Linnéa Wigforss

Alla kritiker borde gå i skola hos Agneta Pleijel. Hon började skriva litteraturkritik när hon var några över tjugo och student i litteraturhistoria. Den första tidning hennes namn förekom i var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Till det lades uppdrag för Kvällsposten, mestadels lyrik, för att sedan leda till en anställning - ovanligt då och än ovanligare idag - på Aftonbladet, där hon till slut besteg tronen som kulturredaktör. Mellan ett orange iögonfallande omslag finns nu delar av hennes värdefulla kritikergärning samlad i ett annorlunda slags självbiografi, döpt till Litteratur för amatörer.

 

Visst var det en annan tid, en tid av större artikelutrymme och ett betydligt mindre informationsflöde. Men jag tycker ändå att Pleijels ansats kan och ska vara allas föredöme. Hennes förhållningssätt till skönlitteratur kräver både tid och kunskap av läsaren, men ger rejäl återbäring. Böcker måste smältas, varsamt. En boks bidrag till världen kan man inte beskriva på tvåtusen tecken. Inte kan vi låta det offentliga samtalet om litteraturen dikteras av hetsjournalistik eller trängas undan av jättefoton, reklamannonser och tv-spelsrecensioner - var skulle då framtidens pleijlar formas?

 

Idag kritiseras kritiker ibland för att i för stor grad framhäva sig själva, sin personliga och ofta vassa stil. För vissa kanske den attityden känns som det enda alternativet; vi fostras ju trots allt idag till ständig självhävdelse, till högljudd särart. Mängden uppmärksamhet hänger inte särskilt mycket ihop med kvalitet. Frilansar man är det kanske snarare ens personliga varumärke som ger jobb än portfolion. Och av det tar givetvis kritiken skada, för att inte tala om hur styvmoderligt kultursidor verkar behandlas även på de största dagstidningarna.

 

Men Pleijel är immun mot allt detta, dels för att hennes litterära habitus gjutits i en annan tids form, men dels för att hon helt enkelt är klok och har den nödvändiga känsligheten. I varje text gör hon författarens slit rättvisa. Hon hakar inte upp sig på detaljer, ändå är hon uppmärksam på knepigheter i gestaltningen på ett så varsamt sätt att författaren själv hade kunnat lyssna till henne utan smärta. Med stor inlevelse och all sin bildning deltar hon i det hon läser, kapslar liksom in sig själv i den. Ingenting sägs av fåfänga - i allt förhåller hon sig till texten, men fritt och utan färdiga formler. Det är inte konstigt att hon kallar kritiken för en konstart i sig, hon är ju en av dess främsta utövare på svenska!

 

Agneta Pleijel

 

Vad är det då som gör att hennes skönlitterära möten blir så angelägna, att de handlar om så mycket? Jag tror att det handlar om att hon har ett etiskt snarare än estetiskt perspektiv. För denna bokslukare är att läsa att bli till. Att läsa är inte att betrakta något på avstånd och klassificera det som skönt eller fult, utan att göra erfarenheter med hela sin människovarelse och att i denna process vara följsam och våga förändras. Pleijel lyssnar, ser och känner på samma gång - det finns ingen åtskillnad mellan sinnena, bara en enda öppen och hungrig människa på djupdykning i den uppslagna boken.

Tänk om vi inte kan återvända till en tid då skribenter odlade något annat än sina egna varumärken? I stället för tryckta medier finns dock de virtuella, där en både vid och djup litteraturdiskussion förs. Men den är alldeles amorf för mig, saknar en tydlig röst. Jag har inget problem med att någon annan, exempelvis en kulturredaktör, gör urvalet åt mig, vilka som får skriva om vilka böcker. Bara det är bra. Jag har nämligen inte så höga tankar om mig själv att jag alltid vet var det mest intressanta går att finna. Så läs Pleijel, och hindra det livsangelägna samtalet om litteratur från att göra reträtt!