Linnéa Wigforss

Det officiella temat för årets bokmässa var nordisk litteratur - temat för min bokmässa visade sig vara metalitteratur. Texter om litteratur var nämligen det jag fick mest med mig hem av, mätt i vikt och antal. Resten av skörden bestod av en Lyrikvännen om tysk poesi, en bok som måste sorteras under kategorin övrigt – Nina Björks nya, sannolikt skarpsynt och bra men ack så ful – och bara en endaste diktsamling, Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop.

Höjdpunkten i år kom redan med det första seminarium jag hamnade på. Mässkatalogen utlovade ett samtal om kulturjournalistikens förändrade villkor, men vad jag i stället fick var ett samtal om Agneta Pleijels litteraturkritik. En lyckoträff, helt klart, bevisat av att jag till och med ställde mig i signeringskö efteråt för att få författarens kråka i mitt färska boxexemplar. Litteratur för amatörer beskrivs av Pleijel själv som en litterär självbiografi - för mig intygar den att det finns andra som har samma syn på läsning som jag. Och eftersom denna hängivna, självutnämnda amatör verkar så klok måste vår gemensamma inställning helt enkelt vara ganska vettig. Konsten att läsa är en konst på liv och död, att med språket öppna sig för den svårgripbara världen på nya sätt. Utan den är stagnationen ett faktum.

Ett ganska stort antal av böckerna som finns i min ägo har följt med hem från bokmässan. Vidare har en större del av dessa fortfarande inte blivit mer än bläddrade i. Varje år händer samma sak: med stor övertygelse om att min smak och mitt omdöme har utvecklats låter jag drömmen om mitt livs framtida riktning styra vilka böcker jag ska ha. En tegelsten om globalisering, en söt liten pocket om Afrikas ekonomiska historia, ett antal böcker om stadsbyggnad och några filosofiska skrifter säger i sin olästhet något om min brist på självinsikt. Liksom inför en buffé kan jag inte hejda mig när jag omges av intressanta böcker som tycks utlova oumbärliga insikter. Om jag inte tror att jag kan läsa mig till att bli en bättre människa vet jag inte riktigt vad jag ska tro på.

Beteendet påminner mig om den form av kannibalism som går ut på att den hungrige vill tillägna sig eftertraktade egenskaper hos den person man käkar upp. Magin funkar förstås bara om jag faktiskt läser det jag släpar hem till mina redan fulla bokhyllor. Men i år, i år är allt givetvis annorlunda: de här böckerna ska jag verkligen läsa. Jag har i alla fall redan börjat inmundiga Pleijels bok, och den lovar gott.

Under 1700-talet bedrev Svenska Ostindiska Companiet handel med Kina för Sveriges räkning och gjorde en handfull göteborgska män väldigt, väldigt rika. Det Ostindiska huset på Norra Hamngatan är numera och sedan länge Stadsmuseets lokaler. Adressen utnyttjas till sin fördel i museets 1700-talsutställning, 1700-talets Göteborg.

Museibesök är en utmärkt söndagsaktivitet, även vid varmare utomhustemperaturer - lokalerna är svala nog för att jag ska hålla mig alert under hela utställningen. Detta underlättas också av att 1700-talet presenteras för oss på ett lättillgängligt sätt, men utan att vara för uttunnat. Förutom högtalarförsedda tronliknande fåtöljer av trä invid väggarna kommer kunskap om dåtiden till oss genom en inbjudan till att titta ner i ett tidstypiskt dass, eller att studera ett levande porträtt som känner sig felhängt bland storögda monarker. Större delen av utställningen är mer traditionell med föremål i glasmontrar, dock med en tydlig självmedvetenhet. För att lyckas med konststycket att levandegöra gamla grejer är Stadsmuseets trick att inte överösa besökaren med dem, samt att förse dem med kärnfulla, lagom långa texter.

Den starkaste känslan hittade jag i luckorna som göms i de gamla målningarna över hamnkanalen som täcker lokalens fönster. I stället för att glimta det förflutna i nuet får jag tillfälle att se parallellerna mellan de olika ögonblicken, dagens stad som överlagrat dåtidens. Bakom några andra, ganska gömda luckor visualiseras skillnaden mellan den årliga sockerkonsumtionen per individ idag och i slutet av 1700-talet, en jämförelse som knyter an till den globala handelns flöden och maktskillnader. Den genomsnittliga sockermängd som konsumerades för 250 år sedan räknades nämligen även ut i antalet ofrivilliga arbetsdagar för de människor som var slavar på koloniernas sockerplantager.

När jag lämnade Stadsmuseet märke jag att utställningen lämnat något i mig: åtminstone för en stund kunde jag med aktiv blick se den bekanta närmiljön som Göteborgs innerstad är för mig.

