Captain, my captain

"Jag går ödmjukt ned på knä för er,
Captain Beefheart."
"Low Yo Yo Stuff!"
"Er kreativitet får allt annat att blekna.
Jag lyssnar på dig och dansar inuti."
"I'm Glad."
"Den sanna kärlekens mänskligaste skildring,
det måste vara din musik."
"Crazy Little Thing!"
"Ge mig ditt genis recept. Fyll tomheten."
"Call on me, Autumn's Child."
"Men hur?"
"My Head Is My Only House Unless It Rains..."
"Så pass. Men som du själv säger:
I've Got Too Much Time
To Be Without Love."

Saffransgula dagen

Två konkreta saker har tillkommit i mitt hem idag: arton lussekatter med mycket impotent uppsyn samt en keramikkanna av anonym härkomst i samma saffransgula nyans. Dagen har varit katastrofal. Eller nej, inget fel på dagen som sådan - sällskapet har till och med varit angenämt - utan på min katastrofala inställning till livet. Jag tycker att det är tydligt hur felprogrammerad jag är. Framtids- och samtidshopp, tilltro till mitt sammanhang och min egen förmåga: allt fattas. Att leva är att utbilda sig till teolog utan att tro på Gud.

Jag kan inte skriva eller spela av mig; jag kan inte plugga ner mig; jag kan inte distrahera mig med varken njutning eller plågor; jag kan inte äta upp mig själv; jag kan inte springa tills det dåliga inte längre hinner med. Men uppenbarligen kan jag skryta över internet, bättre vore dock om jag hade låtit bli. Detta styrker ju bara ytterligare mina bristers upphöjda position inom min person. Men, vad är livet om inte ett moment tjugotvå?

I fönstret hänger apelsinen som är penetrerad av otaliga nejlikor och luktar jul. Det mest avancerade min kreativitet kan åstadkomma. Men ingenting växer utan näring; min kreativitet är lika utsatt som markerna kring Tjernobyl. Om jag ändå hade någonting annat än mig själv att spy galla på!


Men det finns fler sätt att säga något på


Kristin har tagit denna bild. Den får symbolisera det sätt jag mötte Göteborg på:
totalt utan mental förberedelse men med både nya gummistövlar och ny regnkappa.
Så länge det går att stå på Tyska Bron, finns jag kvar här. (
http://kulturstig.blogg.se/)

Ord som kommer nattetid

Naturalismen säger: arvet, miljön och ögonblicket. Linnéa säger platsen, alienationsgraden och närvaron. I romanen om mitt liv. Enligt tallriksmodellen. Proportionerna blir dock aldrig rätt. Dagens sanning är att dessa kopiösa mängder text jag tillägnar mig - för att uttrycka sig milt - skapar ett filter mellan mig och det aktuella. Jag är omtöcknad. Mina inre reaktioner motsvarar inte de yttre förändringar som pågår. En själslig passivitet jag gärna låter mig väckas ur, men kampen sker mellan mig själv och mig själv vilket betyder att jag inte kan vinna utan att även förlora.

Il faut qu'on cultive son jardin, skriver Voltaire: man måste odla sin trädgård. Visst är jag tillåten att importera sydamerikanska plantor, men jag kommer inte ifrån att marken jag odlar på är platsbunden. Så länge livet lever mig måste jag se till att utnyttja; jag odlar marken, men där valfrihet är möjligt tänjer jag på alla gränser som går.

Vad som antagligen just nu pågår är den mest egocentrerade perioden i mitt liv. Därför att jag bor i en känslomässig kuvös. Därför att hela min miljö har ersatts av nytt och främmande, och att arvet därför glöms och ögonblicket därför passerar obemärkt förbi.

Jag vägrar att tro



Märk väl att detta paket med matvete påstår sig innehålla tolv stycken portioner. Jag hävdar starkt att det
snarare handlar om fem, om jag ska vara generös. Fyra mättande portioner.
Den materiella världen ljuger mig rakt upp i ansiktet! Är mitt förnuft ett undantag?

