Att vägra berövas sin mänsklighet
Länge var jag rädd för att läsa Kristian Lundbergs Yarden. Jag var rädd för att få berättat för mig att allt det där hemska är sant; att det bottenlösa samhället existerar och att rädslan för att falla därmed är befogad. Rädslan besegrade dock aldrig min nyfikenhet på den unisont hyllade boken, men nog hade jag rätt – det är en skildring av ett bottenlöst samhälle, ett otäckt bevis för att ett sadistiskt monster fortfarande härjar runt, iklätt den tunna förklädnad vi kan kalla arbetslinjen.
Trots sin korthet hinner berättelsen ändå skildra den totala alienationen, den som Sisyfos och så många av dagens arbetare väl känner till. På Yarden i Malmös hamn – utom synhåll men alldeles i närheten av det nybyggda uppvisningskvarteret i en stad som gärna skryter med sin postindustriella pånyttfödelse – utför Kristian och hans kollegor daglönearbete, under övervakning gör de vad de ombeds att göra: att flytta bilar under vedervärdiga arbetsförhållanden. Ingen av dem jobbar annat än för den osäkra inkomstens skull; de lever i en zon tömd på rättigheter och är konstant beredda på godtycklig bestraffning. Arbetet är ett mörker, ett mörker som gnager bort ens mänsklighet men som de måste stå ut med för att överleva. Men för vilken sorts liv är det egentligen värt att överleva?
Det är Lundbergs egen berättelse; han kallar den ett vittnesbörd. Efter några år uppe vid ytan är han tillbaka hos de oönskade, hos de osynliga. Möjligheten för den lägsta klassen att organisera sig och göra anspråk på det gemensamma välstånd som av någon anledning frånhålls dem är närmast obefintlig. Några av dem som jobbar på Yarden saknar till och med medborgerliga rättigheter, och då betraktas man knappt som människa – som om ett litet papper skulle göra en sådan enorm skillnad. För Kristian blir den offentliga debatt han själv nyligen hördes i till ett svagt brus någonstans långt ovanför hans huvud. Det är skrivandet som blir hans sätt att kämpa om sin mänsklighet, den värdighet han vägrar ge upp. Och mycket riktigt: berättelsens helhet tycks motverka den splittring som alienationen tvingar fram inom honom. När han sammanfogar sina erfarenheter skriver han sig hel.
De flesta av männen – för de är alla män – han träffat på sina olika tillfälliga arbetsplatser har ännu sämre utsikter, det vet han. Några hjälper han att skriva CV, men det är hopplöst. Dessa män är alla hela tiden nära att kantra där de hjälplöst driver omkring bland höga vågor, utan minsta kontroll över riktningen. Men egentligen är ju samhället stabilt, är det inte? Så varför är denna storm i ett vattenglas nära att döda somliga av oss?
Jag blev rädd av Yarden, men ångrar knappast att jag läste den. Utsattheten har nu en berättelse, men visst, alla kommer inte att lyssna till den. Än så länge gillar många av någon konstig anledning att förneka att ingen idag förnedras genom arbete. Jag vill och tror att Lundbergs sätt att försöka bryta ensamheten kan inspirera, i individualismens och bemanningsföretagens tidevarv. Mig hjälper den i alla fall att genomskåda och vägra den inhumana men högst verkliga arbetsideologin.