Linnéa Wigforss

Ur universitetsbibliotekets arkiv har jag lockat fram ett skamfilat och sladdrigt häfte betitlat Ekobyar. Ekologiskt anpassad och resurssnål bebyggelse, författat av en Folke Günther i slutet av åttiotalet. Innehållet löper från den födömandet av den depraverande storstaden via utopier om landsbygden till empiri från olika byggnadsprojekt. För att vara en förstudie till en avhandling är den något udda. Exempelvis finns på sidan tretton en illustration av en storstadsunge som äter fiskpinnar med bildtexten "Det finns barn i storstäderna som tror att 'fisk' är något hårt och fyrkantigt".

Den situation som uppmålas är förstås ohållbar: en enorm kunskapsbrist hos ungdomen, giftiga utsläpp från allehanda verksamheter, en söndervittrande social sammanhållning... Jag är själv en ganska onyanserad debattör, men ingenting har en sådan positiv inverkan på mitt kritiska tänkande än att läsa någon som är än mer onyanserad. Jag följer Günther i hans resonemang kring sambandet mellan samhällets försörjningssystem och förtryckande klasstrukturer, men ryggar direkt tillbaka vid hans totala romantisering av bysamhället. Han bemödar sig till och med att räkna ut den ideala mängden invånare: 200 skallar. Inte för få för att kunna byta umgänge, inte heller för många för att som individ riskera att anonymiseras (vilket framstår som det värsta som skulle kunna hända en människa). På grund av egna erfarenheter - jag har lämnat en småstad för en större stad och är nöjd än idag - kan jag tycka att detta svartmålande av storstaden, dess ekologiska nackdelar till trots, är att flytta fokus från det egentliga problemet. Livskvaliteten och det strukturlösa samhället ligger inte och väntar på andra sidan stadsgränsen. Vi kan som Folke Günther beklaga oss över att farmor inte längre berättar historier i en gungstol framför vedspisen, men förhoppningsvis nå insikten att gränsen mellan civilisationskritik och nostalgi kan vara hårfin.

I Hammarkullen bor ungefär 8000 personer. Där finns villor, radhus, trevåningshus och höghus, men också ett torg, en skola, en underjordisk spårvagnshållplats och en hel del skog. Vad som inte finns är en matbutik där dessa flertalet tusen människor kan handla mat. Jag uppfattar invånarna som tillräckligt många till antalet för att en butik ska kunna se någon vinst i att etablera sig där. Dessutom har långt ifrån alla bil och slipper sannolikt gärna att åka till storhandeln i Angereds centrum. Men något ICA, Hemköp, Coop eller annat vill inte etablera sig där. Kommunen har till och med bett dem.

Att ha nära till en matbutik på landsbygden är inte längre en rättighet. Att förvänta sig någon typ av lokal service över huvud taget, en skola eller busslinje, är det nog få som gör där. Vi får höra att det är omiljövänligt att bo på landet - då är man ju helt bilberoende! - samtidigt som stora delar av den urbana befolkningen upplever sig som förmer och avstår från att åka kollektivt. Om det nu blivit en lyx vi inte längre kan unna oss att bo på landet, då måste vi ju bo i stan. Måste vi nu samsas om livsutrymmet med många andra i en stad, kan vi då inte förvänta oss att den service som fattas på landet finns här? Hammarkullen ligger visserligen långt från stadskärnan, men infrastrukturen dit avslöjar det urbana. Finns det inga entreprenörer som kan få området ur det limbo mellan stad och land där det nu befinner sig?

På sistone har jag stött på några missuppfattningar angående relationen mellan människor och staden. Missuppfattningarna verkar härstamma från känslor av frustation och maktlöshet över jobbiga sociala problem vilka i sig är fullt förståeliga. De slutsatser dessa missuppfattare drar kvartstår dock som helt obegripliga, ja till och med riktigt stenålders (i alla fall på danskt håll). Låt mig utveckla:

Missuppfattning #1
Ett mord har skett på Hisingen och folk vill generellt inte se det som en slumpmässigt ond handling utan en produkt av något annat. Den synen delar jag. Men ledarskribenten i GP som skriver under rubriken "Gör Länsmansgården tryggt" den 1 oktober tar väl ändå i när denne börjar skylla våldet på buskar och annan växtlighet. Skribenten vill se de tomma ytorna exploaterade, ty "att vandra i naturen skall vara ett val". Kriminalitet är alltså något som gror i gröna och lummiga bostadsområden och inte har något som helst att göra med, säg, olika sociala faktorer?

