Barn som ursäkt för konsumtion
På en begagnad barnvagn går ca femton sprillans nya. Detta grundar jag på de observationer jag gjort i Göteborg under en tid. Lyxåken intar var och varannan gata medan de med några år på nacken lyser med sin frånvaro. På framsidan till Metro (090515) syns en tjock och glad Camilla Läckberg, känd för att medvetet fortsätta skriva dåliga böcker eftersom det ger henne sådana saftiga inkomster, och under henne rubrikerna "Läckberg tar täten i het gravidtrend" och "Nya produkter lanseras".Kanske är det dags för mig att börja ifrågasätta min teori om att barnvagnar faktiskt håller för fler barn än ett. Tydligen kan de inte göra det, för varför skulle alla då skaffa en ny? Vad jag vet kostar de uppåt åtta-tio tusen. Eftersom det inte är bilar det handlar om är det ju inte rimligt att det är förbättrad säkerhet som skiljer årgångarna åt. Ungarna klarar sig finfint i nittotalets vagnar som förstås saknar dagens komprimerade design, men å andra sidan: spädbarnen bryr sig inte.
När det kommer barn får vi en ursäkt till att öka vår konsumtion. Dessutom öppnas nya konsumtionsvägar när vi plötsligt behöver saker vi aldrig behövt förut. Blöjor, barnmat, vagn och sparkdräkt inskaffas givetvis för barnets bästa - men när passerar vi gränsen för vad som köps för barnets skull och vad som köps för vår skull? För som sagt, spädbarnen bryr sig inte. Det är inget annat än vanligt grupptryck som får föräldrar att köpa nya barnvagnar, söta prylar och följa gravidtrender med Läckberg i spetsen. I bakgrunden skymtar jag ett dåligt samvete. Vi vet nog inte riktigt hur vi ska vara bra föräldrar, så vi litar istället på att vi kan köpa oss till det. Det handlar inte längre om att kunna försörja din unge utan att passa in i mallen som köpstark förälder. Med den dyra barnvagnen som amulett är du säker i föräldrakollektivet.
Språkpolisiärt
I fredagens Svenska Dagbladet fanns en krönika om problemet att vi gärna vill bunta ihop författare generationsvis. Det vore ju nämligen så enkelt om alla fyrtio-, sjuttio- och åttiotalister hade något gemensamt. Resonemanget i kolumnen är det inget fel på;* Annina Rabe förstår att kategorisering inte är synonymt med analys. Så långt allt gott, men när det kommer till hennes interpunktion har jag mina funderingar. Förekommer inte en viss fel- eller åtminstone överanvändning av semikolon? Kan det vara ett billigt knep för att höja textens intellektuella status eller har hon bara inte riktig koll?
*I min mening en korrekt användning av detta tecken
*I min mening en korrekt användning av detta tecken
Arborist
Bland gröna rankor som täcker mark och klär betong. Jag sitter direkt på marken med taniga benen rakt fram och de skär genom knähögt grönt sly och är hudfärgade stockar med ett slut i mina skor. Skorna är som en hopsvetsad ände och markerar var människa går över i växtlighet. Jag slutade växa för ungefär tio år sedan. Jag försöker inte att gömma mig i allt det här gröna runt omkring men det överröstar med sin nästan kväljande grönhet. Bara genom sin egenskap att vara grön kan träd fylla hela gläntor med innehåll. Blad täcker stammar som påminner om köld; bara under grön säsong kan jag glömma. Hud är mer som bark än blad. När någon bestämmer sig för att skada den är skadan snabbt gjord. Som ett träd skulle jag vissna och alla löv stryka med men som lätt kan återuppstå på grannen redan nästa vår. Lövverk sveper inte bara i vinden utan som vinden. Träd som träd som träd. Jag är lika olika som järnvägsbron snett ovanför. Träden är något högre än betongpelarna. Nedanför höger knä är huden bubblig och vitfärgad som resultatet av en brännässla som strök mot mig när jag gick hit. Inte illvilligt utan ofrivilligt. Från min sida är vi inte ovänner. Jag hann bara inte se den för den var ju lika grön som allt det gröna. Överallt sker missöden av detta slag. När jag var liten lärde jag mig att en sådan skada går att lindra om man baddar med kladdet som kommer ur ett avplockat groblad. Det går mycket lättare att uthärda en sveda från en nässla när jag tänker på att bark har flera lager.
