Linnéa Wigforss

En föga överraskande följd av att krönas till nobelpristagare är att hela ens liv plötsligt inom ett ögonblick blir litterärt nyhetsstoff. Allt från små detaljer till större livsomvälvningar plockas upp och tillåts smälta samman med hans eller hennes verk, som trycks upp i massupplagor. Relationen mellan verk och person ska sedan noggrant stötas och blötas i den översköljande våg av förord, efterord, kommentarer, porträtt, intervjuer och reportage som utmärkelsen sätter igång. Författarbiografin blir till en ramberättelse runt litteraturen. Man kan också göra som Torbjörn Schmidt när han gav ut Air Mail, en drygt tjugofemårig brevväxling mellan den senaste pristagaren, poeten Tomas Tranströmer, och den amerikanska poeten Robert Bly. Här får den uppburne författaren utrymme att presentera sig själv och i egen takt vägleda den hungriga läsaren in i sitt litterära universum.

Men eftersom Air Mail är en dokumentation av en vänskap är det inte bara en poets liv och skrivande läsaren får följa utan även Robert Blys, som verkar vara något av en litterär själsfrände till vår svenske nobelpristagare. De båda poeterna möts inte helt oväntat i poesin, och lämnar snart den formella tonen och ”Du”-tilltalet för en egen samklang i takt med att diskussionsämnena förgrenas och når in i alla livets vrår. Som genom ett litet titthål kan jag på nära håll följa hur tilliten, den förtroliga lekfullheten och samförståndet-mellan-raderna växer fram, ord för ord och brev för brev. Bly och Tranströmer krattar även upp högar av den samtida och ofta förhatliga politiken samt det kulturliv som båda motvilligt ingår i. Den ena usla amerikanska presidenten avlöser den andra, kriget i Vietnam ligger länge som en dyster smog över breven och Tranströmer övar hemmavid sitt tålamod med de marxistiska fundamentalister som vägrar tro att en dikt med naturmotiv fortfarande kan vara angelägen. Indirekt är boken även en liten historik över hur de tekniska förutsättningarna för en vänskap som överspänner ett världshav gradvis förändras – en påminnelse om att det inte är en självklarhet att snabbt kunna nås av en väns ord. Under min läsning återkommer jag ofta till tänken på min egen frustration inför det vita arket när jag ska till den adresserade vännen, men för varken Bly eller Tranströmer är brevet ett trubbigt instrument för att komma varandra nära.

Eftersom de båda poeterna också översätter varandras dikter, ja rentav gör dem nästan till sina, får diskussioner om språkliga detaljer och översättningsproblem stort utrymme i breven. Tillsammans trevar de över verkligheten med sina språkliga känselspröt – ”känn här!”, ”och här, känn på det här ordet!” – och även jag kan dela tillfredsställelsen när de hittar rätt. Air Mail är således ett oavsiktligt men levande exempel på vad filosofen Paul Ricœur beskriver som översättningens paradox: den är omöjlig i teorin, men fullt möjlig i praktiken. Och apropå översättning: Lars-Håkan Svenssons överföring till svenskan av Blys och Tranströmers alla nybildningar och fantastiska ironier tycks fånga alla subtiliteter. Jag kan inte låta bli att betrakta breven i sig som översättningar, som de tolkningar och förmedlingar av livsfragment de faktiskt är, flygandes kors och tvärs över Atlanten. Från början var de förstås inte avsedda att läsas av utomstående; de är bitar av poeternas vardag med vilkas hjälp de bygger både sig själva och sin vänskap.

Med ett förord som utan tvekan gör resten av volymen rättvisa får utgivaren Torbjörn Schmidt mig att ana vilken läsupplevelse jag har att vänta. Han uppmanar läsaren att se breven som en skärningspunkt mellan det ständiga, inre skrivandet och de yttre, oupphörliga händelser som livet utgör – fruar, flyttar, barn, resor, skvaller och den eviga bristen på pengar. Carol Bly och Monica Tranströmer är de ständigt hälsande hustrurna, och jag får intrycket av att deras respektive mäns tid för poesin vore närmast obefintlig utan deras tveklösa understöd. Därmed styrker breven föreställningen om att inga manliga genier frodas utan en maka med fötterna på jorden – å andra sidan är ju avsändaren och mottagaren varje brevs givna centrum.

I sina brev visar Bly och Tranströmer på en gränslös språkkänsla; för dessa brevs författare är att utforska språket samma sak som att utforska sin mänsklighet. De är stundom besjälade, även för en vars namn inte stod på kuvertet. I efterskriften – som innehåller en del läsanvisningar som hade behövts tidigare – beskriver Schmidt hur redigeringen av breven ofrånkomligen innebär en förvanskning och, befarar han, ett avkall på deras autenticitet. Men det är ingen som helst fara: autenticiteten hos denna korrespondens sitter inte i arken, i bläcket eller i avtrycken från skrivmaskinens färgband utan i de fantastiska formuleringarna. Efter att ha läst det sista brevet, signerat av Tranströmer och daterat på Runmarö den 30 april 1990, saknar jag omedelbart det långa samtal från vilket jag fått så många värdefulla och trösterika insikter om vad skrivandet kan betyda för en människa. Som Bly själv så klarsynt formulerar det: ”Språket är det bo människorna tillverkar…”