En brors och en systers olika livsvärldar
Mary Ann Evans kom år 1860 ut med romanen The Mill on the Floss under namnet George Eliot, en pseudonym som inte avslöjade hennes i sammanhanget mindre lämpliga könstillhörighet. I svensk översättning har den fått namnet Bror och syster, vilket motiveras av översättaren Gun-Britt Sundström i ett läsvärt förord som också insiktsfullt kontextualiserar romanen.
Engelsk litteratur innehåller väldigt mycket hedar och klass - så sammanfattade en vän det när vi jämförde våra läsupplevelser av Bror och syster. Åtminstone kan väl den uppfattningen vara någorlunda sann när det kommer till artonhundratalslitteraturen, där denna roman är inkluderad. Även om det omgivande, tidstypiska landskapet beskrivs omsorgsfullt och ges stort utrymme i texten är läsupplevelsen knappast av museal karaktär. Gång efter annan reagerar jag på den nyanserade men skarpa gestaltningen av spänningen mellan sociala strukturer och de olika romanfigurernas egna livsvärldar. Berättaren är mån om att inte blanda in sina förutfattade meningar och undanlåter sig inte att uppmana läsaren till det samma.
Maggie Tulliver är en bångstyrig men levnadsglad flicka som älskas av sin far men gör sin mor hopplös. Som en typisk fri själ förstår hon inte de andras ointresse för läsning, heller inte hur man inte motstå att ge sig hän när något väcker ens känslor. Hennes bror, Tom, är mer som man förväntar sig: inte särskilt intelligent men ordentlig, med en tydlig uppfattning av vad som är rätt och fel och utan motstridiga känslor när det kommer till att handla därefter. Syskonparet och de andra huvudpersonerna är gediget utformade av berättaren, som inte vill värdera utan bara presentera. Ingen av dem förblir okritiserad, men alla kan också räkna med att få sina mindre lyckade handlingar motiverade.
Denna strävan efter att lämna gestalterna oförenklade gör att de i högsta grad går att känna med. De moraliska dilemman som särskilt Maggie ständigt råkar ut löses inte upp som hårt bröd i vatten, utan fortsätter att skava in i det sista. Det är dock just bland de allra sista sidorna som romanens största brist väntar; de inre strider som i kapitel efter kapitel byggts upp i Maggie avlutas abrupt med en enkel utväg. Fram tills dess har Maggie gett sitt ord till fel man, den lytta och beklagade Philip vars far bidrog till Tulliverfamiljens katastorf, varpå en Romeo-och-Julia-konflikt följer. Som barn fick Maggies uppdämda kärleksbehov henne att sammanblanda att tycka synd om och att bli behövd med att själv älska, vilket gör henne helt oförberedd på när mannen i hennes liv, hennes kusins uppvaktare Stephen Guest, slutligen dyker upp. På austenskt maner avslöjas, men utan ord, vem föremålet för den stora kärleken utan ord vid första anblicken av honom. Alla föraningar av vad som ska ske som Evans dessutom skickligt planterat med jämna mellanrum i berättelsen håller min nyfikenhet vid liv.
Den må vara känd som en syskonskildring, men framför allt briljerar Bror och syster som utvecklingsroman. Med följsam förståelse skildras hur Maggie och Tom lever genom och trots sina helt olika förutsättningar. Det intressantaste ödet är emellertid Maggies; vad det då innebar - och vad det idag ännu innebär - att betraktas som underordnad i egenskap av kvinna undersöks från grunden. Men egentligen visar Evans samma insikt om alla gestalternas förutbestämda vägar. Som den realistiska studie av människan den är illustrerar den vilka fantastiska effekter som kan komma av det då så gängse allvetande berättarperspektivet.
(För att läsa en recension jag skrivit om en annan läsvärd roman som skildrar ett syskonpar, 48 rue Defacqz av Hanne Ørstavik, klickar du här.)