Storstadens asfalt och fiskpinnar
Ur universitetsbibliotekets arkiv har jag lockat fram ett skamfilat och sladdrigt häfte betitlat Ekobyar. Ekologiskt anpassad och resurssnål bebyggelse, författat av en Folke Günther i slutet av åttiotalet. Innehållet löper från den födömandet av den depraverande storstaden via utopier om landsbygden till empiri från olika byggnadsprojekt. För att vara en förstudie till en avhandling är den något udda. Exempelvis finns på sidan tretton en illustration av en storstadsunge som äter fiskpinnar med bildtexten "Det finns barn i storstäderna som tror att 'fisk' är något hårt och fyrkantigt".
Den situation som uppmålas är förstås ohållbar: en enorm kunskapsbrist hos ungdomen, giftiga utsläpp från allehanda verksamheter, en söndervittrande social sammanhållning... Jag är själv en ganska onyanserad debattör, men ingenting har en sådan positiv inverkan på mitt kritiska tänkande än att läsa någon som är än mer onyanserad. Jag följer Günther i hans resonemang kring sambandet mellan samhällets försörjningssystem och förtryckande klasstrukturer, men ryggar direkt tillbaka vid hans totala romantisering av bysamhället. Han bemödar sig till och med att räkna ut den ideala mängden invånare: 200 skallar. Inte för få för att kunna byta umgänge, inte heller för många för att som individ riskera att anonymiseras (vilket framstår som det värsta som skulle kunna hända en människa). På grund av egna erfarenheter - jag har lämnat en småstad för en större stad och är nöjd än idag - kan jag tycka att detta svartmålande av storstaden, dess ekologiska nackdelar till trots, är att flytta fokus från det egentliga problemet. Livskvaliteten och det strukturlösa samhället ligger inte och väntar på andra sidan stadsgränsen. Vi kan som Folke Günther beklaga oss över att farmor inte längre berättar historier i en gungstol framför vedspisen, men förhoppningsvis nå insikten att gränsen mellan civilisationskritik och nostalgi kan vara hårfin.
Den situation som uppmålas är förstås ohållbar: en enorm kunskapsbrist hos ungdomen, giftiga utsläpp från allehanda verksamheter, en söndervittrande social sammanhållning... Jag är själv en ganska onyanserad debattör, men ingenting har en sådan positiv inverkan på mitt kritiska tänkande än att läsa någon som är än mer onyanserad. Jag följer Günther i hans resonemang kring sambandet mellan samhällets försörjningssystem och förtryckande klasstrukturer, men ryggar direkt tillbaka vid hans totala romantisering av bysamhället. Han bemödar sig till och med att räkna ut den ideala mängden invånare: 200 skallar. Inte för få för att kunna byta umgänge, inte heller för många för att som individ riskera att anonymiseras (vilket framstår som det värsta som skulle kunna hända en människa). På grund av egna erfarenheter - jag har lämnat en småstad för en större stad och är nöjd än idag - kan jag tycka att detta svartmålande av storstaden, dess ekologiska nackdelar till trots, är att flytta fokus från det egentliga problemet. Livskvaliteten och det strukturlösa samhället ligger inte och väntar på andra sidan stadsgränsen. Vi kan som Folke Günther beklaga oss över att farmor inte längre berättar historier i en gungstol framför vedspisen, men förhoppningsvis nå insikten att gränsen mellan civilisationskritik och nostalgi kan vara hårfin.
Kommentarer
Trackback