Förra veckans avsnitt av Kobra behandlade fenomenet Viagra, varumärket som tagit patent på ett helt tillstånd: impotensen. Jag slås av hur detta femtonåriga namn varit bekant för mig underligt länge, lika länge som jag varit aktiv inom området, om inte längre. Kristofer Lundström poängterar också att pillrets vida berömmelse inte bara beror på det manliga könets symboliska ställning (och dess slaka vägrans paralysering av manligheten) i vår kultur - massiv marknadsföring och spridning av så kallad "information" via mail har såklart haft en större betydelse för folkets medvetenhet om botemedlet.

Framgångsreceptet för denna i Sverige receptbelagda quick-fix var följande: skapa först en sjukdom, erbjud sedan medicinen. Det handlar om makt att få folk att välja det man själv tjänar pengar på, utan att de inser hur de omringats av marknadsföring och diagnoser. Men vänta, så fungerar väl marknaden i allmänhet? Och varför skulle sexualiteten exkluderas från konsumtionssfären? Den som verkar generera så mycket osäkerhet, osäkerhet som går att profitera på.

Michel Foucaults Sexualitetens historia känns evigt aktuell när Kobra problematiserar hur problem och lösningar är två flugor i samma ekonomiska smäll. Ur dokumentärfilmen Orgasm Inc. visas ett exempel som tydligt nog illustrerar hur sjukdomsförklaringen flyttar in i våra kroppar. En kvinna i sjukhusmiljö beklagar sig att hon inte bara är onormal, hon är rentav sjuk ("I'm diseased") - hon kan inte få orgasm av enbart vaginal penetration, framgår det. Med hennes hoppfulla medgivande opereras elektroder in i ryggraden till vilka hon har en fjärrkontroll kopplad. Ingreppet var dock inte särskilt framgångsrikt, orgasmerna ville inte zappas fram; vi får se kvinnan sitta och fnissa med ett ryckande ben - det är tydligen allt en knapptryckning framkallar.

Förskrämd av den mänskliga förmågan att aldrig veta var gränsen går undrar jag om vi eftersträvar att bli något slags sexuellt självtillräckliga cyborger, för att låna Donna Haraways ord för en levande organims som samexisterar med teknologi.  Jag kan dock inte föreställa mig något mindre fullständigt än en människa för vem sex och tillhörande njutning helt frikopplats från mänskliga relationer. Med orgasmen som prestation och sexualiteten som en del av individens självcentrerade identitetsfuskbygge verkar somliga kapabla att överskrida alla fysiologiska hinder - allt för lusten! Samtidigt är det ju för varandras skull vi insjuknar i dessa sjukdomar av olust, tar tacksamma emot diagnosen och knaprar Viagra. Det är bara ett något omständligare sätt att vårda våra relationer på.

Utseende är ett mycket intressant ord.
Ett möjligt förslag på dess motsats: insikt.

Det talas om hur Thailand och Sverige byter en liten befolkningsdel med varandra. Thailändare kommer hit för att tjäna pengar men kommer hem med skulder, svenskar flyger till Thailand för att spendera pengar och kommer hem avslappnade, allt som en del av ett obegripligt ekonomiskt kretslopp som snirklar sig över hela planeten. Jag kan fatta att det inte bara är dåligt att betydligt mer välbeställda människor konsumerar och turistar i ett tillväxthungrigt land på andra sidan jorden, men att göra det, att resa till Thailand för att slappna av och se på solnedgångar en gång om året utan moraliska betänkligheter, det fattar jag inte.

När thailändarna kommer till Sverige för att plocka bär är det inte ombytta roller. Att arbetskraften flödar mellan länder, att mindre bemedlade kommer till i-ländernas vattenhål för att dricka, gör globaliseringsentusiasterna glada. I det här fallet går transaktionen dock inte ihop; bärplockarna kommer tydligen hem fattigare än då de åkte. En skuld på några tusen kan ta några år att arbeta ihop. Vilken himla tur är det då inte, att svenskarna åker till Thailand och skapar arbetstillfällen inom turistnäringen! Då kan ju thailändarna fortsätta att komma hit för att plocka bär och bli skuldsatta upp över öronen.

Den kalla våren blev till varm sommar som blev kall. Plötsligt förstår jag vad folk menar med krispig när de pratar väder, för det är just vad det är ute. Jag vet, för jag gick med soporna och fick då känna på.

Det är fruktansvärt enerverande att skriva med en mellanslagstangent som inte gör mellanslag varannan gång man trycker ned den. Att det inte syns här beror på att jag stannar upp, raderar, trycker ordentligt ned vänstra sidan av den avlånga knappen och fortsätter sedan meningen.

Jag lyssnar på dagens världens bästa band från Tjeckien, DVA. Jag skulle kunna skriva om en helt fantastisk bok här, men den är faktiskt för fantastisk. Okänd soldat heter den, av Vainö Linna - se efter själva. 

Det mest obegripliga (kan något verkligen vara obegripligt i olika hög grad?) för tillfället är just årstiden. Det är alltså meningen att det ska vara sommar. De nästan blommande syrénerna är onekligen ett gäckande tecken. Snart är jag beredd att tro. Men jag tror inte på sommarens löfte om frihet. Även om det faktum att jag om två veckor befinner mig i södrare Europa förstås ger mig en gnutta frihetskänsla.

