Flytt

 
En flytt är på gång:

http://jonasdotter.wordpress.com

Språkhus

Ur ett samtal mellan mig och Caspar igår:
 
- Så du blir förvånad över att ett språk kan ha fler vokaler än konsonanter? (Det omtalade språket är vårt grannspråk danska, även kallat en skandinavisk dialekt.)
- Ja, svarade jag, konsonanterna är ju väggarna i språket, vokalerna innehållet, själva rummen.
- Men så låter ju också danskan som en ruin.

Pleijels levande kritik

Alla kritiker borde gå i skola hos Agneta Pleijel. Hon började skriva litteraturkritik när hon var några över tjugo och student i litteraturhistoria. Den första tidning hennes namn förekom i var Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Till det lades uppdrag för Kvällsposten, mestadels lyrik, för att sedan leda till en anställning - ovanligt då och än ovanligare idag - på Aftonbladet, där hon till slut besteg tronen som kulturredaktör. Mellan ett orange iögonfallande omslag finns nu delar av hennes värdefulla kritikergärning samlad i ett annorlunda slags självbiografi, döpt till Litteratur för amatörer.
 
Visst var det en annan tid, en tid av större artikelutrymme och ett betydligt mindre informationsflöde. Men jag tycker ändå att Pleijels ansats kan och ska vara allas föredöme. Hennes förhållningssätt till skönlitteratur kräver både tid och kunskap av läsaren, men ger rejäl återbäring. Böcker måste smältas, varsamt. En boks bidrag till världen kan man inte beskriva på tvåtusen tecken. Inte kan vi låta det offentliga samtalet om litteraturen dikteras av hetsjournalistik eller trängas undan av jättefoton, reklamannonser och tv-spelsrecensioner - var skulle då framtidens pleijlar formas?
 
Idag kritiseras kritiker ibland för att i för stor grad framhäva sig själva, sin personliga och ofta vassa stil. För vissa kanske den attityden känns som det enda alternativet; vi fostras ju trots allt idag till ständig självhävdelse, till högljudd särart. Mängden uppmärksamhet hänger inte särskilt mycket ihop med kvalitet. Frilansar man är det kanske snarare ens personliga varumärke som ger jobb än portfolion. Och av det tar givetvis kritiken skada, för att inte tala om hur styvmoderligt kultursidor verkar behandlas även på de största dagstidningarna.
 
Men Pleijel är immun mot allt detta, dels för att hennes litterära habitus gjutits i en annan tids form, men dels för att hon helt enkelt är klok och har den nödvändiga känsligheten. I varje text gör hon författarens slit rättvisa. Hon hakar inte upp sig på detaljer, ändå är hon uppmärksam på knepigheter i gestaltningen på ett så varsamt sätt att författaren själv hade kunnat lyssna till henne utan smärta. Med stor inlevelse och all sin bildning deltar hon i det hon läser, kapslar liksom in sig själv i den. Ingenting sägs av fåfänga - i allt förhåller hon sig till texten, men fritt och utan färdiga formler. Det är inte konstigt att hon kallar kritiken för en konstart i sig, hon är ju en av dess främsta utövare på svenska!
 
"Den som skriver om litteratur måste kunna öppna sig för boken,
låta sig fyllas av den, för att kunna värdera den."
Agneta Pleijel
 
Vad är det då som gör att hennes skönlitterära möten blir så angelägna, att de handlar om så mycket? Jag tror att det handlar om att hon har ett etiskt snarare än estetiskt perspektiv. För denna bokslukare är att läsa att bli till. Att läsa är inte att betrakta något på avstånd och klassificera det som skönt eller fult, utan att göra erfarenheter med hela sin människovarelse och att i denna process vara följsam och våga förändras. Pleijel lyssnar, ser och känner på samma gång - det finns ingen åtskillnad mellan sinnena, bara en enda öppen och hungrig människa på djupdykning i den uppslagna boken.
 
