Storstadens asfalt och fiskpinnar
Den situation som uppmålas är förstås ohållbar: en enorm kunskapsbrist hos ungdomen, giftiga utsläpp från allehanda verksamheter, en söndervittrande social sammanhållning... Jag är själv en ganska onyanserad debattör, men ingenting har en sådan positiv inverkan på mitt kritiska tänkande än att läsa någon som är än mer onyanserad. Jag följer Günther i hans resonemang kring sambandet mellan samhällets försörjningssystem och förtryckande klasstrukturer, men ryggar direkt tillbaka vid hans totala romantisering av bysamhället. Han bemödar sig till och med att räkna ut den ideala mängden invånare: 200 skallar. Inte för få för att kunna byta umgänge, inte heller för många för att som individ riskera att anonymiseras (vilket framstår som det värsta som skulle kunna hända en människa). På grund av egna erfarenheter - jag har lämnat en småstad för en större stad och är nöjd än idag - kan jag tycka att detta svartmålande av storstaden, dess ekologiska nackdelar till trots, är att flytta fokus från det egentliga problemet. Livskvaliteten och det strukturlösa samhället ligger inte och väntar på andra sidan stadsgränsen. Vi kan som Folke Günther beklaga oss över att farmor inte längre berättar historier i en gungstol framför vedspisen, men förhoppningsvis nå insikten att gränsen mellan civilisationskritik och nostalgi kan vara hårfin.
Sårbarhetens nya ansikte
Det finns en skillnad mellan naturkatastrofer och naturkatastrofer. Uppföljningar är visserligen inte medias starka sida, men jag inbillar mig också att man inte gör reportage om den nuvarande situationen i Haiti och Pakistan, två exempel i mängden, eftersom att man upplever kontrasten mellan före och efter som för liten. Japans tredubbla helvete griper oss inte bara för att allt händer i en osannolik kombination - som hämtat ur en dålig, påkostad amerikansk katastroffilm - utan för att vi lättare kan identifiera oss med denna högteknologiska, välutvecklade nation. Ordningen som rådde före jordbävningen gör det nuvarande kaoset än mer fascinernade och påtagligt; kontrasten har sin verkan. På (kulturellt) avstånd framstår tiotusentals döda i Haiti som business as usual, men jag försäkrar: så erfor man det inte på plats. I fallet med Japan, det rika Europas asiatiska spegelbild, kan vi inte längre bara tycka synd om de utsatta; med den här katastrofen illustreras vår egen samhällsstrukturs sårbarhet. Plötsligt gäller experternas domedagsprofetior även oss.
Känslan av en bok
Jag vet att jag hycklar, men ibland är ett ting inte bara ett ting,
inte när det ger mig tillgång till dylika formuleringar:
Blåstång. I det klara vattnet lyser tångskogarna, de är unga,
man vill emigrera dit, lägga sig raklång på sin spegel-
bild och sjunka till ett visst djup - tången som håller
sig uppe med luftblåsor, som vi håller oss uppe med
idéer.
Besattheten är ingenting nytt
Igår, lördagskvällen till ära, gick jag och ett par vänner till biografen - Hagabion naturligtvis. Hellre betalar jag 60 kronor för en potentiellt bra film än 110 kronor för en film som liknar nästan alla andra jag sett till samma pris. Vi valde den kanadensiske Xavier Dolans Hjärtslag, med den franska titeln Les amours imaginaires, vilket betyder inbillade förälskelser. Till det bästa med filmen hör faktiskt soundtracket, som är en bärande del av filmen. The Knife, Fever Ray och Bach gör sig mycket väl i sammanhanget, men den dramatiska låten Bang bang av Dalida grundlägger själva känslorytmen i flera scener.
Storyn var klassisk, närmast stereotyp - ett triangeldrama där två vänner, Marie och Francis, blir likvärdigt besatta i en tredje person (som i detta fall med avsikt ser ut som en antik atlet) och tävlar om att bräda varandra i att komma honom nära. Nicolas, som den grekiska olympiern heter, är inte mer än en projektionsyta för Maries och Francis besatthet. Ändå framstår han för mig som oerhört osympatisk, som en reinkarnation av alla överlägsna mottagare av olyckliga förälskelser i en och samma kropp. 
Om berättelsen är klassisk är dess förpackning i min uppfattning ett signum för en viss typ av strata i dagens samhälle (läs: någorlunda välbärgade och kulturintresserade/uttrycksfixerade unga i storstäderna - "hipsters"). Dessa tjugofemåringar i Montréal tolkar världen estetiskt, sensuellt och cyniskt. Distansen till rollfigurerna och deras olyckliga kärlek är stundtals ofantlig, men möjliggör samtidigt humor. Deras fåfänga är på samma gång ett vapen i en genomallvarlig känslokamp och en tafatthet att skratta åt.
Ute ur biosalongen kunde vi hålla med varandra om att denna snygga, genomarbetade film sannolikt inte skulle stanna kvar hos oss särskilt länge. Likväl sitter jag nu här och dröjer vid den och försöker att komma åt den genom att gå runt den dominerande översnygga ytan, som också gav den dess unika uttryck. Besattheten av en annan människa, den som helt och hållet verkar komma inifrån och vara oberoende av föremålet för den, framställs som en obotlig sjukdom vi alla får leva med. Att då kulturellt och konstnärligt tolka och omtolka den kan nog fungera som en hyfsad lindring. Jag hade ändå föredragit om det hade skett med ett språk och en form som inte vore så drypande av hipphet.
En dokumentär om kvinnor och platser
Redan i öppningsscenen visade kameran hur intimt resten av filmen skulle skilja de deltagande kvinnorna. Introducerade av ett grimasporträtt kom kvinnor från bland annat Brasilien, Kenya och Indien till tals. Jag upplevde det som att de talade till någon de verkligen litade på, som betraktare kunde jag inte låta bli att påta mig den rollen. Det är när de är som allra bäst, dokumentärerna, när de utplånar mellanrummet mellan den som betraktar och sen som blir betraktar. Ganska snart kändes det som att vi tittade på varandra, jag och dessa människor.
Dokumentärfilmen verkar ha varit en del av ett större konstprojekt - "finansierat av vem?" kan jag inte låta bli att undra. De intervjuade kvinnorna fotograferades som sagt, för att sedan få sina porträtt uppklistrade på allehanda föremål i slumlandskapet. Stundtals kändes allt något överestetiserat, men jag har samtidigt svårt att hålla det emot filmen eftersom det inte skedde på bekostnad av närhet. I en humoristisk final åker ett tåg påklistrat med ögon genom Kibera, för att i en slänt hitta resten av ansiktena som från avstånd bildar en helhet. Det är ett utmärkt sätt att lekande tänja på maktstrukturerna, att låta dessa kvinnors bilder och röster ta plats.