Linnéa Wigforss

På sistone har jag stött på några missuppfattningar angående relationen mellan människor och staden. Missuppfattningarna verkar härstamma från känslor av frustation och maktlöshet över jobbiga sociala problem vilka i sig är fullt förståeliga. De slutsatser dessa missuppfattare drar kvartstår dock som helt obegripliga, ja till och med riktigt stenålders (i alla fall på danskt håll). Låt mig utveckla:

Missuppfattning #1
Ett mord har skett på Hisingen och folk vill generellt inte se det som en slumpmässigt ond handling utan en produkt av något annat. Den synen delar jag. Men ledarskribenten i GP som skriver under rubriken "Gör Länsmansgården tryggt" den 1 oktober tar väl ändå i när denne börjar skylla våldet på buskar och annan växtlighet. Skribenten vill se de tomma ytorna exploaterade, ty "att vandra i naturen skall vara ett val". Kriminalitet är alltså något som gror i gröna och lummiga bostadsområden och inte har något som helst att göra med, säg, olika sociala faktorer?

Missuppfattning #2
Segregation, liksom våldsbrott, är ytterligare en sak som gör folk uppgivna och får vissa att säga ordentliga dumheter. Den andra som har missuppfattat saker och ting rejält är Danmarks statsminister Lars Løkke Rasmussen. Han vill lösa samhällets problem genom att rycka mattan under fötterna på dem som inte har något annat val än att så på just denna matta. Genom att riva stadsdelar hoppas han tydligen att även de sociala problemen ska bli till aska. Dessa områden definieras som platser där "danska värden inte fått fäste". Det verkar som om Rasmussen har en bild av bostäderna som vore de gjorda av teflon, resistenta mot utifrånkommande "danska" värden. Bäst då att han ser till att de nya bostäderna (som förhoppningsvis byggs, för var ska alla utjagade människor ta vägen?) är gjorda av ett värderingsabsorberande material. Jag skulle säga att denna bortstädningstaktik bara bäddar för än värre sociala problem - som får fortsätta växa, men ännu mer i skymundan.

Busken - en fara för människorna i staden.