Sympatisk är även bokens titel: Litteratur för amatörer. För i ordet amatör ryms, som hon påpekar, både kärleken och den nyfikna barnsligheten. Båda skiter i nyttan, men bryr sig i stället om något större, vad det är som egentligen betyder något. Man kan inte bli proffs på litteratur, säger Pleijel. Precis på samma sätt som det aldrig går att bli proffs på livet, tänker jag.
 
Tänk om vi inte kan återvända till en tid då skribenter odlade något annat än sina egna varumärken? I stället för tryckta medier finns dock de virtuella, där en både vid och djup litteraturdiskussion förs. Men den är alldeles amorf för mig, saknar en tydlig röst. Jag har inget problem med att någon annan, exempelvis en kulturredaktör, gör urvalet åt mig, vilka som får skriva om vilka böcker. Bara det är bra. Jag har nämligen inte så höga tankar om mig själv att jag alltid vet var det mest intressanta går att finna. Så läs Pleijel, och hindra det livsangelägna samtalet om litteratur från att göra reträtt!
 

Årets bokskörd: metalitteratur

Det officiella temat för årets bokmässa var nordisk litteratur - temat för min bokmässa visade sig vara metalitteratur. Texter om litteratur var nämligen det jag fick mest med mig hem av, mätt i vikt och antal. Resten av skörden bestod av en Lyrikvännen om tysk poesi, en bok som måste sorteras under kategorin övrigt – Nina Björks nya, sannolikt skarpsynt och bra men ack så ful – och bara en endaste diktsamling, Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop.

 

Höjdpunkten i år kom redan med det första seminarium jag hamnade på. Mässkatalogen utlovade ett samtal om kulturjournalistikens förändrade villkor, men vad jag i stället fick var ett samtal om Agneta Pleijels litteraturkritik. En lyckoträff, helt klart, bevisat av att jag till och med ställde mig i signeringskö efteråt för att få författarens kråka i mitt färska boxexemplar. Litteratur för amatörer beskrivs av Pleijel själv som en litterär självbiografi - för mig intygar den att det finns andra som har samma syn på läsning som jag. Och eftersom denna hängivna, självutnämnda amatör verkar så klok måste vår gemensamma inställning helt enkelt vara ganska vettig. Konsten att läsa är en konst på liv och död, att med språket öppna sig för den svårgripbara världen på nya sätt. Utan den är stagnationen ett faktum.

 

Ett ganska stort antal av böckerna som finns i min ägo har följt med hem från bokmässan. Vidare har en större del av dessa fortfarande inte blivit mer än bläddrade i. Varje år händer samma sak: med stor övertygelse om att min smak och mitt omdöme har utvecklats låter jag drömmen om mitt livs framtida riktning styra vilka böcker jag ska ha. En tegelsten om globalisering, en söt liten pocket om Afrikas ekonomiska historia, ett antal böcker om stadsbyggnad och några filosofiska skrifter säger i sin olästhet något om min brist på självinsikt. Liksom inför en buffé kan jag inte hejda mig när jag omges av intressanta böcker som tycks utlova oumbärliga insikter. Om jag inte tror att jag kan läsa mig till att bli en bättre människa vet jag inte riktigt vad jag ska tro på.

 

Beteendet påminner mig om den form av kannibalism som går ut på att den hungrige vill tillägna sig eftertraktade egenskaper hos den person man käkar upp. Magin funkar förstås bara om jag faktiskt läser det jag släpar hem till mina redan fulla bokhyllor. Men i år, i år är allt givetvis annorlunda: de här böckerna ska jag verkligen läsa. Jag har i alla fall redan börjat inmundiga Pleijels bok, och den lovar gott.


Elfte september inte mitt trauma

Förmodligen undgick det ingen att det igår var tioårsdagen av attacken mot World Trade Center i New York. I dagar har det påannonserats vilken katastroffrossa vi hade att se fram emot under söndagen. Och mycket riktigt: i Svenska Dagbladet fanns tabeller över flyktförloppet ur tvillingtornen intill en grafik över varför de monolitiska stålkonstruktionerna trots allt inte höll hör till det mest detaljerade som erbjöds, och bäddade snarare för morbid fascination än empati.

