Elfte september inte mitt trauma
Förmodligen undgick det ingen att det igår var tioårsdagen av attacken mot World Trade Center i New York. I dagar har det påannonserats vilken katastroffrossa vi hade att se fram emot under söndagen. Och mycket riktigt: i Svenska Dagbladet fanns tabeller över flyktförloppet ur tvillingtornen intill en grafik över varför de monolitiska stålkonstruktionerna trots allt inte höll hör till det mest detaljerade som erbjöds, och bäddade snarare för morbid fascination än empati.
Senast i somras kunde man genom diger mediabevakning följa ett land enas i sin sorg, när enskilda ungdomars berättelser varvades med bilder från gråtande folksamlingar efter massmordet på Utöya. När så hemska saker sker behöver vi givetvis varandra för att bearbeta det som hänt och på nytt bygga upp känslan av trygghet och tillit. Den nationella tillhörigheten, hur problematisk den än må vara, kommer då väl till pass. I det norska fallet har man reagerat med att vända andra kinden till - i USA rustade man snabbt för krig, i fredens namn. Således är sorg också en politisk fråga.
Visst är vi sedan länge influerade och nästintill präglade av amerikansk kultur, varför det inte är så konstigt att det såväl då som nu är en nyhetshändelse av gigantiska mått. Att fördöma handlingarna och att hysa medkänsla med de drabbade är en sak, att delta i sorgen är en annan. Vi som inte förväntas sörja någon, antas vi i stället sörja något? Och vad är det i så fall för något? USA:s okränkbarhet? Utan att förringa det hemska i vad som hänt undrar jag varför jag så självklart betraktas som en medsörjande, varför elfte september ska vara även mitt trauma. Ett relativt nytt begrepp känns påkallat för att beskriva vad som sköljde över den som kom i kontakt med tidningar, television eller eter igår: sorgporr. Att hänge sig åt den är att i sin narcissism ta del av andras sorg som underhållning.
(För att rekommendera något läsvärt ur gårdagens ältande: professorn i estetik Cecilia Sjöholms Under strecket, som lyfter minnesdagen till något konstruktivt.)
En bra och intressant kommentar. Hur SVT kunde tro att tillräckligt många svenska tittare skulle sitta i soffan och tillbringa en hel söndag med att följa terroristdiskussioner, samhällsanalyser och sorgebearbetning, det vet jag inte. Men de kanske har fått lite sponsring västerifrån? Årsdagar är viktiga att uppmärksamma, men det finns vissa gränser. Sändningarna från USA, när det väl hände 2001, och de från Norge i somras, fyllde en helt annan funktion.
För mig är inte den 11 september förknippad med sorg, trots allt tråkigt som trots allt hänt denna dag under flera år. Men det beror på andra tvillingar, som kom till jorden, några år tidigare. Jag brukar säga till Emelie och Gustav, "- Ni var ändå först."
Hälsn Tua