Jane Eyre

Jag har precis trätt ur en speciell läsupplevelse. Jane Eyre, självständig artonhundratalskvinna och antagligen i och med detta före sin tid, utan någon som helst given plats i den blöta karga engelskheten. Men när hon står inför valet mellan skenet av lyckan och sig själv, väljer hon sig själv. Nästan på bekostnad av sig själv, men det kan det vara värt! Jag har mycket att lära av Jane Eyre. Hur bortskämd är inte jag med mina förutsättningar? Trots detta sitter jag här med ett maskätet och till hälften ihophållande subjekt. Den kategoriseras vanligen som utvecklingsroman, men frågan är om inte Jane var klok från början och att det egentligen är läsaren - det vill säga jag - som behöver utvecklingen.

Hon blir belönad för sin subjektivitet. När hon offrar kärleken för sin egen grund och egen självtillit vinner hon den tusenfallt åter. Nog är hennes loverboy en sliten version av sitt forna jag: något mer ärrig och med ena handen och ena ögat borta, men inte låter Jane sig bekomma! Aldrig har någon så rationellt valt bort ytan som hon. Hennes ironi och självdistans är som svärd och sköld när hon fightar fåfängan. Ingen kvinnlig romankaraktär jag träffat har hört från så många män att hon saknar utseende. Ingen kvinnlig romankaraktär har inte heller gjort det rätta och skitit fullkomligt i dessa meningslösa kommentarer. Såsom Jane. Därför vill jag hävda att mitt Albert Bonniers-omslag till Jane Eyre omedelbart görs om: den där passiva löjliga kvinnan på framsidan har inget som helst att göra med bokens innehåll.

Om vintern

Det var många år sedan jag välkomnade vintern, men det gör jag i år. Kanske är vintern något man slentrianhatar, men kylan och mörkret som följer är ändå självklart tyngande. Men när de fuktiga kortedalska gångbanorna med samma effekt på dagsljuset som ett svart hål blir täckta av ett tunt snötäcke, som ett lager florsocker på pepparkakshuset, förstår jag vinterns fördelar. Jag låter vattnets kemi bli metafor: sjön har frusit; den obehindrade rörelsen har mot alla odds blivit stilla, och jag tänker ta tillfället i akt att åka långfärdsskridskor på den i långsamma, ordentliga drag. Det var tre år sedan nu; jag och Kristin gled runt på Runn då hennes tumme började mirakulöst häva ur sig oerhörda kvantiteter blod när vi satte oss för att fika? Kontrasten mellan vitt och rött, eller köld och värme, frid och oro.

Vintern är tradition. Tradition kan vara trygghet. Kylan får mig att rå om mig själv, att vårda den kropp jag bor i och att hushålla med min värme. All värme kan inte låtas läcka ut i springorna: jag har ett eget behov. När sommaren retar ens kroppsbundenhet gör vintern den istället till ett hem att stanna i, att ompyssla. Jag har min mormors raggsockor och koftan ärvd av min gammelfarmor och det är en rustning byggd för alla sorters krig. Upprustningen inför vintern kommer att hjälpa mig både mot kroppslig och andra, ännu kallare, former av kyla.


Erövringar

Jag kommer aldrig att lära mig hur man skiljer på det man är och det man gör. Därför är jag glad att jag nu i handling kan erövra Göteborg. Stadsdel efter stadsdel aktiveras med långfika under tyst sällskap, tyst eftersom vi intensivläser litteraturhistorieböckerna. Tystnad som alternativ och inte som enda möjlighet gör hela skillnaden. En form av retreat att i närhet av en annan (som lika desperat som jag försöker att hitta ett sammanhang i den maskätna gubbdominerade gobelängen) försjunka i koncentration. Sorlet runt om kring hjälper till på sitt sätt; det är lättare för mig att gå in i tankar när jag har något att avgränsa dem ifrån. Idag var det inte bara sorl utan bäbisflås i nacken. Henrietta påpekade att det var ett barnvänligt café och det märkte jag när jag i huvudhöjd (jag satt i fåtölj) hade en barnstolssits som innehöll inte mindre än tre olika halvårsbarn under vår fikatid. Som en babystafett. Det andra barnet och jag hade en kort kontakt. Hon hade personlighet, eller snarare, hon hade två små risgryn i underkäken. Helt bedårande. Jag vill också ge ett så sött intryck när jag öppnar munnen.

