En brors och en systers olika livsvärldar
Mary Ann Evans kom år 1860 ut med romanen The Mill on the Floss under namnet George Eliot, en pseudonym som inte avslöjade hennes i sammanhanget mindre lämpliga könstillhörighet. I svensk översättning har den fått namnet Bror och syster, vilket motiveras av översättaren Gun-Britt Sundström i ett läsvärt förord som också insiktsfullt kontextualiserar romanen.
Engelsk litteratur innehåller väldigt mycket hedar och klass - så sammanfattade en vän det när vi jämförde våra läsupplevelser av Bror och syster. Åtminstone kan väl den uppfattningen vara någorlunda sann när det kommer till artonhundratalslitteraturen, där denna roman är inkluderad. Även om det omgivande, tidstypiska landskapet beskrivs omsorgsfullt och ges stort utrymme i texten är läsupplevelsen knappast av museal karaktär. Gång efter annan reagerar jag på den nyanserade men skarpa gestaltningen av spänningen mellan sociala strukturer och de olika romanfigurernas egna livsvärldar. Berättaren är mån om att inte blanda in sina förutfattade meningar och undanlåter sig inte att uppmana läsaren till det samma.
Maggie Tulliver är en bångstyrig men levnadsglad flicka som älskas av sin far men gör sin mor hopplös. Som en typisk fri själ förstår hon inte de andras ointresse för läsning, heller inte hur man inte motstå att ge sig hän när något väcker ens känslor. Hennes bror, Tom, är mer som man förväntar sig: inte särskilt intelligent men ordentlig, med en tydlig uppfattning av vad som är rätt och fel och utan motstridiga känslor när det kommer till att handla därefter. Syskonparet och de andra huvudpersonerna är gediget utformade av berättaren, som inte vill värdera utan bara presentera. Ingen av dem förblir okritiserad, men alla kan också räkna med att få sina mindre lyckade handlingar motiverade.
Denna strävan efter att lämna gestalterna oförenklade gör att de i högsta grad går att känna med. De moraliska dilemman som särskilt Maggie ständigt råkar ut löses inte upp som hårt bröd i vatten, utan fortsätter att skava in i det sista. Det är dock just bland de allra sista sidorna som romanens största brist väntar; de inre strider som i kapitel efter kapitel byggts upp i Maggie avlutas abrupt med en enkel utväg. Fram tills dess har Maggie gett sitt ord till fel man, den lytta och beklagade Philip vars far bidrog till Tulliverfamiljens katastorf, varpå en Romeo-och-Julia-konflikt följer. Som barn fick Maggies uppdämda kärleksbehov henne att sammanblanda att tycka synd om och att bli behövd med att själv älska, vilket gör henne helt oförberedd på när mannen i hennes liv, hennes kusins uppvaktare Stephen Guest, slutligen dyker upp. På austenskt maner avslöjas, men utan ord, vem föremålet för den stora kärleken utan ord vid första anblicken av honom. Alla föraningar av vad som ska ske som Evans dessutom skickligt planterat med jämna mellanrum i berättelsen håller min nyfikenhet vid liv.
Den må vara känd som en syskonskildring, men framför allt briljerar Bror och syster som utvecklingsroman. Med följsam förståelse skildras hur Maggie och Tom lever genom och trots sina helt olika förutsättningar. Det intressantaste ödet är emellertid Maggies; vad det då innebar - och vad det idag ännu innebär - att betraktas som underordnad i egenskap av kvinna undersöks från grunden. Men egentligen visar Evans samma insikt om alla gestalternas förutbestämda vägar. Som den realistiska studie av människan den är illustrerar den vilka fantastiska effekter som kan komma av det då så gängse allvetande berättarperspektivet.
(För att läsa en recension jag skrivit om en annan läsvärd roman som skildrar ett syskonpar, 48 rue Defacqz av Hanne Ørstavik, klickar du här.)