Missuppfattning #2
Segregation, liksom våldsbrott, är ytterligare en sak som gör folk uppgivna och får vissa att säga ordentliga dumheter. Den andra som har missuppfattat saker och ting rejält är Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen. Han vill lösa samhällets problem genom att rycka mattan under fötterna på dem som inte har något annat val än att så på just denna matta. Genom att riva stadsdelar hoppas han tydligen att även de sociala problemen ska bli till aska. Dessa områden definieras som platser där "danska värden inte fått fäste". Det verkar som om Rasmussen har en bild av bostäderna som vore de gjorda av teflon, resistenta mot utifrånkommande "danska" värden. Bäst då att han ser till att de nya bostäderna (som förhoppningsvis byggs, för var ska alla utjagade människor ta vägen?) är gjorda av ett värderingsabsorberande material. Jag skulle säga att denna bortstädningstaktik bara bäddar för än värre sociala problem - som får fortsätta växa, men ännu mer i skymundan.

Busken - en fara för människorna i staden.

För de som läser GP:s kultursidor är Mark Isitt kanske bekant. I egenskap av arkitekturskribent syns han där hyfsat regelbundet och luftar sina åsikter om bland annat Göteborgs avsaknad av stadsarkitekt och att bilar och inte flanörer får njuta av kajerna vid vallgraven, men kritiserar ibland också andras kritik av staden, till exempel sociologernas vid Göteborgs Universitet. Ibland har han poänger, åtminstone brukar jag inte bläddra förbi hans artiklar. Ikväll höll han en kort föreläsning under namnet Arkitekturens kraft på Världskulturmuseet. Det dröjde inte länge innan jag kände mig provocerad av hans smakomdömen, och jag var tack och lov inte den enda.

Eftersom jag gjort några stadsexkursioner på senare tid och nästintill upptäckt Angered som om det vore en ny kontinent, har jag svårt för när det talas enbart negativt om förorterna. Ikväll var Bergsjön det stående exemplet, en stadsdel vars "gatuliv inte är något att tala om", enligt Isitts åsikt. Vad han tyckte skulle göras åt problemområdet var inte alldeles tydligt. Ena stunden skulle blandade boendeformer locka dit "den köpstarka medelklassen", nästa kunde stället lika gärna jämnas med marken. Framtidens arkitekt beskrev dock Isitt som en som lyssnar till "brukarnas önskemål", samtidigt hade han inga problem med att döma ut boendemiljön som obeboelig utan att ha några av bergsjöbornas utsagor som underlag.

Som nyfödd bodde jag i Bergsjön ett kort tag; för några år sedan kunde jag uppleva stadsdelen som medveten för första gången. Vad jag skulle kalla gatuliv finns där. Liksom i Majorna eller Askim har människor sin vardag i Bergsjön, även om den statistiska sannolikheten att bli utsatt för brott kanske är något större. Lösningen på deras problem skulle inte vara att inte längre ha någon bostad. De medelklassmänniskor Isitt vill locka till Göteborgs nordöstra delar, kan de verkligen förbättra boendet för de befintliga innevånarna? Eller blir effekten av att Bergsjön görs attraktiv för bostadsrättsletare bara att hyrorna går upp och de mindre bemedlade trängs ut? Jag försökte konfrontera Mark Isitt med frågan huruvida Bergsjön finns till för Göteborgs medelklass eller för de medborgare som faktiskt lever där. Förhoppningsvis inser han att de sociala problem som finns i Bergsjön måste lösas inifrån och inte flyttas runt av en påskjutande köpstark medelklass.

Ett vi-och-dom-tänkande genomsyrade tyvärr Mark Isitts syn på Bergsjön. Det sociala livet i Bergsjön motsvarade inte hans uppfattning om vad gatuliv är, därför vill han med hjälp av arkitekturen föra in normaliteten. Han dömde ut livsmiljön i Bergsjön som en smältdegel av fulhet och allehanda sociala problem utan att inse att han talade över huvudet på folk. Majorna tog han upp som motexempel och fick det att låta som enbart en fråga om byggnadernas utformning. Varför hippa Majorna hyser så många av den kulturella klassen beror dock knappast bara på hur husen ser ut, utan hänger förstås samman med den enorma status stadsdelen fått. De större strukturerna som bidrar till utformningen och stigmatiseringen av Bergsjön kunde han inte se. Det är nästan som om Bergsjön blir fulare för varje gång det kallas fult, men jag vill kunna tala om Bergsjön utan att falla in i det förutsägbara. Kanske skulle jag flytta dit igen - och bli en av dom.

Lite god publicitet känns som ett bra sätt att återgälda all den svamp jag fått med mig hem från Angereds skogar, även om det bara är publicitet i detta lilla olästa hörn av det stora internet. Igår var nämligen första gången jag besökte satellitstadsdelen i dagsljus. Förvisso var vi bara på genomresa - målet var Vättlefjäll, beläget bortom Lövgärdet - men under den långa spårvagnsfärden och väntetiden i Angered centrum hann jag tänka många tankar som genererades av omgivningen. Att jag är så oberest i området är i sig talande; jag har ändå bott i Göteborg i två år nu.