Senast i somras kunde man genom diger mediabevakning följa ett land enas i sin sorg, när enskilda ungdomars berättelser varvades med bilder från gråtande folksamlingar efter massmordet på Utöya. När så hemska saker sker behöver vi givetvis varandra för att bearbeta det som hänt och på nytt bygga upp känslan av trygghet och tillit. Den nationella tillhörigheten, hur problematisk den än må vara, kommer då väl till pass. I det norska fallet har man reagerat med att vända andra kinden till - i USA rustade man snabbt för krig, i fredens namn. Således är sorg också en politisk fråga.

Visst är vi sedan länge influerade och nästintill präglade av amerikansk kultur, varför det inte är så konstigt att det såväl då som nu är en nyhetshändelse av gigantiska mått. Att fördöma handlingarna och att hysa medkänsla med de drabbade är en sak, att delta i sorgen är en annan. Vi som inte förväntas sörja någon, antas vi i stället sörja något? Och vad är det i så fall för något? USA:s okränkbarhet? Utan att förringa det hemska i vad som hänt undrar jag varför jag så självklart betraktas som en medsörjande, varför elfte september ska vara även mitt trauma. Ett relativt nytt begrepp känns påkallat för att beskriva vad som sköljde över den som kom i kontakt med tidningar, television eller eter igår: sorgporr. Att hänge sig åt den är att i sin narcissism ta del av andras sorg som underhållning.

(För att rekommendera något läsvärt ur gårdagens ältande: professorn i estetik
Cecilia Sjöholms Under strecket, som lyfter minnesdagen till något konstruktivt.)


1700-talets Göteborg

Under 1700-talet bedrev Svenska Ostindiska Companiet handel med Kina för Sveriges räkning och gjorde en handfull göteborgska män väldigt, väldigt rika. Det Ostindiska huset på Norra Hamngatan är numera och sedan länge Stadsmuseets lokaler. Adressen utnyttjas till sin fördel i museets 1700-talsutställning, 1700-talets Göteborg.

Museibesök är en utmärkt söndagsaktivitet, även vid varmare utomhustemperaturer - lokalerna är svala nog för att jag ska hålla mig alert under hela utställningen. Detta underlättas också av att 1700-talet presenteras för oss på ett lättillgängligt sätt, men utan att vara för uttunnat. Förutom högtalarförsedda tronliknande fåtöljer av trä invid väggarna kommer kunskap om dåtiden till oss genom en inbjudan till att titta ner i ett tidstypiskt dass, eller att studera ett levande porträtt som känner sig felhängt bland storögda monarker. Större delen av utställningen är mer traditionell med föremål i glasmontrar, dock med en tydlig självmedvetenhet. För att lyckas med konststycket att levandegöra gamla grejer är Stadsmuseets trick att inte överösa besökaren med dem, samt att förse dem med kärnfulla, lagom långa texter.


Den starkaste känslan hittade jag i luckorna som göms i de gamla målningarna över hamnkanalen som täcker lokalens fönster. I stället för att glimta det förflutna i nuet får jag tillfälle att se parallellerna mellan de olika ögonblicken, dagens stad som överlagrat dåtidens. Bakom några andra, ganska gömda luckor visualiseras skillnaden mellan den årliga sockerkonsumtionen per individ idag och i slutet av 1700-talet, en jämförelse som knyter an till den globala handelns flöden och maktskillnader. Den genomsnittliga sockermängd som konsumerades för 250 år sedan räknades nämligen även ut i antalet ofrivilliga arbetsdagar för de människor som var slavar på koloniernas sockerplantager.

När jag lämnade Stadsmuseet märke jag att utställningen lämnat något i mig: åtminstone för en stund kunde jag med aktiv blick se den bekanta närmiljön som Göteborgs innerstad är för mig.


