Linnéa Wigforss

Så lätt att tjäna någon annans syfte: du anställs, du sliter, du får lön för mödan - en viss uppskattning om än inte just den mängd du förtjänar - och kretsloppet är igång. Men vänta här: förtjänar? Vad innebär det? Och innebörden, vem myntar den? Tjänst och förtjänst är två mycket skilda saker. Den första är en rörelse mellan två parter, likställda som under- och överordnade varandra. Den andra är oberoende av egentligen alla yttre faktorer, då vad man förtjänar aldrig kan formuleras efter ett givet mönster.

Vi föds, men därmed var vi väl inte gjort vad vi behöver för att förtjäna livet? Jag inbillar mig att livet kräver en konstant motprestation som inte nödvändigtvis behöver vara svett men åtminstone optimism eller tacksamhet. Som en konsekvens av detta förstår jag att min livshållning i mina ögon får mig att icke-förtjäna livet. Frågan är då om jag ska omformulera min livshållning - ett nederlag för varje stolt människa med intensiv tankeverksamhet eftersom jag tror att mitt jag är en logisk konstruktion - eller acceptera att jag inte förtjänar livet. "Att inte förtjäna livet", det låter ju riktigt skrämmande, riktigt kusligt på alla sätt. Att inte förtjäna är att inte kunna hävda sin rätt till det, och jag som knappt kan hävda min rätt ens till det jag har rätt till! Jag måste låna om mina böcker på biblioteket.

Vad Tisken - Faluns malplacerade stadssjö som går ett trögflytande öde till mötes - 
förtjänar vill jag inte ens fundera över. Men jag tänker på hur det är att promenera kring den idag.