Egentligen är Angered inte längre bort från centrum än bortersta Kortedala, men vägen dit är diametralt annorlunda och sätter sin prägel på hela förorten. De obebodda industriområdena som spårvägen skär igenom framhäver de fulaste aspekterna av urbaniteten. Kolonilotterna som följer känns som en oas i betongöknen. Under biten mellan Gamlestaden och Hjällbo hinner jag gång på gång tänka att bebyggelsen inte kan ligga längre bort, men det kan den visst.  Väl framme i Angered visar skyltarna längs cykelvägen inte mot "Centrum" som i Bergsjön, utan mot "Göteborg". Avståndet till Göteborg kan inte markeras tydligare.

Mitt sällskap säger att det finns en underjordisk hållplats i Rannebergen, utgrävd för framtidens skull samtidigt som miljonprogrammets födelse, nu i väntan på bättre tider som aldrig kommer. Idag talas det ofta om det geografiska rummets obetydelse i en värld med allt effektivare kommunikationer. Den rumsliga separationen mellan Angered och resten av Göteborg är dock så påtaglig den någonsin kan bli. På många sätt liknar vägen till Angered den jag tog till Torslanda i våras, men den stora skillnaden mellan en torslandabo och en angeredsbo är den tidigare med större sannolikhet har haft större utrymme att själv välja bostadsområde. Kunde kanske en snabbförbindelse mellan Centralstationen och Angered centrum hjälpa, eller är segregationen/separationen så inbiten att inget hjälper?

Om jag bara hade velat välja att bo i Angered! Det nu upptäckta naturområdet Vättlefjäll och dess skogar vore trevligt att bo granne med, men stilla mitt sociala eller kulturella behov skulle det inte. Allt går ju förstås att vänja sig vid, särskilt om man inte har något val.

Att bostäderna är mer eftertraktade i Stockholms innerstad än i förorten beror enbart på att det är attraktivare att bo där säger en arkitekt och stadsplanerare i radion och dementerar därmed alla strukturella orättvisor. Han fick det att låta som fritt att föredra Södermalm framför miljonprogramshus och att bo därefter. Priserna var ett direkt bevis för den stora efterfrågan. Vad han inte verkade förstå var att hur gärna en mindre bemedlad förortsbo än efterfrågar en etta i innerstan, är de skyhöga priserna en hindrande barriär. Först och främst behöver alla någonstans att bo, efter det är det de lyckligare lottade som får välja var.

Detta fick mig återigen att tänka på Torslanda, och på dess självbild som en stadsdel som "skött sig". Också där visar huspriserna på stor efterfrågan och områdets befolkning homogeniseras därefter. Fler som kan "sköta sig" flyttar dit. Den som inte efterfrågar detta kan ju stanna kvar i sitt Bergsjön eller Biskopsgården. Problemet kvarstår dock att skillnaden mellan den som bor i Torslanda eller Stockholms innerstad och den som bor i betongförorten är att den förstnämnda kan välja mellan båda alternativ, den sistnämnda bara det ena.

"Hur kan man tro att samhällsklasser inte existerar?" frågade vi oss där vi satt vid en konstgjord damm bland nybyggda hus i Torslanda. Jag och min vän hade tagit bussen dit över ena älvbron och kom att ta en annan buss hem över den andra älvbron. En utflykt till ett Hisingen bortom bilbränder och knivmord vid bankomater, bortom oljeraffinaderier och volvofabriker. Anledningen till vår visit var Torslanda stadsdelsnämnds extrainsatta möte om kommundelningen.

Det är ju så att de vill bli egna, Torslandaborna. Inte delta i den demokratiska enheten Göteborg eller låta andra, till exempel mindre bemedlade Bergsjöbor, profitera på deras höga medelinkomst. På mötet drog vi verkligen ned medelåldern rejält; femtioplusarna dominerade. Osämja och spydigheter fanns bland de rödgröna, eftersom MP inte tycker som S och V att Torslanda bör fortsätta vara en del av Göteborg kommun. Något yttrande - vilket var mötets syfte - blev dock inte skrivet; man insåg att mötet kommit för tätt inpå (sossar saknades på grund av utlandsresor) och sköt upp det ytterligare en vecka.

Rapporten som yttrandet skulle svara på ögnade jag igenom lite snabbt i helgen. I den finns ett intressant avsnitt som handlar om demokratiaspekten av delningen. Det sammanfattande resonemanget var att det var svårt att se varför just Torslanda skulle få bli en egen demokratiskt enhet, knepigheten i att de inte skulle få något inflytande över Göteborg kommun, men att detta ändå var något som Torslandaborna själva skulle bestämma. Det är i denna valfrihet deras makt ligger. Att kunna vara så rik att man får välja att bo i Torslanda och att Torslanda är så rikt att det får välja att inte bo i Göteborg.

När vi satt vid dammen och såg oss omkring framträdde det enhetliga i allt detta välstånd. Husen såg alla arkitektritade ut, men var motsägelsefullt nog massproducerade. Allt var rent och inrutat, barnen cyklade omkring glada, dyra bilar stod på uppfarterna. Torslanda är en isolerad stadsdel precis som Bergsjön eller Angered, med den stora skillnaden att denna isolering är önskad. Det var skönt att åka där ifrån.