Linnéa Wigforss

Två konkreta saker har tillkommit i mitt hem idag: arton lussekatter med mycket impotent uppsyn samt en keramikkanna av anonym härkomst i samma saffransgula nyans. Dagen har varit katastrofal. Eller nej, inget fel på dagen som sådan - sällskapet har till och med varit angenämt - utan på min katastrofala inställning till livet. Jag tycker att det är tydligt hur felprogrammerad jag är. Framtids- och samtidshopp, tilltro till mitt sammanhang och min egen förmåga: allt fattas. Att leva är att utbilda sig till teolog utan att tro på Gud.

Jag kan inte skriva eller spela av mig; jag kan inte plugga ner mig; jag kan inte distrahera mig med varken njutning eller plågor; jag kan inte äta upp mig själv; jag kan inte springa tills det dåliga inte längre hinner med. Men uppenbarligen kan jag skryta över internet, bättre vore dock om jag hade låtit bli. Detta styrker ju bara ytterligare mina bristers upphöjda position inom min person. Men, vad är livet om inte ett moment tjugotvå?

I fönstret hänger apelsinen som är penetrerad av otaliga nejlikor och luktar jul. Det mest avancerade min kreativitet kan åstadkomma. Men ingenting växer utan näring; min kreativitet är lika utsatt som markerna kring Tjernobyl. Om jag ändå hade någonting annat än mig själv att spy galla på!

Det var många år sedan jag välkomnade vintern, men det gör jag i år. Kanske är vintern något man slentrianhatar, men kylan och mörkret som följer är ändå självklart tyngande. Men när de fuktiga kortedalska gångbanorna med samma effekt på dagsljuset som ett svart hål blir täckta av ett tunt snötäcke, som ett lager florsocker på pepparkakshuset, förstår jag vinterns fördelar. Jag låter vattnets kemi bli metafor: sjön har frusit; den obehindrade rörelsen har mot alla odds blivit stilla, och jag tänker ta tillfället i akt att åka långfärdsskridskor på den i långsamma, ordentliga drag. Det var tre år sedan nu; jag och Kristin gled runt på Runn då hennes tumme började mirakulöst häva ur sig oerhörda kvantiteter blod när vi satte oss för att fika? Kontrasten mellan vitt och rött, eller köld och värme, frid och oro.

Vintern är tradition. Tradition kan vara trygghet. Kylan får mig att rå om mig själv, att vårda den kropp jag bor i och att hushålla med min värme. All värme kan inte låtas läcka ut i springorna: jag har ett eget behov. När sommaren retar ens kroppsbundenhet gör vintern den istället till ett hem att stanna i, att ompyssla. Jag har min mormors raggsockor och koftan ärvd av min gammelfarmor och det är en rustning byggd för alla sorters krig. Upprustningen inför vintern kommer att hjälpa mig både mot kroppslig och andra, ännu kallare, former av kyla.

Detta är en historisk dag: hopp syns i USA i form av glädjetårar och nyhetsprogrammet Rapport inger hopp om världen i mig för första gången på hemskt länge för de visar inslag om folks lättnad både i USA och i Sverige för snart är det okej att bli gift även om man inte råkar vara straight. Vi borde alla baka tårtor. Och äta dem. Glädje och hoppfullhet kräver inga vackra formuleringar så jag lämnar dem därhän för tillfället.