Moth Smoke
Liksom sitt grannland Indien har Pakistan en växande medelklass, men nästintill obefintliga skyddsnät för den överväldigande mängd människor som inte är lika välmående. Jag har själv ibland en obefogad rädsla för att trilla av den trygga medelklasstillvarons kant, en känsla som hjälper mig att närma mig Daru, mannen vars söndervittrande tillvaro gestaltas i Mohsin Hamids debutroman. Moth Smoke gavs ut år 2000, sju år före hans väl emottagna Den ovillige fundamentalisten, och har på svenska titeln Nattsvärmare.
De nära vännerna Daru och Ozi har varit separerade i några år, men möts igen i Lahore i vuxen ålder. Ozi har återvänt från USA och verkar ha allt som kännetecknar hög status: en snygg fru, en vräkig bil och en korrupt, rik far. Någonting skaver nu emellan vännerna; Daru kan inte låta bli att se deras uppenbart skilda framtidsutsikter. Redan vid hans första möte med Mumtaz, Ozis fru, går triangeldramat att förutsäga.
I det genomkorrupta Lahore där människor köper sitt anseende växer misstron som en böld hos den som inte längre kan betala lyckans pris. Daru blir ett exempel på en sådan mänsklig tryckkokare, när händelse efter händelse multiplicerar hans olycka. Efter att ha förlorat sitt jobb blir haschet hans tröst och mening. Hans intensiva stunder med Mumtaz blir knappast en oas; i varje möte mellan dem finns en föraning om en oundviklig tragedi. Moth Smoke undersöker vilka konsekvenser godtyckligheten i vem som når framgångs får för dem som halkat ur gräddfilen. Läsaren för följa hur en skrämmande, destruktiv styrka inom honom ökar när hans nattsvarta världsbild gång på gång blir bekräftad. Med förlorat anseende i de kretsar han brukade tillhöra söker sig Daru vidare till andra, destruktivare sammanhang.
Berättelsen rullas upp längs två tidsaxlar, uppdelade i före och efter. Det accelererande kaoset i Darus liv skildras närgånget men varvas med en rättegång och ödesmättade, bakåtblickande vittnesbörder. De som får komma till tals om Darus förfall är de personer som utgör romanens hörn: älskarinnan Mumtaz, den bästa vännen Ozi, tillika Mumtaz make, samt Darus partner in crime, den utstötte akademikern Murad. På sätt och vis förverkligas ändå inte flerstämmigheten; må hända är denna trios monologer ett uttryck för var och ens individuella kamp för överlevnad, men de ger en känsla av att vara fasta personlighetstyper där det som sägs är en förutsägbar konsekvens. Faktiskt har berättarstrukturen i stort många likheter med ett nutidsamerikanst filmmanus: det cyniska tilltalet, närbilderna, dialogernas inre spänning. Jagperspektivet är troligtvis tänkt föra läsaren närmare Daru, men får ibland en karaktär av försvarstal.
I romanens bärande scen, där allt hänger på den sköraste tråd, förvånar Daru läsaren genom att vilja stå för sin kärlek till Mumtaz. Hopp och förtvivlan följer på varandra i en intensifierande rytm; han gör ett sista försök att rädda sig själv, att kasta sig upp på kärlekens räddningsflotte. Här fångar Hamid ensamheten som den omöjliga kärleken för med sig, den ensamhet som aldrig kan delas. Om Moth Smoke lagt tyngdpunkten här hade den inte blivit fullt så spretig.