Bananlådan

Att flytta är en allmänmänsklig erfarenhet; i behovet av bananlådor länkas indirekt en stads alla samtidiga flyttare samman. Under dagens jakt på bananlådor - till fots, i regnet - blev jag varse om två saker. För det första, bananlådor är en mer eftertrakad resurs än jag någonsin kunnat ana och för det andra: det finns ingen som helst anledning att oroa sig över att okända människor skulle vara otrevliga mot den som söker efter bananlådor, trots att man besöker deras butik i icke-kommersiellt syfte.

På samtliga ställen visade det sig att jag var för sent ute - inför nästa flytt vet jag alltså att man måste hänga på låset, åtminstone om man går på jakt i slutet av månaden. I den tredje affären blev jag dock lovad av mannen i kassan att han skulle hålla några åt mig om jag kom tillbaka nästa dag. All denna vänlighet i utbyte mot ingenting! Till min förvåning har min bananlådeodyssé bevisat för mig att matbutiker är mer än kommersiella rum, där blir man hjälpt på riktigt, ja till och med småpratad med om bananlådans alla utmärkta egenskaper.


Kobra om en lönsam sjukdom

Förra veckans avsnitt av Kobra behandlade fenomenet Viagra, varumärket som tagit patent på ett helt tillstånd: impotensen. Jag slås av hur detta femtonåriga namn varit bekant för mig underligt länge, lika länge som jag varit aktiv inom området, om inte längre. Kristofer Lundström poängterar också att pillrets vida berömmelse inte bara beror på det manliga könets symboliska ställning (och dess slaka vägrans paralysering av manligheten) i vår kultur - massiv marknadsföring och spridning av så kallad "information" via mail har såklart haft en större betydelse för folkets medvetenhet om botemedlet.

Framgångsreceptet för denna i Sverige receptbelagda quick-fix var följande: skapa först en sjukdom, erbjud sedan medicinen. Det handlar om makt att få folk att välja det man själv tjänar pengar på, utan att de inser hur de omringats av marknadsföring och diagnoser. Men vänta, så fungerar väl marknaden i allmänhet? Och varför skulle sexualiteten exkluderas från konsumtionssfären? Den som verkar generera så mycket osäkerhet, osäkerhet som går att profitera på.

Michel Foucaults Sexualitetens historia känns evigt aktuell när Kobra problematiserar hur problem och lösningar är två flugor i samma ekonomiska smäll. Ur dokumentärfilmen Orgasm Inc. visas ett exempel som tydligt nog illustrerar hur sjukdomsförklaringen flyttar in i våra kroppar. En kvinna i sjukhusmiljö beklagar sig att hon inte bara är onormal, hon är rentav sjuk ("I'm diseased") - hon kan inte få orgasm av enbart vaginal penetration, framgår det. Med hennes hoppfulla medgivande opereras elektroder in i ryggraden till vilka hon har en fjärrkontroll kopplad. Ingreppet var dock inte särskilt framgångsrikt, orgasmerna ville inte zappas fram; vi får se kvinnan sitta och fnissa med ett ryckande ben - det är tydligen allt en knapptryckning framkallar.

Förskrämd av den mänskliga förmågan att aldrig veta var gränsen går undrar jag om vi eftersträvar att bli något slags sexuellt självtillräckliga cyborger, för att låna Donna Haraways ord för en levande organims som samexisterar med teknologi.  Jag kan dock inte föreställa mig något mindre fullständigt än en människa för vem sex och tillhörande njutning helt frikopplats från mänskliga relationer. Med orgasmen som prestation och sexualiteten som en del av individens självcentrerade identitetsfuskbygge verkar somliga kapabla att överskrida alla fysiologiska hinder - allt för lusten! Samtidigt är det ju för varandras skull vi insjuknar i dessa sjukdomar av olust, tar tacksamma emot diagnosen och knaprar Viagra. Det är bara ett något omständligare sätt att vårda våra relationer på.

