Linnéa Wigforss

Att bostäderna är mer eftertraktade i Stockholms innerstad än i förorten beror enbart på att det är attraktivare att bo där säger en arkitekt och stadsplanerare i radion och dementerar därmed alla strukturella orättvisor. Han fick det att låta som fritt att föredra Södermalm framför miljonprogramshus och att bo därefter. Priserna var ett direkt bevis för den stora efterfrågan. Vad han inte verkade förstå var att hur gärna en mindre bemedlad förortsbo än efterfrågar en etta i innerstan, är de skyhöga priserna en hindrande barriär. Först och främst behöver alla någonstans att bo, efter det är det de lyckligare lottade som får välja var.

Detta fick mig återigen att tänka på Torslanda, och på dess självbild som en stadsdel som "skött sig". Också där visar huspriserna på stor efterfrågan och områdets befolkning homogeniseras därefter. Fler som kan "sköta sig" flyttar dit. Den som inte efterfrågar detta kan ju stanna kvar i sitt Bergsjön eller Biskopsgården. Problemet kvarstår dock att skillnaden mellan den som bor i Torslanda eller Stockholms innerstad och den som bor i betongförorten är att den förstnämnda kan välja mellan båda alternativ, den sistnämnda bara det ena.