För att kommentera ovanstående kortnovell i grön stil är det uppenbart att Lyrikvännens trädtema har influerat mig. Nog är det bättre att gå omkring tänkandes på träd än sådant som varken växer eller grönskar eller grenar sig. Trädets plan för framtiden verkar enbart vara tillväxt genom andning. Jag vill inte heller bekymra mig om sådana mänskliga påfund som mening, mål eller syfte. Det räcker med att omvandla ljus till energi för att få vara.
Lolita och anti-Lolita
För några månader sedan läste jag Emily Tanimuras La tentation de l'après, av förlaget Gallimard märkt "L'ANTI-LOLITA" med en röd plastremsa runt pärmen. Inte mer bekant med Nabokovs verk än vid titeln tänkte jag så klart inte mer på detta under läsningen. Nu däremot, då jag precis upplevt och förvånats över den vansinniga Lolita från 1955, ser jag den i ett nytt ljus. Förstås är det ett mycket strategiskt drag att sammanlänka en debutroman med en kontroversiell (semi-)klassiker, men om man bortser från det kan en jämförelse faktiskt berika båda böcker.
I Vladimir Nabokovs roman är utan tvekan Lolita den märkligaste romanfiguren. Omsträndigheterna gör det lätt att som läsare se henne enbart som offer och oskyldigt barn, men i längden visar det sig ohållbart. Vi får aldrig se situationen ur hennes synvinkel, varför hon ändå väljer - kanske inte till hundra procent självmant, men heller inte under tvång - att leva i ett sexuellt förhållande med Humbert Humbert, berättarjaget och mannen som gifte sig med hennes mor för att egentligen komma åt dottern.
"Anti-Lolita" referar tydligt till berättarjaget i Emily Tanimuras roman. Det är en flicka i högstadieålder som drömmer om att bli äldre och därmed friare för att kunna lämna den stad hon redan upplever sig färdig med. Som ett heterogent inslag i denna tristess tar hon initiativ till ett förhållande med en femtioårig man. Motivet är alltså detsamma som i Lolita: en man och ett barn (närmare bestämt vad vi normalt kallar en flicka) är i ett förhållande motsvarigt det mellan en kvinna och en man. Detta har romanerna gemensamt, men enligt förlagets etikett skulle de när det kommer till flickan, vara varandras motsatser.
Om man läser Lolita grundligt och försvarar sig, förfäras och äcklas är det möjligt att hålla med Gallimard. Aldrig har det dock varit särskilt givande att läsa en bok i försvarsposition. Jag håller nämligen inte alls med; berättarjaget i La tentation de l'après och Lolita i Nabokovs roman är inte varandras motsatser. Det är inte fallet att den ena gör det frivilligt, den andra motvilligt, den ena i experimentlusta, den andra i destruktivitet. Eftersom de båda utmanar moralprinciper vi många delar är det lätt hänt att förenkla karaktären bakom dessa handlingar. Vi missförstår dessa unga personer av kvinnligt kön när vi tror att det finns en tydlig gräns som måste passeras för att vinna sin sexualitet och att sedan styra den utifrån sin egen vilja. Skiftet från barndom till att bli vuxen går inte över en natt.
Jag skulle kunna gå djupare och djupare i denna analys, eftersom jag vill ställa mig bakom dessa romanfigurer och mänskliggöra dem genom att påvisa deras val och reflektioner. Det handlar inte om att lägga sin moral åt sidan utan istället tillåta sig att läsa utan att döma. Allting förändras när vi inte direkt kategoriserar och särskiljer offer och förövare utan ser att dessa roller axlas omväxlande emellan människor. Ingenting sätter maktförhållanden i gungning så som ömhet och kärlek, vilket jag ser spår av i båda dessa romaner, kanske bara på andra sätt än vi är vana vid. Så läs, och döm inte så fort.
