Kerub med synfel



Orsaken till mitt senaste gapskratt: jag och Henrietta tog en kyrkogårdspromenad
och satte samman tappade läsglasögon med ljusblå gravstaketskerub. Voilà!

En strålande låda


En trevlig detalj ur en av mina kursböcker i lingvistik.

Jag håller av dig

Det är ett mycket konstigt uttryckssätt, jag är inte så pass förlegad att jag verkligen använder detta i vardagligt tal, men så väl beskriver det vad jag just nu känner. När uttryck faktiskt överensstämmer med det som rör sig i den grå gröten bakom ögonen, då är det dags att använda dem.

På avstånd, isolerad och utan möjlighet att få fram sanningar, håller jag av dig. Egentligen vet jag inte tillräckligt för att ägna mig åt den här sortens känslor, men likväl gör jag det. Den enda som intresserar sig av detta är jag. Men jag håller av dig. (Fuck, när blev jag så här brudigt ljusrosa i min framtoning? Dags att gå.)

Någonting är ändå på gång, trots stiltjen

Ni som trodde att folkrörelser var något som inte pågick under den här sidan av milleniet bör tänka om och tänka på nytt. En av Sveriges minoriteter (förhoppningsvis) har startat en revolt i det tysta. Att just jag uppmärksammar detta är att jag har berörts av den.

Och nu ska jag berätta om denna upplevelse som faktiskt märkt mig för ett antal dagar framöver:

Min mor, jag, och min syster gick hem. Vi såg en buss ståendes mörk och nedsläckt, vilket inte alls var konstigt eftersom att det var söndag och väntningstiden ganska lång vid just den här ändhållplatsen. När man går förbi något stort och bökigt som en buss sneglar man ändå på den, vilket inte heller i konstigt. Så vi sneglade in i förarhytten - tack och lov på ca 2-3 meters avstånd - med tron om att busschauffören antagligen slumrar, den stackaren. Då, tack vare en ljuskälla kommandes snett ovanifrån (gatlykta) som landade strax framför ratten såg man en hand röra sig. Ett frenetiskt och snabbt rörelseschema, vilket kan härledas till vissa vuxen- eller snarare tonårsfasoner. Ändå var det inte nog med bevis för att i den stunden förskräckt rygga tillbaka. Min lillasyster sa: "Han gör något..." och det var i precis samma stund som jag fick se att inte bara själva handen glänste i ljuset utan också ollonet. Vi såg en busschaufför runka.

Här ovan har vi alltså exempel 1. Exempel 2 skickades till mig av en bekant, en annan busschaufför, en annan ort:

http://www.aftonbladet.se/stockholm/article1388212.ab.
När jag idag - av okänd anledning - för första gången självmant gick in på aftonbladet.se var förstasidenyheten denna: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1400418.ab.
Är det någon där ute som kan förstå min oro? Helt klart, en revolt står för dörren. Nästa gång jag ser en busschaufför kommer jag hur som helst inte kunna slappna av ordentligt...


I must shoot straighter than my enemy who is trying to kill me

Folk är helt knasiga i huvudet, som svar på den konstanta frågan som diffust alltid är närvarande. Det mest konkreta i mitt liv är stunderna av att ta bort nagellack och ersätta det med nytt, flagfritt och mer färgstarkt. Min personlighet går på sparlåga. Je ne lis pas, je n'écris plus. Jag är inte ens ett hål, jag är en utfyllnad.

Imorse åkte jag buss. Först väntade jag på den i snö/regn, sedan klev jag ombord när den stannade vid min hållplats. Jag avskyr verkligen att behöva gå upp när jag är trött (jag ÄR trött), men att genomleva en riktigt tidig morgon kan vara identitetsfrämjande. Jag minns mina Donkenöppningar i sommarljuset - de hade ändå en viss charm. Hur som helst; ombord på bussen fanns det ont om platser, som så brukar vara kl 7.22 då folk bör åka till sina tråkiga boulots. (Shit, jag blir verkligen stenhård av att slänga ur mig grejer på franska så där läckert spontant.) Jag fick en sittplats och var glad för det. Fem minuter senare, när bussen packades ytterligare skrek den ansvarstagande busschauffören (jag har förresten en annan historia som handlar mer om busschaufförer än denna, men den spar vi) "Lämna plats åt de små barnen!". Ingen reagerade. Själv förstod jag att så fort någon uttalar liknande uttalanden som detta, måste jag ta all skuld - och det gjorde jag. Jag reste mig och lämnade plats åt de små barnen. Jag ställde mig i mitten av bussen, bredvid ett litet barn och hans far. Pappan såg uppskattande på mig, vilket jag är väldigt tacksam för, men ungen sa "Jag vill stå! Jag vill stå, jag tänker inte sitta!". Platsen var alltså tom, och där stod jag, pappan, ungen, vinglandes. Och jag kunde helt enkelt inte sätta mig på den igen. Den fick förbli tom. Om små barn måste stå, har jag ingen rätt till att sitta - oavsett att alla andra äckelmänniskor omkring mig fortfarande gör det, jag måste stå och skuldsukta.