 


Besattheten är ingenting nytt

Igår, lördagskvällen till ära, gick jag och ett par vänner till biografen - Hagabion naturligtvis. Hellre betalar jag 60 kronor för en potentiellt bra film än 110 kronor för en film som liknar nästan alla andra jag sett till samma pris. Vi valde den kanadensiske Xavier Dolans Hjärtslag, med den franska titeln Les amours imaginaires, vilket betyder inbillade förälskelser. Till det bästa med filmen hör faktiskt soundtracket, som är en bärande del av filmen. The Knife, Fever Ray och Bach gör sig mycket väl i sammanhanget, men den dramatiska låten Bang bang av Dalida grundlägger själva känslorytmen i flera scener.

Storyn var klassisk, närmast stereotyp - ett triangeldrama där två vänner, Marie och Francis, blir likvärdigt besatta i en tredje person (som i detta fall med avsikt ser ut som en antik atlet) och tävlar om att bräda varandra i att komma honom nära. Nicolas, som den grekiska olympiern heter, är inte mer än en projektionsyta för Maries och Francis besatthet. Ändå framstår han för mig som oerhört osympatisk, som en reinkarnation av alla överlägsna mottagare av olyckliga förälskelser i en och samma kropp.

Om berättelsen är klassisk är dess förpackning i min uppfattning ett signum för en viss typ av strata i dagens samhälle (läs: någorlunda välbärgade och kulturintresserade/uttrycksfixerade unga i storstäderna - "hipsters"). Dessa tjugofemåringar i Montréal tolkar världen estetiskt, sensuellt och cyniskt. Distansen till rollfigurerna och deras olyckliga kärlek är stundtals ofantlig, men möjliggör samtidigt humor. Deras fåfänga är på samma gång ett vapen i en genomallvarlig känslokamp och en tafatthet att skratta åt.

Ute ur biosalongen kunde vi hålla med varandra om att denna snygga, genomarbetade film sannolikt inte skulle stanna kvar hos oss särskilt länge. Likväl sitter jag nu här och dröjer vid den och försöker att komma åt den genom att gå runt den dominerande översnygga ytan, som också gav den dess unika uttryck. Besattheten av en annan människa, den som helt och hållet verkar komma inifrån och vara oberoende av föremålet för den, framställs som en obotlig sjukdom vi alla får leva med. Att då kulturellt och konstnärligt tolka och omtolka den kan nog fungera som en hyfsad lindring. Jag hade ändå föredragit om det hade skett med ett språk och en form som inte vore så drypande av hipphet.


Den frånvarande fadern



Ett litet montage av mig och Péter.

Polisiär beredskap

På TV såg jag om hur USA vill bli hela (väst)världens rymdpolis. Ledaren i gårdagens GP uttrycker en önskan om polisenheter i varje kommun som ser till att djurrättslagstiftningen efterföljs. All denna välvilja, kommer den verkligen någon till gagn?

Ett udda par

Utseende är ett mycket intressant ord.
Ett möjligt förslag på dess motsats: insikt.


Lek

Jag antar att man kan säga att jag uppnått vuxen ålder, åtminstone att jag lockats ut ur barndomen av anledningar som ansvar, frihet och självständighet och kommit ut på andra sidan. Lustigt nog är det nu jag för första gången har ordinerats av någon som vill mig väl att "leka mer", definierat som att ägna sig åt en aktivitet enbart för det höga nöjets skull, när man absorberas i en liten värld och struntar i allt vad nytta innebär. Lek skulle i motsats till sin motsats vara att vila sig från prestationskrav eller den självtärande tendensen att ständigt jämföra sig med andra till sin egen nackdel. I leken innefattas alltså ingen som helst självkritik, ingen press eller självtortyr.