Jag försöker ställa mig själv frågan hur det egentligen känns att ha ett medborgarskap som gör att jag kan bo i en nation och utan problem besöka en annan. Jag gör också mitt bästa för att svara, men det är svårt. Anledningen till att jag envisas är att jag just nu läser de superintellektuella Judith Butler och Gayatri Chakravorty Spivaks Who sings the nation-state?. Anledningen till att jag läser den är att jag, för några veckor sedan, under en kort stund, fick känna hur hela min tillvaro fullständigt formas av att jag är svensk och att det är en bra grej.

Det var när jag tog bussen ut ur EU mot det rika landet i nordväst. Jag skulle besöka någon i Oslo och denna någon hade förberett mig på att det kunde förekomma gränskontroller. Och det förekom. Bussen tog in på en avfart och rullade in i ett grått sterilt garage med hotande myndighetsstämning. Ett vilddjur - en knarkhund - rusade förbi och ledde två tulltjänstemän. De kollade snabbt på de bevis vi alla höll fram om att vi var människor, och vilken typ av människor. Mig ägnades några sekunder, men en turkisk tjej bakom mig blev inte lika obemärkt som jag. Vad skulle hon göra i Norge, hade hon varit där förut, vem skulle hon bo hos, hur länge skulle hon stanna, var kom hon ifrån egentligen. Hon svarade, som man ju gör när man blir tillfrågad av vresiga uniformspersoner. Vem vet vad hunden kunde varit tränad till.

Med det påträngande hundflåset i bakgrunden försökte jag sedan höra hur det lät när en engelsk-indisk man förhördes. Det var lika obehagligt det. Att vara svensk och okej kändes ganska obehagligt just då. Jag ville be tulltjänstemännen komma tillbaka till mig och fråga vad jag skulle göra i Oslo. Att min nationalitet gör att jag kan ta de allra flesta resor för givet, vilket i sin tur gör att jag tar nationalitet för givet som något bra. Och något genomskinligt. En tillhörighet. Men mer än något annat är det en maktskillnad. Hur det känns en vanlig dag som denna är fortfarande svårt att svara på.

Som Butler och Spivak fyndigt ställer frågan: "What kind of state are we in when we start to think about the state?"

I början hade jag svårt för August Strindbergs Röda rummet, men med den här dialogen kan jag konstatera att han nu vunnit en plats i den litterära delen av mitt hjärta:

- Det är människans första och största plikt att leva - att leva till vad pris som helst! 
  Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga lagen fordrar det.
- Men hedern får man icke offra.
- Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt - de fordra av den fattige, att 
  han offrar den så kallade hedern! Detta är grymt, men det rör icke den fattige för.
- Du har icke några glada åsikter om livet!
- Varifrån skulle jag ha fått dem?
- Ja, det är sant!

Jag satt i mörkret i en timme i lördagskväll. Mitt sällskap och jag uppskattade hur många i huset mitt emot som gjorde detsamma eller som bara inte var hemma. Det visade sig vara ett hushåll - där tändes lampan 21.29. Earth Hour-grejen är tänkt att vara en manifestation för miljön och därmed, antar jag, en manifestation mot vårt slösaktiga leverne. För att visa vårt engagemang kunde vi sitta i värmeljussken i stället för det elektriska i sextio minuter. Poängen med en symbolisk handling är inte att faktiskt förändra utan göra exempel, inspirera och understryka. Det kan vara fint, men vi har ett problem när symboliskt handlande blir synonymt med faktiskt miljömedvetet handlande.

Att folk inte kan göra skillnad på handling och handling kan göra mig arg. Den som släckte lampan i lördags fick ynnesten att känna sig hjältemodig, klok, rättskaffens och miljövänlig. Det är för all del bra att göra något för något större syfte än sitt eget, men jag tycker ändå att den mest centrala frågan lyder som följande: gör man egentligen någon skillnad? Förtjänar man känslan av att vara med och rädda miljön? Dessutom är det "miljövänliga" handlandet få förunnat. Alla har inte råd med symboliskt handlande. Alla kan inte köpa kravmärkt och sedan förnöjt visa upp sig och sina val. Intressant vore att se i vilka bostadsområden i Göteborg elförbrukningen minskade under denna jordtimme. De som inte släckte, är de ignoranta miljöförstörare, eller har de bara vettigare saker att tänka på?

Handlande som värnar om miljön är väl ingen emot, inte heller jag. Men att tro sig göra något och att faktiskt göra något är helt olika saker. Det symboliska handlandet kan till och med vara i vägen. Kan vi verkligen påstå oss göra något för planeten när vi har lampan släckt en timme på tusen? Eller är det jämförbart med omtanke för en dödssjuk? Att bara sitta där i mörkret och hoppas fungerar antagligen inte.