I must shoot straighter than my enemy who is trying to kill me
Folk är helt knasiga i huvudet, som svar på den konstanta frågan som diffust alltid är närvarande. Det mest konkreta i mitt liv är stunderna av att ta bort nagellack och ersätta det med nytt, flagfritt och mer färgstarkt. Min personlighet går på sparlåga. Je ne lis pas, je n'écris plus. Jag är inte ens ett hål, jag är en utfyllnad.
Imorse åkte jag buss. Först väntade jag på den i snö/regn, sedan klev jag ombord när den stannade vid min hållplats. Jag avskyr verkligen att behöva gå upp när jag är trött (jag ÄR trött), men att genomleva en riktigt tidig morgon kan vara identitetsfrämjande. Jag minns mina Donkenöppningar i sommarljuset - de hade ändå en viss charm. Hur som helst; ombord på bussen fanns det ont om platser, som så brukar vara kl 7.22 då folk bör åka till sina tråkiga boulots. (Shit, jag blir verkligen stenhård av att slänga ur mig grejer på franska så där läckert spontant.) Jag fick en sittplats och var glad för det. Fem minuter senare, när bussen packades ytterligare skrek den ansvarstagande busschauffören (jag har förresten en annan historia som handlar mer om busschaufförer än denna, men den spar vi) "Lämna plats åt de små barnen!". Ingen reagerade. Själv förstod jag att så fort någon uttalar liknande uttalanden som detta, måste jag ta all skuld - och det gjorde jag. Jag reste mig och lämnade plats åt de små barnen. Jag ställde mig i mitten av bussen, bredvid ett litet barn och hans far. Pappan såg uppskattande på mig, vilket jag är väldigt tacksam för, men ungen sa "Jag vill stå! Jag vill stå, jag tänker inte sitta!". Platsen var alltså tom, och där stod jag, pappan, ungen, vinglandes. Och jag kunde helt enkelt inte sätta mig på den igen. Den fick förbli tom. Om små barn måste stå, har jag ingen rätt till att sitta - oavsett att alla andra äckelmänniskor omkring mig fortfarande gör det, jag måste stå och skuldsukta.
Finns det någon där ute som vill djupanalysera mitt komplexa simpla tonårsliv? Kom inte hit, i sådana fall. Man brukar ångra sådana tilltag. Men angående det dåliga som hänt även denna dag, angående min novell som eventuellt raderats: jag lider inte, jag bekymrar mig inte, jag ångrar mig inte, jag skäms inte, jag skrattar inte, jag skämtar inte bort det, jag hoppas inte på morgondagen, jag tar det inte med en klackspark. Ordet 'inte' är allstå det sin är signifikant för min nuvarande existens. Linnéa = inte.