En annan Lydia
Lydia Stille är inte bara Hjalmar Söderbergs svekfulla romanfigur i Den allvarsamma leken utan även protagonisten i För Lydia från 1973, där Gun-Britt Sundström ger sin tolkning av kärlekshistorien och de livsöden som den knyter samman. Tre år senare kom hennes genombrottsroman Maken, men redan här kan hennes intresse för den omöjliga tvåsamheten skymtas.
Framflyttade till svenskt 50-tal har Lydia och Arvid likväl svårt att få till det. Lydia trodde att hennes känslor var besvarade, deras senaste möte tydde på detta, men tiden går och ingen Arvid hör av sig. Omvälvande händelser leder till att Lydia fattar stora beslut. När hennes pappa går och dör faller det sig liksom naturligt att gifta sig med en jämnårig vän till honom; på så sätt undviker hon konfrontationen med sina egna livsval. Hon tror sig dock inte ha offrat något, men undan för undan ser hon bristerna i sitt liv med den betydligt äldre Markus. När hon slutligen börjar kunna föreställa sig självständigheten dröjer det inte länge förrän hon bryter upp och lämnar man och barn som om hon flyttade från ett hämmande barndomshem.
Trots min förståelse för Lydias handlande förblir hon svårgripbar romanen igenom, och det inte på grund av komplexitet utan snarare vaghet. Hon hinner vara flera mäns drömkvinna och projektionsyta, vilket Sundström skildrar med syrlig medvetenhet, men djupet därunder låter sig aldrig riktigt undersökas. Det är som om författaren inte lyckas slita sig från Söderbergs berättelse förrän en lång bit in i händelseförloppet. Kanske är det ett sätt att gestalta frigörelsen, men Lydia förändras med en plötslighet som gör henne historielös. Trots detta är För Lydia en välskriven roman med ett tilltal som stundtals känns unikt. Som allra bäst är det när Sundström föregår det stora temat hos Maken, när kärlekens parter är som två tilldragande magneter som ofrånkomligen stöter bort varandra.