Prousts cliffhanger
Att älska är att vilja äga, men att äga är att inte längre kunna älska. Så skulle Prousts berättarjags uppfattning om kärleken kunna sammanfattas, men själva poängen med hans vältalighet och utbroderingar är att de inte bör komprimeras utan avnjuta i all sin underbara långrandighet. Min ambition är att läsa en del av På spaning efter den tid som flytt i halvåret - en någorlunda kontinuitet är nödvändig för att göra alla storverk rättvisa - och än så länge håller det i sig; igår tog min tid med det femte bandet slut - i en cliffhanger! 
Men åter till kärlekens paradox. Den femte delens titel, Den fångna, syftar på Albertine, föremålet för hans ansträngningar sedan den dag han fick syn på henne på stranden i Balbec, men speglar samtidigt berättarens egen relation till kärleken. Efter hemkomsten från senaste sommarvistelsen i Balbec (en plats vars egenskaper, stämningar och betydelser vid det här laget inarbetats grundligt i läsaren) lyckades han övertyga henne att bo hemma hos honom, där de i stort sett är i fred bortsett från Françoise, hushållerskan som sedan länge är en del av familjen. Från omgivningen kommer både förväntningar om och protester mot ett eventuellt giftermål, men berättaren vet inte riktigt själv vad han vill. Att kärlek inte innebär lycka är han helt på det klara med, men så länge svartsjukan håller i sig blir det för svårt att avpollettera Albertine.
När hon är utom räckhåll misstänker han att hon hänger sig åt orgier, är hon närvarande kan han inte se henne som annat än en black om foten. Drömmen om Venedig genomsyrar hela boken, men då läsaren nu känner honom tämligen bra skulle denna drömsyn oundvikligen krossas mot verkligheten som glas mot klippor. Längtan, minnet, drömmen - det är i dessa former hans liv pågår. Hur mästerligt vävs inte alla dessa inre resor samman i en ojämförlig sinnlig logistik; Proust var utan tvekan en känslighetens virtuos, med minst ett sjätte sinne.
Redan tidigt upplever jag att något skiljer detta band från de föregående, men det vore inte konstigt: såväl författaren som berättaren har åldrats. Att även berättarens namn - som givetvis är Marcel - äntligen avslöjas får stå som symbol för denna skiftning. Namngivningen tycks vara en del i en större självmedvetenhet, som om världens aldrig sinande källa till intryck inte vore lika påträngande och oregerlig längre. Trots att omfattningen hos romansviten ibland känts oöverkomlig har det aldrig föresvävat mig att inte fortsätta. Det sällsamma i att så länge följas åt av en berättarröst, som i sin fiktiva upplevt att ännu mer liv hunnit passera, är en lön som gör mödan värd. För att på detta sätt få fiktionen att samspela med läsarens liv finns inga genvägar att ta.