I Vladimir Nabokovs roman är utan tvekan Lolita den märkligaste romanfiguren. Omsträndigheterna gör det lätt att som läsare se henne enbart som offer och oskyldigt barn, men i längden visar det sig ohållbart. Vi får aldrig se situationen ur hennes synvinkel, varför hon ändå väljer - kanske inte till hundra procent självmant, men heller inte under tvång - att leva i ett sexuellt förhållande med Humbert Humbert, berättarjaget och mannen som gifte sig med hennes mor för att egentligen komma åt dottern. "Anti-Lolita" referar tydligt till berättarjaget i Emily Tanimuras roman. Det är en flicka i högstadieålder som drömmer om att bli äldre och därmed friare för att kunna lämna den stad hon redan upplever sig färdig med. Som ett heterogent inslag i denna tristess tar hon initiativ till ett förhållande med en femtioårig man. Motivet är alltså detsamma som i Lolita: en man och ett barn (närmare bestämt vad vi normalt kallar en flicka) är i ett förhållande motsvarigt det mellan en kvinna och en man. Detta har romanerna gemensamt, men enligt förlagets etikett skulle de när det kommer till flickan, vara varandras motsatser.
Om man läser Lolita grundligt och försvarar sig, förfäras och äcklas är det möjligt att hålla med Gallimard. Aldrig har det dock varit särskilt givande att läsa en bok i försvarsposition. Jag håller nämligen inte alls med; berättarjaget i La tentation de l'après och Lolita i Nabokovs roman är inte varandras motsatser. Det är inte fallet att den ena gör det frivilligt, den andra motvilligt, den ena i experimentlusta, den andra i destruktivitet. Eftersom de båda utmanar moralprinciper vi många delar är det lätt hänt att förenkla karaktären bakom dessa handlingar. Vi missförstår dessa unga personer av kvinnligt kön när vi tror att det finns en tydlig gräns som måste passeras för att vinna sin sexualitet och att sedan styra den utifrån sin egen vilja. Skiftet från barndom till att bli vuxen går inte över en natt.
Jag skulle kunna gå djupare och djupare i denna analys, eftersom jag vill ställa mig bakom dessa romanfigurer och mänskliggöra dem genom att påvisa deras val och reflektioner. Det handlar inte om att lägga sin moral åt sidan utan istället tillåta sig att läsa utan att döma. Allting förändras när vi inte direkt kategoriserar och särskiljer offer och förövare utan ser att dessa roller axlas omväxlande emellan människor. Ingenting sätter maktförhållanden i gungning så som ömhet och kärlek, vilket jag ser spår av i båda dessa romaner, kanske bara på andra sätt än vi är vana vid. Så läs, och döm inte så fort.Otjänsternas internet
Ingenstans hittar jag Inger Christensens uppläsning av Sommerfugledalen på det här jävla internet vars förmåner ur mitt perspektiv är mycket få. Jag behöver en upplösning av den här passiviteten; jag behöver en mässande stämma, ett flöde ord vilka så självklart hör samman. Ännu bättre hade förstås varit att ha en livs levande dansk här vid min sida, som hade kunnat läsa den från mitt papper. Men jag hittar ingen Danish-on-demand-tjänst heller. Då inga av mina böner besvaras är jag rädd att jag kommer att sitta här, stilla och stirrande, för resten av kvällen.
Är vi ett granskogsfolk?
När de stora lövträdens konturer markeras av fullmånssken, som just ikväll, liknar Östra kyrkogården en savann. Ödslighet och enträgenhet, mäktiga värden som är för stora för att innehas av människor, gör att platsen känns sluten och fulländad och exkluderande av allt som inte är består av sten, trä eller jord. I min uteslutna position hade jag gärna haft ett martinsonskt öga och ord att tillgå, men jag för nöja mig med att läsa honom - och faktiskt kan jag ju nästan bokstavligen inkludera mig i detta stycke poesi - i senaste Lyrikvännen med tema träd*:
Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman,
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.
ur Harry Martinsons Tuvor (1973)
*Uppmärksammades i GP 090510 av Mikael van Reis, denne oumbärlige man.
Självmedvetenheten ett koppel
Det här med genregränser är en vag sak som man lär sig låta bli att definiera. Kanske är kategorisering överflödigt när det gäller att njuta av någonting skrivet, oavsett vad det är sammansatt av. Ändå blir jag oerhört frestad till att börja rumstrera bland genredefinitionerna efter att ha läst ut Brautigans An unfortunate woman. Fritt från värderingar måste jag nog reservera mig från att oproblematiskt benämna den en roman. "Calendar map" kallas den av berättaren - så nära Brautigan själv man kan komma - och är sagd att begränsas av längden på den anteckningsbok den nedtecknas i. Hundrasextiosidigt japansktillverkad. Allt eftersom utvecklas den till att bli berättelsens både fysiska och litterära form.