Om lek är att skita i nytta, vad har jag då för nytta av att leka? Tydligen kan leken utgöra just de andningspauser som behövs för att återigen kunna prestera och bära upp självständighetskostymen. För mig handlar det inte om hushållsaktiviteter direkt - de kan faktiskt kännas som det mest leklika i vardagen - utan om viljan att bli bättre, smartare och mer erfaren. Denna uppåtsträvan kräver anhalter där det jag gör inte ska bedömas utifrån det jag i det långa loppet vill bli och uppnå. Att vilja prestera utomordentligt kräver alltså en insikt om att lagom mycket lek förhöjer prestationen. Det finns helt enkelt en perfekt kombination av mängden lek och allvar som i tillsammans bildar den perfekt presterande individen. Kanske är det för att det vore uteslutet att alltid leka som jag kan tycka att det är befängt att då göra det i stunden, som att gå upp och hämta andan bara för att på nytt dyka ner i ett jobbigt djup.

Globalisering

Det talas om hur Thailand och Sverige byter en liten befolkningsdel med varandra. Thailändare kommer hit för att tjäna pengar men kommer hem med skulder, svenskar flyger till Thailand för att spendera pengar och kommer hem avslappnade, allt som en del av ett obegripligt ekonomiskt kretslopp som snirklar sig över hela planeten. Jag kan fatta att det inte bara är dåligt att betydligt mer välbeställda människor konsumerar och turistar i ett tillväxthungrigt land på andra sidan jorden, men att göra det, att resa till Thailand för att slappna av och se på solnedgångar en gång om året utan moraliska betänkligheter, det fattar jag inte.

När thailändarna kommer till Sverige för att plocka bär är det inte ombytta roller. Att arbetskraften flödar mellan länder, att mindre bemedlade kommer till i-ländernas vattenhål för att dricka, gör globaliseringsentusiasterna glada. I det här fallet går transaktionen dock inte ihop; bärplockarna kommer tydligen hem fattigare än då de åkte. En skuld på några tusen kan ta några år att arbeta ihop. Vilken himla tur är det då inte, att svenskarna åker till Thailand och skapar arbetstillfällen inom turistnäringen! Då kan ju thailändarna fortsätta att komma hit för att plocka bär och bli skuldsatta upp över öronen.


Obegripligt nog sommar

Den kalla våren blev till varm sommar som blev kall. Plötsligt förstår jag vad folk menar med krispig när de pratar väder, för det är just vad det är ute. Jag vet, för jag gick med soporna och fick då känna på.

Det är fruktansvärt enerverande att skriva med en mellanslagstangent som inte gör mellanslag varannan gång man trycker ned den. Att det inte syns här beror på att jag stannar upp, raderar, trycker ordentligt ned vänstra sidan av den avlånga knappen och fortsätter sedan meningen.

Jag lyssnar på dagens världens bästa band från Tjeckien, DVA. Jag skulle kunna skriva om en helt fantastisk bok här, men den är faktiskt för fantastisk. Okänd soldat heter den, av Vainö Linna - se efter själva. 

Det mest obegripliga (kan något verkligen vara obegripligt i olika hög grad?) för tillfället är just årstiden. Det är alltså meningen att det ska vara sommar. De nästan blommande syrénerna är onekligen ett gäckande tecken. Snart är jag beredd att tro. Men jag tror inte på sommarens löfte om frihet. Även om det faktum att jag om två veckor befinner mig i södrare Europa förstås ger mig en gnutta frihetskänsla.


Ett tillstånd av tillhörighet

Jag försöker ställa mig själv frågan hur det egentligen känns att ha ett medborgarskap som gör att jag kan bo i en nation och utan problem besöka en annan. Jag gör också mitt bästa för att svara, men det är svårt. Anledningen till att jag envisas är att jag just nu läser de superintellektuella Judith Butler och Gayatri Chakravorty Spivaks Who sings the nation-state?. Anledningen till att jag läser den är att jag, för några veckor sedan, under en kort stund, fick känna hur hela min tillvaro fullständigt formas av att jag är svensk och att det är en bra grej.

