Linnéa Wigforss

Efter att först obemärkt ha lämnat plats till hösten börjar avsaknaden av sommartecken bli akut. Den svala vinden har ingen gassande sol som motvikt och från balkongen har vi sedan länge retirerat. Det är i detta årstidsskifte som jag får tag i Werner Aspenströms Sommar, en samling texter som rör sig längs skalan mellan sakprosa och fiktion. Som ett slags avskedsceremoni läser jag den glupskt, i ljuset av mina färskaste sommarminnen men också av de sommarideal man väl aldrig riktigt lyckas bli av med.

Sommar är en organisk blandning av minnen och betraktelser men ibland också med ett stråk samtidssatir, mitt i Aspenströms trädgård bland solrosor och sniglar. Den brokiga skaran texter gjuts samman av sommartemat och den skärgårdsö Aspenström rotar texterna i. Det finns dock ingen tvingande i sommaren som form och det lämnas plats för personporträtt av både Strindberg och Dagerman. Berättarröstens urskiljningsförmåga är ett räcke att hålla sig i när den rörliga blicken, efter ännu ett komma, associerar vidare.

Som den naturlyriker Aspenström är får varje växt ett urskiljande adjektiv som gör botaniska kunskaper överflödiga för att förstå det man ser; han lyfter det asplöviga ur asplövet och får mig att se det på nytt. Klangeffekten i det lilla är enorm när Aspenström med humoristiskt allvar liknar en snigel, odlarens främste angripare, vid den ena motbjudande kroppsdelen efter den andra. För mig gör han naturen gripbar genom att stöpa den i sitt språk, sin kultur. För Aspenström finns ingen stel och hindrande dikotomi mellan natur och människa. Alienation kommer inte på fråga; människan existerar i och med naturen och är i sitt utforskande av den en nog så god trädgårdsmästare. När ytterligare en grön våg i denna stund verkar skölja över Sveriges storstäder är detta något att minnas.