Finns det någon där ute som vill djupanalysera mitt komplexa simpla tonårsliv? Kom inte hit, i sådana fall. Man brukar ångra sådana tilltag. Men angående det dåliga som hänt även denna dag, angående min novell som eventuellt raderats: jag lider inte, jag bekymrar mig inte, jag ångrar mig inte, jag skäms inte, jag skrattar inte, jag skämtar inte bort det, jag hoppas inte på morgondagen, jag tar det inte med en klackspark. Ordet 'inte' är allstå det sin är signifikant för min nuvarande existens. Linnéa = inte.


Elementärt är att aldrig tro att man är den speciella

Sous le pont Mirabeau coule la Seine
           Et nos amours
     Fait-il qu'il m'en souvienne
La joie venait toujours après la peine

     Vienne la nuit sonne l'heure
     Les jours s'en vont je demeure

Le mains dans les mains restons face à face
      Tandis que sous
   Le pont de nos bras passe
Des éternels regards l'onde si lasse

     Vienne la nuit sonne l'heure
     Les jours s'en vont je demeure

L'amour s'en va comme cette eau courante
        L'amour s'en va
   Comme la vie est lente
Et comme l'Espérance est violente

     Vienne la nuit sonne l'heure
     Les jours s'en vont je demeure

Passent les jours et passent les semaines
          Ni temps passé
     Ni les amours reviennent
Sous le pont Mirabeau coule la Seine

     Vienne la nuit sonne l'heure
     Les jours s'en vont je demeure
                                                 Guillaume Apollinaire

image15

Det kunde ha åskat

Så är det, att mitt sommarlov mest har upptagits av hårt slit, enligt min mening. Fysiskt så har jag vant mig både vid att rusa efter morotspåsar och light-color, och faktiskt nu också vid att steka och krydda, dressa och lägga hälar. Grejen är den, att det hårda slitet är att fortfarande uppskatta den jag sägs vara, även nu när jag inte har tid att varken läsa, lyssna, spela eller växa. Varför - när det verkligen finns ett behov på flera ställen i mig - dras jag inte automatiskt till att göra allt detta, hur trött jag än är? Varför förstör vanan det jag helt vill se som värdefullt?

"Jesus, fräls mig!"
image13

Det kan också vara kemiskt

image11

Det här är den absolut värsta bilden jag sett i hela mitt liv. Myrans pyttehjärna inkräktas av svampar som mer och mer tar över, växer, slutligen spräcker skalet och kommer ut. Myran lever alldeles för länge än vad som borde vara möjligt. Och det är så hemskt. När vissa populationer blir för stora kan de drabbas av de här svamparna för att ekosystemet inte ska haverera.

Just nu mår jag inte helt bra. Det här med semester är lite konstigt. I området där jobbet brukade svälla är nu tomt och jag känner mig ganska skrajsen. Jag vågar inte föreställa mig hur den här veckan heller kommer att bli. Roskilde är den leriga festivalen. Men jag är trygg med mina saker. Bland annat har jag ganska många pappersnäsdukar med mig.

Uppskattning av olika slag

Jag tycker om sådant som ser ut, verkar, känns, smakar eller/och är vackert. Men jag har svårt för dålig litteratur. Om jag efter redan första sidan känner något jag känt en gång för mycket kan jag inte fortsätta. Dåliga böcker är det värsta jag vet - så få är bra, så få. Därför skriver inte jag längre, tror jag. Jag är inte bättre än min egen smak. Det är bäst att jag ägnar mig åt andra saker.

PISS FACTORY blir PISS CALL CENTER

är jag ett kryp ett kryp ett kryp ett kryp är jag?
och jag krper längs med ryggen på dig,
just där du inte vill ha mig - sen tillägger du;
vill inte ha dig någonstans!

men jag kan inte annat, är född sån

Omar Rodriguez-Lopez lilla lilla rumpa

Omar Rodriguez-Lopez lilla lilla rumpa


IDENTIFIKATION, TACK

IDENTIFIKATION, TACK


Vad hindrar mig från mig själv?

Vad hindrar mig från mig själv?