Kärlek och frälsning

Först hade jag svårt att känna igen Selma Lagerlöf, när hon till en början bara redogör för myten om Löwensköldska ringen. Inte en enda av de som råkar ut för ringägarens spöke tillåts jag känna något särskilt för - legenden bara är där, den tillhör någon annan. Hon som brukar få mig att nästan ta romangestalterna i hand, så angelägna brukar deras öden bli för läsaren. Men eftersom myter ska vara berättade med en ton som saknar förtrolighet eftersom de är traderad kunskap är hon ursäktad. När den riktiga berättelsen sätter igång, den om Charlotte, Karl-Artur, Thea Sundler och Anna Svärd, då är den otäcka ringmyten bara en av alla saker i mitt bakhuvud. Där väntar den tills den blir framlockad igen, för berättelser är svårare att bli av med än man tror.
 
Charlotte är en ängel på jorden, hennes fästman Karl-Artur en mönstermänniska som dock lider av den allra största brist: han kan inte älska. Med blicken fäst på Kristus förkastar han allt lågt jordeliv, och fattar inte hur arrogant detta är. Sina egna fel projicerar han på goda Charlotte, som han anklagar för ytlighet. Charlottes brist är att hon inte kan försvara sig. I självförsakelse gör hon i stället allt hon kan för att sopa undan resterna efter Karl-Arturs bärsärkagång.
 
I Selma Lagerlöfs berättelser är alla gestaler moraliska varelser. Var och en har en tydlig uppgift, ingen är där av en slump - kanske är det därför hennes romaner ofta liknas vid sagor. I sagan finns den goda, den onda, den olyckliga, den lyckliga. Rolluppsättningen är på något sätt komplett. De olika karaktärerna fungerar som med- och motkrafter och driver berättelsen framåt. Det är kampen mellan dem som skapar sagans känsla av riktning, av meningsfullhet. Ingen tråd försvinner ut i intet, alla stoppas omsorgsfullt in i händelsernas väv. Och vilken tillfredsställelse det ger, att alla får vad de förtjänar. Lagerlöfs romaner har därför en bearbetande funktion för en stackars postmodern människa, för världen kan för henne inte vara både orättvis och meningslös samtidigt.
 
Precis som i En herrgårdssägen är det den kärleksfulla som är den starka. Kvinnan, i det här fallet Charlotte, är alls inte beroende och underlägsen i sin kärlek. I sin självuppoffring blir hon nästan martyr - det är rätt obehagligt att läsa - men hon tillåter aldrig sig själv vilseledas av Karl-Arturs idioti. För att lära honom att älska jordelivet räckte det helt enkelt inte med fem års förlovning. Hon lyckas inte frälsa honom med sin kärlek, han vill bara blidka sitt inre Jesusspöke.
 
Eftersom Charlotte förtjänar bättre får hon också detta i form av den vänlige och ödmjuke herr Schagerström, även om hon aldrig blir fri från sin kärlek till Karl-Artur. Även den smärta som kärleken orsakar är nämligen upphöjd hos Lagerlöf. En stark människa är en älskande människa är en lidande människa. Jag tycker att hon börjar bli ganska övertygande.