Årets bokskörd: metalitteratur
Det officiella temat för årets bokmässa var nordisk litteratur - temat för min bokmässa visade sig vara metalitteratur. Texter om litteratur var nämligen det jag fick mest med mig hem av, mätt i vikt och antal. Resten av skörden bestod av en Lyrikvännen om tysk poesi, en bok som måste sorteras under kategorin övrigt – Nina Björks nya, sannolikt skarpsynt och bra men ack så ful – och bara en endaste diktsamling, Äpplets vana att falla av Rosmarie Waldrop.
Höjdpunkten i år kom redan med det första seminarium jag hamnade på. Mässkatalogen utlovade ett samtal om kulturjournalistikens förändrade villkor, men vad jag i stället fick var ett samtal om Agneta Pleijels litteraturkritik. En lyckoträff, helt klart, bevisat av att jag till och med ställde mig i signeringskö efteråt för att få författarens kråka i mitt färska boxexemplar. Litteratur för amatörer beskrivs av Pleijel själv som en litterär självbiografi - för mig intygar den att det finns andra som har samma syn på läsning som jag. Och eftersom denna hängivna, självutnämnda amatör verkar så klok måste vår gemensamma inställning helt enkelt vara ganska vettig. Konsten att läsa är en konst på liv och död, att med språket öppna sig för den svårgripbara världen på nya sätt. Utan den är stagnationen ett faktum.
Ett ganska stort antal av böckerna som finns i min ägo har följt med hem från bokmässan. Vidare har en större del av dessa fortfarande inte blivit mer än bläddrade i. Varje år händer samma sak: med stor övertygelse om att min smak och mitt omdöme har utvecklats låter jag drömmen om mitt livs framtida riktning styra vilka böcker jag ska ha. En tegelsten om globalisering, en söt liten pocket om Afrikas ekonomiska historia, ett antal böcker om stadsbyggnad och några filosofiska skrifter säger i sin olästhet något om min brist på självinsikt. Liksom inför en buffé kan jag inte hejda mig när jag omges av intressanta böcker som tycks utlova oumbärliga insikter. Om jag inte tror att jag kan läsa mig till att bli en bättre människa vet jag inte riktigt vad jag ska tro på.
Beteendet påminner mig om den form av kannibalism som går ut på att den hungrige vill tillägna sig eftertraktade egenskaper hos den person man käkar upp. Magin funkar förstås bara om jag faktiskt läser det jag släpar hem till mina redan fulla bokhyllor. Men i år, i år är allt givetvis annorlunda: de här böckerna ska jag verkligen läsa. Jag har i alla fall redan börjat inmundiga Pleijels bok, och den lovar gott.