Linnéa Wigforss -

Någonting är ändå på gång, trots stiltjen

Ni som trodde att folkrörelser var något som inte pågick under den här sidan av milleniet bör tänka om och tänka på nytt. En av Sveriges minoriteter (förhoppningsvis) har startat en revolt i det tysta. Att just jag uppmärksammar detta är att jag har berörts av den.

Och nu ska jag berätta om denna upplevelse som faktiskt märkt mig för ett antal dagar framöver:

Min mor, jag, och min syster gick hem. Vi såg en buss ståendes mörk och nedsläckt, vilket inte alls var konstigt eftersom att det var söndag och väntningstiden ganska lång vid just den här ändhållplatsen. När man går förbi något stort och bökigt som en buss sneglar man ändå på den, vilket inte heller i konstigt. Så vi sneglade in i förarhytten - tack och lov på ca 2-3 meters avstånd - med tron om att busschauffören antagligen slumrar, den stackaren. Då, tack vare en ljuskälla kommandes snett ovanifrån (gatlykta) som landade strax framför ratten såg man en hand röra sig. Ett frenetiskt och snabbt rörelseschema, vilket kan härledas till vissa vuxen- eller snarare tonårsfasoner. Ändå var det inte nog med bevis för att i den stunden förskräckt rygga tillbaka. Min lillasyster sa: "Han gör något..." och det var i precis samma stund som jag fick se att inte bara själva handen glänste i ljuset utan också ollonet. Vi såg en busschaufför runka.

Här ovan har vi alltså exempel 1. Exempel 2 skickades till mig av en bekant, en annan busschaufför, en annan ort:

http://www.aftonbladet.se/stockholm/article1388212.ab.
När jag idag - av okänd anledning - för första gången självmant gick in på aftonbladet.se var förstasidenyheten denna: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1400418.ab.
Är det någon där ute som kan förstå min oro? Helt klart, en revolt står för dörren. Nästa gång jag ser en busschaufför kommer jag hur som helst inte kunna slappna av ordentligt...

2007-12-05 @ 13:56:52 Permalink Foton Kommentarer (0) Trackbacks ()

I must shoot straighter than my enemy who is trying to kill me

Folk är helt knasiga i huvudet, som svar på den konstanta frågan som diffust alltid är närvarande. Det mest konkreta i mitt liv är stunderna av att ta bort nagellack och ersätta det med nytt, flagfritt och mer färgstarkt. Min personlighet går på sparlåga. Je ne lis pas, je n'écris plus. Jag är inte ens ett hål, jag är en utfyllnad.

Imorse åkte jag buss. Först väntade jag på den i snö/regn, sedan klev jag ombord när den stannade vid min hållplats. Jag avskyr verkligen att behöva gå upp när jag är trött (jag ÄR trött), men att genomleva en riktigt tidig morgon kan vara identitetsfrämjande. Jag minns mina Donkenöppningar i sommarljuset - de hade ändå en viss charm. Hur som helst; ombord på bussen fanns det ont om platser, som så brukar vara kl 7.22 då folk bör åka till sina tråkiga boulots. (Shit, jag blir verkligen stenhård av att slänga ur mig grejer på franska så där läckert spontant.) Jag fick en sittplats och var glad för det. Fem minuter senare, när bussen packades ytterligare skrek den ansvarstagande busschauffören (jag har förresten en annan historia som handlar mer om busschaufförer än denna, men den spar vi) "Lämna plats åt de små barnen!". Ingen reagerade. Själv förstod jag att så fort någon uttalar liknande uttalanden som detta, måste jag ta all skuld - och det gjorde jag. Jag reste mig och lämnade plats åt de små barnen. Jag ställde mig i mitten av bussen, bredvid ett litet barn och hans far. Pappan såg uppskattande på mig, vilket jag är väldigt tacksam för, men ungen sa "Jag vill stå! Jag vill stå, jag tänker inte sitta!". Platsen var alltså tom, och där stod jag, pappan, ungen, vinglandes. Och jag kunde helt enkelt inte sätta mig på den igen. Den fick förbli tom. Om små barn måste stå, har jag ingen rätt till att sitta - oavsett att alla andra äckelmänniskor omkring mig fortfarande gör det, jag måste stå och skuldsukta.

Finns det någon där ute som vill djupanalysera mitt komplexa simpla tonårsliv? Kom inte hit, i sådana fall. Man brukar ångra sådana tilltag. Men angående det dåliga som hänt även denna dag, angående min novell som eventuellt raderats: jag lider inte, jag bekymrar mig inte, jag ångrar mig inte, jag skäms inte, jag skrattar inte, jag skämtar inte bort det, jag hoppas inte på morgondagen, jag tar det inte med en klackspark. Ordet 'inte' är allstå det sin är signifikant för min nuvarande existens. Linnéa = inte.

2007-12-05 @ 13:35:55 Permalink Foton Kommentarer (0) Trackbacks ()