Omöjliga perspektiv
Att läsa poesi är svårt, men att höra den kan vara ännu svårare. I helgen hände Göteborgs poesifestival och mig tillföll lördagkvällen. Innan poeterna gjorde entré på scenen erövrades den av en tjej med några få år på nacken; hon tittade oblygt på oss i publiken, bjöd på roliga ljud som hon gjorde med tungan och blev fotograferad av alla kulturvuxna med var sin telefon i handen. Barn hade även fått läsa en dikt av varje poet, som spelades upp tillsammans med att texten visades på skärm. Och som vanligt älskar vuxna att skratta åt barn, de som befinner sig på andra sidan om självmedvetenheten.
Poeterna som läste under kvällen - varje läsning introducerades av en bildprojektion av en enögd katt som jamade ynket, ett trick som både fångade vår uppmärksamhet och lättade på stämningen något - var av mycket olika slag. Hit hade de också rest från allt från Tornedalen till USA. Rosmarie Waldrops svaga röst, lilla gestalt och essäistiska poesi fastnade jag för, dock kändes hennes dikter i översättning - upplästa av Marie Silkeberg - inte alls lika indragande. Mellanakten var en lustig föreställning av poeter om festivalens historia, där arkivet fick symbolisera det omöjliga i att förmedla något korrekt. I det filmmaterial som visades fanns bland annat en ung Bruno K Öijer och en upplyftande explosiv amerikan vid namn Lydia Lunch. Arkivarbetarna, som de deltagande poeterna kallade sig, läste upp sina tolkningar av arkivmaterialet. Beskrivningar kan tyckas enkla, men vilka effekter de kan åstadkomma!
När jag trodde att min mättnadsgrad var nådd och jag bara längtade efter något trivialt kom Jen Bervin upp på scen. Först läste hon små dikter med stor klang, tillägnade till och namngivna efter svampar. Därefter berättade hon med stort (amerikanskt?) självförtroende om sina olika konstprojekt - och hon var verkligen en riktig mångsysslare. När hon beskrev sitt pågående verk Mississippi, ett oerhört långt broderi som ska efterlikna floden, tänkt att betrakta underifrån, blev jag alldeles tagen. Hon älskar "impossible perspectives" sa hon, och syftade på hur vi får se den underifrån, från jordens inres synvinkel. Med ens öppnade hon mängder av tidigare omöjliga tankevägar hos mig, och tack vare det kunde jag gå hem med den där fantastiska känslan av att kulturen lyckats göra mig till en något bättre människa.
Poeterna som läste under kvällen - varje läsning introducerades av en bildprojektion av en enögd katt som jamade ynket, ett trick som både fångade vår uppmärksamhet och lättade på stämningen något - var av mycket olika slag. Hit hade de också rest från allt från Tornedalen till USA. Rosmarie Waldrops svaga röst, lilla gestalt och essäistiska poesi fastnade jag för, dock kändes hennes dikter i översättning - upplästa av Marie Silkeberg - inte alls lika indragande. Mellanakten var en lustig föreställning av poeter om festivalens historia, där arkivet fick symbolisera det omöjliga i att förmedla något korrekt. I det filmmaterial som visades fanns bland annat en ung Bruno K Öijer och en upplyftande explosiv amerikan vid namn Lydia Lunch. Arkivarbetarna, som de deltagande poeterna kallade sig, läste upp sina tolkningar av arkivmaterialet. Beskrivningar kan tyckas enkla, men vilka effekter de kan åstadkomma!
När jag trodde att min mättnadsgrad var nådd och jag bara längtade efter något trivialt kom Jen Bervin upp på scen. Först läste hon små dikter med stor klang, tillägnade till och namngivna efter svampar. Därefter berättade hon med stort (amerikanskt?) självförtroende om sina olika konstprojekt - och hon var verkligen en riktig mångsysslare. När hon beskrev sitt pågående verk Mississippi, ett oerhört långt broderi som ska efterlikna floden, tänkt att betrakta underifrån, blev jag alldeles tagen. Hon älskar "impossible perspectives" sa hon, och syftade på hur vi får se den underifrån, från jordens inres synvinkel. Med ens öppnade hon mängder av tidigare omöjliga tankevägar hos mig, och tack vare det kunde jag gå hem med den där fantastiska känslan av att kulturen lyckats göra mig till en något bättre människa.
Läs om Jen Bervin och verket Mississippi här.