Linnéa Wigforss

Igår fikades en hel massa. Det var bra för kropp och själ. Sedan avslutades även min hemtenta och därmed min första universitetskurs. Jag kan nu grunderna i litteraturvetenskap. Ja. Och på måndag börjar min kurs i allmän språkvetenskap. Ja. Jag vill meddela att jag har kalla fötter. Mycket kalla. Dessutom magknip - jag åt jordnötter, torrostade. Istället för rostat bröd, som blev bränt och nu luktar i hela lägenheten. Det var antagligen ett straff för att jag försökte äta en lunch identisk med min frukost.

Sov och drömde något fantastiskt: jag fick ett brev, vackert formulerat och snirkligt utsmyckat, där det stod att jag erbjöds att ta över Lars Lönnroths plats i någon random litteraturstiftelse. Låt oss se det som ett gott tecken. Mitt huvud är nämligen på drift, bort mot samhällsgeografi och andra grejer. Och ett sommarjobb på Liseberg. Man överlever två månaders förolämpningar, vilket är något jag tror alla sommarjobb innebär. ÖVERLEVNAD, heter det. Jag vet inte vad jag tycker om överlevnad. Överlevnad för överlevnads skull; det verkar överskattat men är det kanske inte. Annars trivs jag väldigt bra i Göteborg. Andas, glöm inte det.

Så lätt att tjäna någon annans syfte: du anställs, du sliter, du får lön för mödan - en viss uppskattning om än inte just den mängd du förtjänar - och kretsloppet är igång. Men vänta här: förtjänar? Vad innebär det? Och innebörden, vem myntar den? Tjänst och förtjänst är två mycket skilda saker. Den första är en rörelse mellan två parter, likställda som under- och överordnade varandra. Den andra är oberoende av egentligen alla yttre faktorer, då vad man förtjänar aldrig kan formuleras efter ett givet mönster.

Vi föds, men därmed var vi väl inte gjort vad vi behöver för att förtjäna livet? Jag inbillar mig att livet kräver en konstant motprestation som inte nödvändigtvis behöver vara svett men åtminstone optimism eller tacksamhet. Som en konsekvens av detta förstår jag att min livshållning i mina ögon får mig att icke-förtjäna livet. Frågan är då om jag ska omformulera min livshållning - ett nederlag för varje stolt människa med intensiv tankeverksamhet eftersom jag tror att mitt jag är en logisk konstruktion - eller acceptera att jag inte förtjänar livet. "Att inte förtjäna livet", det låter ju riktigt skrämmande, riktigt kusligt på alla sätt. Att inte förtjäna är att inte kunna hävda sin rätt till det, och jag som knappt kan hävda min rätt ens till det jag har rätt till! Jag måste låna om mina böcker på biblioteket.

Vad Tisken - Faluns malplacerade stadssjö som går ett trögflytande öde till mötes - 
förtjänar vill jag inte ens fundera över. Men jag tänker på hur det är att promenera kring den idag.

Två konkreta saker har tillkommit i mitt hem idag: arton lussekatter med mycket impotent uppsyn samt en keramikkanna av anonym härkomst i samma saffransgula nyans. Dagen har varit katastrofal. Eller nej, inget fel på dagen som sådan - sällskapet har till och med varit angenämt - utan på min katastrofala inställning till livet. Jag tycker att det är tydligt hur felprogrammerad jag är. Framtids- och samtidshopp, tilltro till mitt sammanhang och min egen förmåga: allt fattas. Att leva är att utbilda sig till teolog utan att tro på Gud.

Jag kan inte skriva eller spela av mig; jag kan inte plugga ner mig; jag kan inte distrahera mig med varken njutning eller plågor; jag kan inte äta upp mig själv; jag kan inte springa tills det dåliga inte längre hinner med. Men uppenbarligen kan jag skryta över internet, bättre vore dock om jag hade låtit bli. Detta styrker ju bara ytterligare mina bristers upphöjda position inom min person. Men, vad är livet om inte ett moment tjugotvå?

I fönstret hänger apelsinen som är penetrerad av otaliga nejlikor och luktar jul. Det mest avancerade min kreativitet kan åstadkomma. Men ingenting växer utan näring; min kreativitet är lika utsatt som markerna kring Tjernobyl. Om jag ändå hade någonting annat än mig själv att spy galla på!