Någonting är ändå på gång, trots stiltjen
Ni som trodde att folkrörelser var något som inte pågick under den här sidan av milleniet bör tänka om och tänka på nytt. En av Sveriges minoriteter (förhoppningsvis) har startat en revolt i det tysta. Att just jag uppmärksammar detta är att jag har berörts av den.
Och nu ska jag berätta om denna upplevelse som faktiskt märkt mig för ett antal dagar framöver:
Min mor, jag, och min syster gick hem. Vi såg en buss ståendes mörk och nedsläckt, vilket inte alls var konstigt eftersom att det var söndag och väntningstiden ganska lång vid just den här ändhållplatsen. När man går förbi något stort och bökigt som en buss sneglar man ändå på den, vilket inte heller i konstigt. Så vi sneglade in i förarhytten - tack och lov på ca 2-3 meters avstånd - med tron om att busschauffören antagligen slumrar, den stackaren. Då, tack vare en ljuskälla kommandes snett ovanifrån (gatlykta) som landade strax framför ratten såg man en hand röra sig. Ett frenetiskt och snabbt rörelseschema, vilket kan härledas till vissa vuxen- eller snarare tonårsfasoner. Ändå var det inte nog med bevis för att i den stunden förskräckt rygga tillbaka. Min lillasyster sa: "Han gör något..." och det var i precis samma stund som jag fick se att inte bara själva handen glänste i ljuset utan också ollonet. Vi såg en busschaufför runka.
Här ovan har vi alltså exempel 1. Exempel 2 skickades till mig av en bekant, en annan busschaufför, en annan ort:
http://www.aftonbladet.se/stockholm/article1388212.ab.
När jag idag - av okänd anledning - för första gången självmant gick in på aftonbladet.se var förstasidenyheten denna: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1400418.ab.
Är det någon där ute som kan förstå min oro? Helt klart, en revolt står för dörren. Nästa gång jag ser en busschaufför kommer jag hur som helst inte kunna slappna av ordentligt...