Linnéa Wigforss

Så är det, att mitt sommarlov mest har upptagits av hårt slit, enligt min mening. Fysiskt så har jag vant mig både vid att rusa efter morotspåsar och light-color, och faktiskt nu också vid att steka och krydda, dressa och lägga hälar. Grejen är den, att det hårda slitet är att fortfarande uppskatta den jag sägs vara, även nu när jag inte har tid att varken läsa, lyssna, spela eller växa. Varför - när det verkligen finns ett behov på flera ställen i mig - dras jag inte automatiskt till att göra allt detta, hur trött jag än är? Varför förstör vanan det jag helt vill se som värdefullt?

"Jesus, fräls mig!"