Berättaren kommer aldrig någonsin i från medvetenheten om sitt eget skrivande. Denna process är mycket intressant att skåda, med alla sina konstiga drag. Vid ett tillfälle går han för att hämta en slant som sedan ska avgöra berättelsens fortsättning: krona för en redogörelse av hans morgonrutiner, klave för hans kärleksliv. An unfortunate woman är som verkligheten själv: linjär, oplanerad, nyckfull och om man så vill - poänglös. Vi får aldrig släppas lösa i fiktionen, i den världsoberoende idén. Fantasier är ett stort inslag under dessa hundratio sidor, men de klipper inte heller kopplet mellan verkligheten och boken. Så fantastisk som den stundtals är, denna bok, hoppas jag att den inte är toppen av ett isberg byggt av frustration över att inte kunna lämna verkligheten för fiktionen helt och hållet. En frustration över att vi måste förhålla sig till livets verklighet hur många böcker vi än läser.
Berättaren kommer aldrig någonsin i från medvetenheten om sitt eget skrivande. Denna process är mycket intressant att skåda, med alla sina konstiga drag. Vid ett tillfälle går han för att hämta en slant som sedan ska avgöra berättelsens fortsättning: krona för en redogörelse av hans morgonrutiner, klave för hans kärleksliv. An unfortunate woman är som verkligheten själv: linjär, oplanerad, nyckfull och om man så vill - poänglös. Vi får aldrig släppas lösa i fiktionen, i den världsoberoende idén. Fantasier är ett stort inslag under dessa hundratio sidor, men de klipper inte heller kopplet mellan verkligheten och boken. Så fantastisk som den stundtals är, denna bok, hoppas jag att den inte är toppen av ett isberg byggt av frustration över att inte kunna lämna verkligheten för fiktionen helt och hållet. En frustration över att vi måste förhålla sig till livets verklighet hur många böcker vi än läser.
Brautigan realiserar fantasins utopier
Låter inte det som avslappnande underhållningslitteratur så säg? Richard Brautigans författarskap diskuteras av bland andra Jonas Ellerström i Kulturradions Biblioteket samtidigt som jag råkar läsa just hans sista bok An unfortunate woman. Det lilla har företräde framför det stora; stygn av små fantasier, anekdoter, minnen och lustiga sammanträffanden sys på en hemsk obegriplig händelses mörka tyg. Det finns en kvinna som dött för egen hand men vilket förhållande hon hade till berättarjaget är okänt. Han reser till synes planlöst genom staterna, då och då snubblandes på den tröskel som utgörs av snaran som satt kring hennes hals.
Ett smakprov av innanmäte
Av okänd anledning känner jag för att vara så pass personlig att jag här citerar ur ett nyss skrivet mail till min vän Kristin. Kanske för att det är frustrerande att lyckas komma åt det svåråtkomliga i vissa texter men inte i andra, och att jag därför vill stjäla det privata från mig själv och något respektlöst blotta det i ett oväntat sammanhang. När jag ertappar mig själv med att förvåna, måste jag klämma åt och vända ut och in, innan jag ser min egen reaktion. Här är då det övervunna, innanmätet i det åtklämda:
Dålig, dålig radiopjäsgestaltning av Dostojevskijs Brott och straff på P1 idag, riktigt pubertal och eländig - glad att jag inte fick för mig att tipsa dig om detta. Vi kanske kan läsa ryssar tillsammans i juni? Jag tror nämligen att jag får mer gjort på den fronten om jag har någon form av sällskap. Vi behöver inte läsa samma, utan kan på så sätt sidobefrukta varandra. Jag är inriktad på Doktor Zjivago, Anna Karenina eller Krig och fred. Vi kan ju se vad som finns på söta lilla Borlänge Bibliotek för oss att förkovra oss med. Anledningen till detta kvällsmail är inte den kastrull med nykokt äppelmos som står på min balkong, utan ett första fragment av en novell som påbörjade sin existens för ungefär en halvtimme sedan. Jag hade först tänkt att skriva om skånska kaniner som desperat kastar sig mot Öresundstågens fönster för att som bärpajer slungade mot en glatt och vertikal yta sakta glida ned. De skulle träffa rutorna med ett sådant duns som bara kommer från en mjuk och uppgivet lealöst kropp, några sekunder tidigare nervöst och kaninaktigt pulserande då plötsligt ingivelsen kom att klänga sig fast vid detta fartvidunder på väg mot en bättre värld. Tyvärr var det ingen kanin som var tillräckligt muterad för att lyckas - de gled en efter en ned längs ytterväggen och nådde oundvikligen tågets underrede.