James Turrells helkroppskonst
I Ytterjärna, som namnet avslöjar ligger utanför Järna, pågick en fantastisk utställning om färg till den andra oktober. Precis innan See! Colour! avslutades hann jag dit och fick uppleva färg i nya, oväntade former. Ute bland de avfallsrenande dammarna fanns färgexperiment att leka med, i en ladugård fanns skisser av Rudolf Steiner (dock hänsynslöst tagna ur sin kontext, hans föreläsningar), inne i kulturhuset några av Hilma af Klints abstrakta och rymdlika tavlor, men framför allt: de installationer som amerikanen James Turrell låg bakom.
I en höstsol som fick oss att svettas satt vi i kö på en bänk utanför en byggnad uppförd enbart för ändamålet. Installationen tillät inte så många i taget och jag tyckte att pausen var behaglig, andra gick fram till guiden och bad honom uppskatta väntetiden, kunde de kanske komma tillbaka senare? Men tålamod nog att vänta en stund var det som krävdes för att komma in i James Turrells rum av oformlig färg, ljus och mörker. Där på bänken, iklädd sådana tossor man får på vårdcentralen, passade jag på att bläddra i utställningskatalogen. Vår kroppsuppfattning kräver att vi kan se och förhålla oss till andra objekt i rummet, kunde jag läsa, och det är vad Turrells konst tar fasta på. Inför vårt inträde i verket fick vi tydliga instruktioner: lägg er inte på golvet, stanna inte för länge - och ramla inte över kanten! Ett par tittade på varandra och skojade, "vågar man verkligen gå in?", nervösa över denna oförutsägbara konst.
Två och två fick vi tossprassla nedför en trappa som ledde oss ned i ett ändlöst, vitt rum - eller var det rött? eller kanske lila? Det skiftade obemärkt nyans och upplevdes tack vare sin konstruktion som obegränsat. Alla i gruppen om sju-åtta stycken kunde se varandra, men annars var det som att befinna sig i underligt upplyst dimma. Det påminde om hur himlen fånigt brukar gestaltas i filmer, men var betydligt kusligare. Och spännande - jag ville nästan inte gå nedför den trappa som ledde ut. För kontrastverkan fick vi, efter ännu några minuters väntan, gå in i ett mörkt rum format som en liten biografsalong. Vad vi tittade på var ett djup av färg, skapat av tre skärmar i djup. Min blick borrade sig in i det vänstra, svartröda hörnet; det sög i magen och trängde upp tårar någonstans ifrån, som om färgglöden väckte något väl gömt. Tillbaka ute i solen igen kändes upplevelsen drömlik.
Genom att bjuda in betraktaren i konstverket gör Turrell hela kroppen till mottagare av denna unika estetiska erfarenhet. Denna helkroppskonst kommer till oss på samma sätt som vi lever i världen: genom alla sinnen. Som på teatern är vi ofrånkomligt närvarande utan chans att värja oss, så som man kan vända bort blicken inför en tavla. Jag är överväldigad över hur han överskrider konstens former; det här är den konst jag bara trodde jag kunde drömma om, men så fann jag den i Järna.
Vad som dock grusar euforin är att den nästan sjuttioårige Turrell är kräsen med var han ställer ut, det påstår i alla fall utställningens sympatiske arrangör Rembert Biemond i årets första nummer av tidskriften Balder (som givetvis har just temat färg). En krater i Arizona han har köpt för att bygga in sin konst i kan man ju förstås åka till, men lyckligtvis har Ytterjärna blivit med en permanent skyscape. Efter att ha följt en liten stig uppför en kulle kommer man till denna cylinderformad byggnad med golvvärme, i vars kupoltak en öppning introducerar en för skådespelet himlen.
James Turrell: Skyscape
En förklaring
Anledningen till att det inte händer så värst mycket här är att jag numera skriver om litteratur även på annat håll.