Geografiskt tänds alltså del efter del av Göteborg. Lapptäcksteknik med viss kaffekostnad. Jag fikar mig till att känna mig hemma här. Det viktigaste: jag kommer också framåt. So far so good, hur mycket framåt går studerandet? Jag känner mig mindre intelligent än någonsin. En typisk reaktion hos mig på alla former av utmaning. Men allt går inte alltid lätt och jag får nu känna eftersmaken av att vilja förverkliga sig själv genom universitetsväg. Som sagt, vad man är och vad man gör och min oförmåga att veta skillnaden. Min oförmåga att först våga göra och att därigenom bli.


Dagens vy frestade med fulländad kombination: bli föräldraledig och börja sticka!
Tid till blöjbyte och liknande aktiviteter erbjuds under kursens gång.

Fult ord: immanens

Jag är fångad inom min egen erfarenhet och mitt eget medvetande. Värre kan det inte vara. Gång på gång har jag lovat mig själv att aldrig bygga det där växthuset utan hellre ha plantorna där de från början hör hemma - under mycket bar himmel, på vinst och förlust. Så mycket som jag har glömt, saker jag inte vet om jag någonsin vetat. Inflation i det personliga värdesystemet: en skottkärra med insatser för en timmes lugn. Skapar den överhängande känslan att medlen, verktygen, saknar värde. Njutning är just nu så dyrt att ingen valuta är kompatibel. Nu väntar lunch, föreläsning, plugg, kvällsföreläsning - det är upp till mig att tillskriva dessa moment (en passande neutral benämning) mening men utan måttstock blir deras värde satt till oproportioneliga nivåer. Jag stängs av från marknaden och isoleras av krafter större än min egen vilja. I väntan på planekonomiska tider som kommer att innebära en glädje, en strävan, en vilja, en tanke, en medvetenhet, en framtidsdröm. Jag ska aktivera mig politiskt och finna lyckan och meningen.

Barock helt i tiden

Det slog mig under min fantastiskt produktiva pluggeftermiddag på Le pain français idag, att barock ju är helt i tiden! Om man bara byter den andra vokalen i ordet, så att den blir likadan som den första blir det klart och tydligt. Då får vi förnamnet på Hoppets Man, högst aktuell tvärs över hela den värld vars vardag domineras av media och snabbmat, a-kassa och pigavdrag. Barocken kännetecknas just för sitt likheten med dagens amerikanska förhållningssätt more is better. «Fler stilmedel!» sa barocken och «Större stadsjeepar!» säger amerikanen. Personligen hoppas jag på att den nya presidenten kommer att avvika från denna livsstil annars kanske vi slutar i historien vi med, precis som barocken.

      
Barock versus Barack

Att låta någon annan tala


Här följer en dikt av Richard Brautigan som hela världen bör läsa.
Jag kan dock bara få de som läser det här att läsa den, men det är alltid något.

Hjortspår

Vackert, snyftande, högoktanigt sex
och sedan ligga tyst som hjortspår
i den nyfallna snön vid sidan av den
      du älskar. Det är allt.              

Glada nyheter

Detta är en historisk dag: hopp syns i USA i form av glädjetårar och nyhetsprogrammet Rapport inger hopp om världen i mig för första gången på hemskt länge för de visar inslag om folks lättnad både i USA och i Sverige för snart är det okej att bli gift även om man inte råkar vara straight. Vi borde alla baka tårtor. Och äta dem. Glädje och hoppfullhet kräver inga vackra formuleringar så jag lämnar dem därhän för tillfället.