Det första fragmentet av novellen löd alltså annorlunda. Frågan är bara hur mycket bättre, egentligen.
Dålig, dålig radiopjäsgestaltning av Dostojevskijs Brott och straff på P1 idag, riktigt pubertal och eländig - glad att jag inte fick för mig att tipsa dig om detta. Vi kanske kan läsa ryssar tillsammans i juni? Jag tror nämligen att jag får mer gjort på den fronten om jag har någon form av sällskap. Vi behöver inte läsa samma, utan kan på så sätt sidobefrukta varandra. Jag är inriktad på Doktor Zjivago, Anna Karenina eller Krig och fred. Vi kan ju se vad som finns på söta lilla Borlänge Bibliotek för oss att förkovra oss med. Anledningen till detta kvällsmail är inte den kastrull med nykokt äppelmos som står på min balkong, utan ett första fragment av en novell som påbörjade sin existens för ungefär en halvtimme sedan. Jag hade först tänkt att skriva om skånska kaniner som desperat kastar sig mot Öresundstågens fönster för att som bärpajer slungade mot en glatt och vertikal yta sakta glida ned. De skulle träffa rutorna med ett sådant duns som bara kommer från en mjuk och uppgivet lealöst kropp, några sekunder tidigare nervöst och kaninaktigt pulserande då plötsligt ingivelsen kom att klänga sig fast vid detta fartvidunder på väg mot en bättre värld. Tyvärr var det ingen kanin som var tillräckligt muterad för att lyckas - de gled en efter en ned längs ytterväggen och nådde oundvikligen tågets underrede.
Det första fragmentet av novellen löd alltså annorlunda. Frågan är bara hur mycket bättre, egentligen.
Pelargondöd
Visst går det att ångra ett val utan för den skull vilja ha valt annorlunda. Man försätts helt enkelt i ett slags limbo mellan det som blivit och det som kunde ha varit. Vi har nog ett utrymme inuti oss för möjliga men obefruktade världar. Det kan vara svårt att dra upp dem, ge upp om dem, när man till slut märker att de för länge sedan vissnat och inte ger minsta tecken på återfödelse.Som fallet är med mina pelargoner. Mina fina pelargoner från handelsträdgården i Bäsna. De står i fönstret och ägnar sig åt död (tror jag, men jag ser ju inte). Precis utanför mitt föntser står ett lövtröd, nu alldeles grönt, och retas på pin kiv. I blommors fall handlar det inte om val, utan uppmärksamhet och uppskattning. Varken växter eller relationer till människor kommer någonsin att vara lättodlade. Acceptera vad som dött Så här ska det se ut! och du är kommen åtminstone en liten bit på väg.
Valborgstagg
Människor dansar på klippstränderna till Göta älv om nätterna. Detta kan passagerarna på Stena Line-färjan intyga, om de var vakna i sina hytter och tittade planlöst ut i mörkret när jättebåten höghastighetsgled mot hamnen. Jag hade under valborgsnatten glädjen att bli medsläpad från Nya varvets hållplats och bort, förbi båtar, herrgårdsliknande hus och barndomsvänner från gamla hemstaden. Kontrasten mellan den kallt upplysta spårvagnen där de som festat klart satt och nickade till och den tätbefolkade klippstranden dränkt i nattmörker och mjukt seg, oupphörlig techno. Både musiken och lufttemperaturen krävde att vi höll oss i konstans rörelse. Förutom att det stundtals var intrikat att hålla balansen på grund av klippor och skrevor kände jag mig ganska nöjd. När jag tittade upp såg jag stjärnor. Att sedan lämna stället var att beträda att fält av nyponbuskar; jag fick en tagg i fingret med mig hem.