Linnéa Wigforss

Något har börjat växa i huvudet och låt oss hoppas att det helt enkelt är en litterär tumör som jag inte har något annat val än att drastiskt bortoperera för att sedan få tillbaka min tankeverksamhet. Jag hoppas, jag hoppas att den är så pass elakartad att jag inte på grund av feghet kan skjuta upp denna operation. Feghet är så onödigt eftersom den på samma gång är smärtfri och förlösande. Något som levt inuti en, av en, som sedan kastas ut. Att skapa är egentligen lika narcissistiskt som att skaffa barn; vi leker ju faktiskt gud när vi tillför ting till världens rekvisita. Nyckelord i denna rekvisita kan komma att bli det arkadiska landskapet (som blivit något av ett vardagsrum för mina litterära tankefoster ty klichén har utan nåd fäst mig vid sig), bröstcancer och uppoffrandet av självständigheten för att uppnå intimitet.

Man ska aldrig ropa hej. En trött kvinna har nu ropat.