Det går igen och igen och igen

Jag har ju hakat upp mig på det här med herdediktning. Det är en litteraturform som bisarrt nog var mycket populär under antiken, både den före och efter en eventuell Jesus föddes (men oj, Mona Sahlin sa förresten precis i TV att hon rökt på - jag undrar när). Herdediktningens koncept är följande: några lata herdar med sina får (som dock bara finns där i periferin), ett fantastiskt idylliskt landskap långt borta från stadens stress samt kärleksintriger som spirar mellan de olika herdarna som går runt och softar i en värld där det aldrig regnar. Komiskt är att det landskap som de springer runt och kärlekskonspirerar i alltid är det samma: det arkadiska landskapet. Litteraturhistoriens första kliché. Många som skrev herdedikterna hade ens aldrig känt landskapet mer än till namnet.

Hur som helst, idag har jag insett vad som är den nutida herdediktningen. Där finns lantlivet, bristen på dåligt väder, de typiska karaktärerna, kärlekssuktandet, konspirerandet, lättjan, och så vidare, och så vidare. Om ni byter mediet böcker mot en burk vars innehåll man betalar TV-licens för och sätter på denna en onsdag klockan åtta hittar ni dagens motsvarighet: Bonde söker fru. Antikens ideal är eviga och kommer att överleva oss alla, vare sig vi är medvetna om dem eller inte!

Tänk på döden

Det sägs vara ett bohusländskt drag, detta att ha Tänk på döden skrivet på portvalven in till kyrkogården. Det är oundvikligt att göra annat när orden svart på vitt inramar det ställe dit vi alla oundvikligen kommer. Inte i betraktande stund, för då känns de mest bisarra - till och med lustiga, men efteråt. Jag minns första gången jag blev varse om denna tradition: jag och Kristin promenerade på somrigt Orust och utforskade hur bygden begravde sina f.d. innevånare och möttes av detta slag i ansiktet, samt ett tre meter högt, svart, förkolnat träkors bland alla mossbeväxta och lågmälda gravstenar. Skrämmande för två dalkullor, ovana vid denna sorten av dödsacceptens.

Att acceptera döden, att verkligen tänka på den så som uppmaningen lyder, för med sig en annan syn på livet. När jag formulerar det så här inser jag att jag inte alls har accepterat den. Då skulle jag ha ett annat förhållningssätt till nuet, omöjligt att veta just hur, men sannolikt ett mer medvetet och konstruktivt. Varje ögonblick vi upplever borde ju sättas mot livets helhet. Detta är inte alls vad jag gör; snarare är jag en mycket orutinerad handbollsmålvakt som kontinuerligt träffas av hårda och oväntade skott, lika styrkeberövande allihopa. Varje ny stund är ju en adderad del till mitt liv och inget främmande och inkräktande föremål. För att inse det måste man nog låta tankekedjan ta vägen via ämnet döden. Omvägen visar sig antagligen vara en genväg.

Under helgens hemresa till Borlänge och snön och det förflutna och många vänner läste jag klart L'Étranger av Albert Camus. Dramaturgin var att först bestiga ett berg och sedan gå nedför detsamma och att inse vad bestigningen innebar  först när man återigen närmar sig havsnivån. Huvudpersonen behöver mörda och därmed förlora rätten till sitt eget liv, genom att han blir tilldömd dödsstraff, för att begripa livet. För jag tror att begriper är vad han gör, i sin cell i väntan på giljotinen. Jag kan bara följa hans resonemang men inte själv begripa, eftersom jag bara betraktat och inte själv handlat och offrat.

Detta fascinerar mig: förmågan att se på livet som om man hade den distans till det som bara döden kan innebära. Alla dessa författare är ju knappast döda när de författar, ändå kan de visa mig livet från det andra rummet till vilket man på något sätt passerat dödens tröskel. Här passar en koppling till det jag för närvarande håller på med i läsväg, Lasse Lucidors tillfällesdikt till minne av en högt uppsatt, dock vid tillfället död, tant (jag tog förresten mig friheten att förenkla 1600-talssvenskan):


När din lycka gladlynt ler,
Och sig dig mest vänlig ter,
    När hon smickrar, smeker,
Stämmer hon uppå dig såll,
    Ty du är den lätta boll,
Varmed lyckan leker.




Bilden visar tydligt min brist på förmåga att ta till mig allvarligheten i uppmaningen ovan, tagen av Kristin (
http://kulturstig.blogg.se) sommaren 2006.