Det var när jag tog bussen ut ur EU mot det rika landet i nordväst. Jag skulle besöka någon i Oslo och denna någon hade förberett mig på att det kunde förekomma gränskontroller. Och det förekom. Bussen tog in på en avfart och rullade in i ett grått sterilt garage med hotande myndighetsstämning. Ett vilddjur - en knarkhund - rusade förbi och ledde två tulltjänstemän. De kollade snabbt på de bevis vi alla höll fram om att vi var människor, och vilken typ av människor. Mig ägnades några sekunder, men en turkisk tjej bakom mig blev inte lika obemärkt som jag. Vad skulle hon göra i Norge, hade hon varit där förut, vem skulle hon bo hos, hur länge skulle hon stanna, var kom hon ifrån egentligen. Hon svarade, som man ju gör när man blir tillfrågad av vresiga uniformspersoner. Vem vet vad hunden kunde varit tränad till.

Med det påträngande hundflåset i bakgrunden försökte jag sedan höra hur det lät när en engelsk-indisk man förhördes. Det var lika obehagligt det. Att vara svensk och okej kändes ganska obehagligt just då. Jag ville be tulltjänstemännen komma tillbaka till mig och fråga vad jag skulle göra i Oslo. Att min nationalitet gör att jag kan ta de allra flesta resor för givet, vilket i sin tur gör att jag tar nationalitet för givet som något bra. Och något genomskinligt. En tillhörighet. Men mer än något annat är det en maktskillnad. Hur det känns en vanlig dag som denna är fortfarande svårt att svara på.

Som Butler och Spivak fyndigt ställer frågan: "What kind of state are we in when we start to think about the state?"


Röda rummet

I början hade jag svårt för August Strindbergs Röda rummet, men med den här dialogen kan jag konstatera att han nu vunnit en plats i den litterära delen av mitt hjärta:

- Det är människans första och största plikt att leva - att leva till vad pris som helst! 
  Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga lagen fordrar det.
- Men hedern får man icke offra.
- Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt - de fordra av den fattige, att 
  han offrar den så kallade hedern! Detta är grymt, men det rör icke den fattige för.
- Du har icke några glada åsikter om livet!
- Varifrån skulle jag ha fått dem?
- Ja, det är sant!


 


Som böner för en dödssjuk

Jag satt i mörkret i en timme i lördagskväll. Mitt sällskap och jag uppskattade hur många i huset mitt emot som gjorde detsamma eller som bara inte var hemma. Det visade sig vara ett hushåll - där tändes lampan 21.29. Earth Hour-grejen är tänkt att vara en manifestation för miljön och därmed, antar jag, en manifestation mot vårt slösaktiga leverne. För att visa vårt engagemang kunde vi sitta i värmeljussken i stället för det elektriska i sextio minuter. Poängen med en symbolisk handling är inte att faktiskt förändra utan göra exempel, inspirera och understryka. Det kan vara fint, men vi har ett problem när symboliskt handlande blir synonymt med faktiskt miljömedvetet handlande.

Att folk inte kan göra skillnad på handling och handling kan göra mig arg. Den som släckte lampan i lördags fick ynnesten att känna sig hjältemodig, klok, rättskaffens och miljövänlig. Det är för all del bra att göra något för något större syfte än sitt eget, men jag tycker ändå att den mest centrala frågan lyder som följande: gör man egentligen någon skillnad? Förtjänar man känslan av att vara med och rädda miljön? Dessutom är det "miljövänliga" handlandet få förunnat. Alla har inte råd med symboliskt handlande. Alla kan inte köpa kravmärkt och sedan förnöjt visa upp sig och sina val. Intressant vore att se i vilka bostadsområden i Göteborg elförbrukningen minskade under denna jordtimme. De som inte släckte, är de ignoranta miljöförstörare, eller har de bara vettigare saker att tänka på?

Handlande som värnar om miljön är väl ingen emot, inte heller jag. Men att tro sig göra något och att faktiskt göra något är helt olika saker. Det symboliska handlandet kan till och med vara i vägen. Kan vi verkligen påstå oss göra något för planeten när vi har lampan släckt en timme på tusen? Eller är det jämförbart med omtanke för en dödssjuk? Att bara sitta där i mörkret och hoppas fungerar antagligen inte.



