmer jag lite väl hårt) kulturjournalist och vi diskuterar olika roliga ämnen tillsammans, hela familjen, och dessutom smakar maten jävligt gott. Senare på kvällen sitter jag och läser med en katt i knät. Och om mitt hår hellre vill börja bli lite vackert grått än evigt råttfärgat skulle jag inte klaga.
Men no way att allt detta går att njuta av, om vägen dit inte har avverkats. Och allt det där vill jag inte 'ha'. Det där är fusk. Jag vill egentligen inte hoppa över ett endaste ögonblick av mitt liv, det ska vara en linjär ekvation som jag själv hjälper uppåt. Så jag slåss med det som är rädsla och osäkerhet. Jag hoppas att jag slipper offra viktiga saker i fighten, men risken finns att man måste offra en hel del.
Men det är nog värt det i slutändan.
Och tydligen är jag i fas med Bodil Malmsten just nu, läs i inlägget Fragment. Hon citerar I'm not there precis efter att jag sett den, jag läser hennes inlägg medan jag själv lyssnar på Dylan och vad gjorde jag igår om inte beställde The Last Waltz med The Band. Ett sammanträffande som inte roar någon annan än mig själv, men det ska noteras ändå.
Jag längtar efter (läs inte mer) att ha man, barn, hus, katt. Jag vill verkligen inte längta efter att ha man, barn, hus, katt. Eftersom jag verkligen inte vill, tror jag att det bara är en fix idé som dykt upp på grund av olika faktorer. En orsak är väl den ofta nämnda biologiska klockan, en annan den mytbild som finns i vår kultur om att familjeliv = trygghet, en tredje att jag är så orolig inför allt odefinierat och är det något som Svenssonliv inte är så är det odefinierat. Det är högst tydligt, åtminstone för alla som drömmer om det, vad ett sådant liv innebär och hur man upplever det. Nu är det ju så att jag gärna vill uppleva åren mellan 20 och 30 barnfria, men det hindrar mig inte från att oroa mig över hur det kommer att bli.
Visst vore det väl skönt att bara helt plötsligt befinna sig i åldern 43? Där sitter jag vid matbordet vid sjutiden med resten av medlemmarna av familjen: tre kids och en man. Maten är lagad, inte av mig. Jag har kommit hem från jobbet som oarbetslös och välbetald (nu drömmer jag lite väl hårt) kulturjournalist och vi diskuterar olika roliga ämnen tillsammans, hela familjen, och dessutom smakar maten jävligt gott. Senare på kvällen sitter jag och läser med en katt i knät. Och om mitt hår hellre vill börja bli lite vackert grått än evigt råttfärgat skulle jag inte klaga.
Men no way att allt detta går att njuta av, om vägen dit inte har avverkats. Och allt det där vill jag inte 'ha'. Det där är fusk. Jag vill egentligen inte hoppa över ett endaste ögonblick av mitt liv, det ska vara en linjär ekvation som jag själv hjälper uppåt. Så jag slåss med det som är rädsla och osäkerhet. Jag hoppas att jag slipper offra viktiga saker i fighten, men risken finns att man måste offra en hel del.
Men det är nog värt det i slutändan.
Och tydligen är jag i fas med Bodil Malmsten just nu, läs i inlägget Fragment. Hon citerar I'm not there precis efter att jag sett den, jag läser hennes inlägg medan jag själv lyssnar på Dylan och vad gjorde jag igår om inte beställde The Last Waltz med The Band. Ett sammanträffande som inte roar någon annan än mig själv, men det ska noteras ändå.
Godsägare och allsmäktig
Du upplever dig själv som allt, samtidigt som omvärlden upplever dig som ingenting. Det här innebär total frihet. Som att vara gigant och ändå osynlig. Jag tycker att vi alla ska ta vara på möjligheten.
Jag läser en bok. I den boken hittade jag det här citatet av Ada Nilsson, en av personerna i Fogelstadgruppen:
"Hellre öppen kunskap och insikt än fördöljande och fördömande av livsformer som alltjämt existerar."
Smarta typer finns det gott om.
