Ansatsernas bok
Constanza von Esslin, så heter min nya förtrogna. Det var på biblioteket som jag hittade den uppställd, Ansatsernas bok av Håkan Andersson. Tack och lov för bibliotekarierna, de som ändå gör det omöjliga urvalet och ser till att fler än bara de senast utkomna böckerna får uppmärksamhet. Författarnamnet sa mig ingenting, men att boktiteln låg så bra i munnen och att omslaget var så stämningsfullt - en landskapsmålning av Caspar David Friedrich - var nog för att övertyga mig. Eller hade jag kanske hört den nämnas någonstans förut men sedan förträngt det? Hur som helst: bara på magkänsla satte jag Ansatsernas bok högst upp på min läslista, till alla sedan länge väntande böckers förtret.
Ansatsernas bok inleds med ett förord av nämnde Håkan, där han utger sig för att vara bara mellanhanden. Liksom i tidigare romaner har han bara kommit över någon annans manuskript, den här gången är det Constanza von Esslins ord han förmedlar. Det är ett effektivt knep. Utgivarfiktionen får anteckningarna att framstå som ett äkta tidsdokument, och ger tyngd till hennes nedteckningar. Bara några sidor och hennes livsskildring har vunnit mig helt och hållet. Det är som om hon verkligen finns där, på andra sidan texten. Jag får ta del av hennes hemligheter, lyssna till hennes röst; hon ger mig ett förtroende som jag bara kan vårda genom att girigt läsa vidare.
Hennes sammanhang är alltså trettiotalets norra Tyskland. Man känner inte bara lukten nazisternas erövringar och av det anstående kriget, även första kriget genomsyrar livet på godset Gartner. Hennes pappa, den pensionerade generalen som knappt lyckats lappat ihop sitt liv krigsinsatsen, insåg först krigets skada när han förstod hur många fåglar som gått åt. Förutom att dela sin dotters passion för den engelska kulturen och litteraturen räknar han fåglar på ägorna. Resten av familjen - en mor, en bror, de två mer utåtriktade och kanske mindre trasiga familjemedlemmarna - är inte lika rotad i det stora huset. Undan för undan framträder familjehistoriens avgörande händelser, och Constanzas öde är litterärt bekant: att känna sig främmande för sina närmaste, men ändå vara utelämnad åt deras handlingar. Blodsband är blott mytiskt sammanhållande.
Ingen vet förstås att det första världskriget var det första och att det andra är stundande, ändå är det som om upptakten ekar mellan raderna. I Constanzas isolerade liv - självmedveten som hon är kommenterar hon själv den nästan totala frånvaron av umgänge - är Gartner livets scen ifrån vilken hon bara gjort några avstickare. Minnen, drömmar, antydningar om trauman - hon väver samman sin text som hon syr sina gobelänger. Vad som gör Ansatsernas bok mest gripande är att hon skriver fram sitt liv, sig själv. Berättarjaget sitter förvisso inne med en del hemligheter, men tar ändå jämna steg med läsaren. Mitt utrymme i hennes liv blir därmed lika stort som den lilla anteckningsboken, och läsupplevelsen blir så intim att hon lämnar min värld oerhört saknad.