Kristin Lavransdotter

Att läsa Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset är att åldras en lite grann. Sällsamt har det varit att läsa en roman som genomgått så många förändringar i tid och rum. På 850 sidor har berättelsen lagrats i mig i olika skikt, ungefär som det går till när man stöper ljus. Jag kan erinra mig Kristins barndom på Jörundgård, men för att göra det måste jag smälta mig igenom alla händelser sedan dess. Sorgerna i hennes liv ger genklang genom hela levnadsförloppet och känslorna den väcker hos mig får fäste. Sådant åstadkommer bara en riktigt lång bok.

Den tredelade romanen äger rum i Norge på 1300-talet och som titeln antyder är huvudpersonen en dotter och maka vid namn Kristin Lavransdotter. Hon är pappas flicka, en vän mö med det dugligaste gifte att se fram emot. När hon bor ett år på kloster slår dock synden ned i hennes liv som en blixt från klar himmel; en högättad man med besudlad heder lockar henne till sex i ett horhus. Erlend Nikulausson har nämligen gjort det värsta; han har fått barn med en gift kvinna och för det utvisats ur landet. Men Kristin, hur blid och kristlig hon än varit tidigare, väcks till liv och smiter från nunnorna för att ha sex titt som tätt. Hon är blind för bristerna hans, vilket hon får lida för längre fram när hon föder honom sju söner som verkar ha ärvt de rastlösa, taktlösa egenskaperna. Synden går som ett ledmotiv genom hela det episka verket och äter sig in i Kristins innersta. Trots allt hon står ut med håller hon tveklöst fast vid sin kärlek. Det verkar vara värt det för Kristin Lavransdotter.

Av radiolyssnarna på femtiotalet röstades romanen fram till världslitteraturens bästa kärleksroman. Roligt tyckte jag först - nu känns det snarare intressant, eftersom den knappast erbjudern en skönskrivning av den romantiska kärleken. Konflikt är snarare regel än undantag i Erlends och Kristins förhållande, äktenskapet började i det praktfullaste av bröllop och slutade i separat boende och förvisning. Idioter är de båda två, då och då. Vad som gör Kristin Lavransdotter till en fulländad roman är dess gigantiska omfång; spektrat av känslor och upplevelser är enormt. Det är underbar läsning att påminnas om att alla mina känslor, upplevelser och drömmar samtidigt är helt förgängliga och för mig, eviga. Detta är vad som får mig känna mig något äldre - och det på ett ögonöppnande, positivt sätt.

Lär om och lär av Bhutan

Bhutan är ett litet land, men där tänker man desto större. Alldeles nyss läste jag dagens essä i DN och hänfördes över att det än idag inte är helt homogent och åt helvete här i världen. En litteraturvetare specialiserad på ekokritik (dvs. en ekologisk läsning av skönlitteratur), Olavi Hemmilä, skriver i "Landet som satte lyckan före ekonomin" om Bhutans specialkoncept: bruttonationallycka.

Idén om att mäta lycka kan verka flummigt, men Hemmilä klargör att det inte är helt lätt att avfärda den. "Vad vet u-länder om god ekonomisk utveckling?" tänker antagligen somliga. Vad vet i-länder om ekologiskt hållbar utveckling är frågan jag vill kontra med. För oviljan mot att ifrågasätta det rådande ekonomiska systemet är gigantisk, total, allenarådande. Det gäller i Sverige idag och det kommer antagligen också gälla efter valet, om de rödgröna får makten.

Tydligen är det inte norm att tävla i Bhutan. Jag förstår den potentiella risken att generalisera en hel befolkning, men ställt mot västerländsk norm syns kanske en tydlig skillnad. På marknaden är det i alla fall norm att tävla och detta trots vilka risker som helst, de mer påträngande (som finanskrisen) eller de mer smygande (som klimatkrisen).

Kriser, så vi är medvetna om dem, implicerar att det finns bättre sätt att göra saker på. Sätt som vi vägrar, men som Bhutan omfamnar.

(Olavi Hemmilä har också förespråkat humanisternas inträde på miljökrisernas arena, kolla in
här.)

Tidigare inlägg