Hur som helst är mitt gods i ständig förvandling. Just nu njuter jag av att ha hundraprocentigt inflytande och mer insikt i verksamheten än vanligt. Jag tror att detta är vad isolering gör med mig. Isoleringen är snart slut. Projekt efter projekt behöver omtanke. Jag babblar i metaforer eftersom det är så jävla löjligt. Det ger mig en känsla av distans, och en känsla av distans betyder oftast makt. Jag har makt. Vem gillar inte att ha makt? Jag gillar att ha makt. Och det här blev så otroligt mycket mer oorganiserat än planerat. Omakt.
Jag läser en bok. I den boken hittade jag det här citatet av Ada Nilsson, en av personerna i Fogelstadgruppen:
"Hellre öppen kunskap och insikt än fördöljande och fördömande av livsformer som alltjämt existerar."
Smarta typer finns det gott om.
Hur som helst är mitt gods i ständig förvandling. Just nu njuter jag av att ha hundraprocentigt inflytande och mer insikt i verksamheten än vanligt. Jag tror att detta är vad isolering gör med mig. Isoleringen är snart slut. Projekt efter projekt behöver omtanke. Jag babblar i metaforer eftersom det är så jävla löjligt. Det ger mig en känsla av distans, och en känsla av distans betyder oftast makt. Jag har makt. Vem gillar inte att ha makt? Jag gillar att ha makt. Och det här blev så otroligt mycket mer oorganiserat än planerat. Omakt.
Tre favoriter på en dag
Igår, på en och samma dag, fick jag i princip tre nya favoritfilmer. Jag trodde inte att det gick, men nu är jag totalt motbevisad. Nils kom förbi med Paranoid Park av min regissör préféré: Gus van Sant. Den filmen var underbar. Sen gjorde jag panikartat middag, Anna kom, vi hade trevligt och vi såg en film ur hennes Studio Ghibli-box, Laputa - Castle in the sky. Den var otroligt underbar. När den var slut och vi var alldeles sprängfyllda av bra filmighet visade det sig gå en annan film på SVT, Little Big Man med en mycket ung och snygg Dustin Hoffman. Jag blev frälst. Den var som livet självt - fast inte just mitt liv.
Inga kommentarer om mitt humör. Jag framtidsplanerar frenetiskt och in i minsta detalj, men just nu gör det mig inte mer upprörd utan tvärtom. Kristin har fått jobb. Det är bra. Jag har hittat rätt inställning till livet och jag har allt att tacka Gevalia. Jag ska ha roligt i ett helt år. Sedan börjar allvaret - om jag vill att det ska börja. Den 22:a går antagligen flytten. Ni som vill ha min nya adress är så jättevälkomna att höra av sig.
Med kalla fötter
Den bittraste person jag känner är jag själv. Och jag är arton år. Något är fel. Trots alla trevliga stunder, mysiga människor, bra böcker och goda maträtter som får glida ned i strupen är jag alltjämt oftast bitter. Mitt hopp vill liksom inte. Allt hade varit så enkelt om jag inte hade gett mig in på att göra det-jag-tror-att-jag-innerst-inne-verkligen-vill-grejen: plugga litteratur. Om jag istället hade valt förstahandsval ekonomprogram, eller ännu hellre politices kandidat i Lund hade dessa hemska rysningar av onyttighet inte drabbat mig. Om jag blir arbetslös får jag skylla mig själv för att jag är så enfaldigt dum att tro att jag kan få leva och vara glad utan att bidra till den kapitalistiska samhällsnyttan. Att leva som oproducerande enhet är en omöjlighet - jag är inte omedveten om det. Det är ju också därför jag vill satsa på den underbara svårdefinierade KULTUREN, men det är också därför jag för alltid kommer att förföljas av onyttighetskänslorna.
Tänk att få praktik och samtidigt behöva jobba extra på ett skitjobb. Trots 180 hp i bagaget. Mina kunskaper som inte kommer att kunna tillämpas på den vanliga Svensson. Mina kunskaper som bara kommer att vara min snuttefilt i mörkret men aldrig mitt lönebesked i brevinkastet. Världen är inte snäll. Jag kommer inte att våga.
Tänk att få praktik och samtidigt behöva jobba extra på ett skitjobb. Trots 180 hp i bagaget. Mina kunskaper som inte kommer att kunna tillämpas på den vanliga Svensson. Mina kunskaper som bara kommer att vara min snuttefilt i mörkret men aldrig mitt lönebesked i brevinkastet. Världen är inte snäll. Jag kommer inte att våga.