Linnéa Wigforss

Naturalismen säger: arvet, miljön och ögonblicket. Linnéa säger platsen, alienationsgraden och närvaron. I romanen om mitt liv. Enligt tallriksmodellen. Proportionerna blir dock aldrig rätt. Dagens sanning är att dessa kopiösa mängder text jag tillägnar mig - för att uttrycka sig milt - skapar ett filter mellan mig och det aktuella. Jag är omtöcknad. Mina inre reaktioner motsvarar inte de yttre förändringar som pågår. En själslig passivitet jag gärna låter mig väckas ur, men kampen sker mellan mig själv och mig själv vilket betyder att jag inte kan vinna utan att även förlora.

Il faut qu'on cultive son jardin, skriver Voltaire: man måste odla sin trädgård. Visst är jag tillåten att importera sydamerikanska plantor, men jag kommer inte ifrån att marken jag odlar på är platsbunden. Så länge livet lever mig måste jag se till att utnyttja; jag odlar marken, men där valfrihet är möjligt tänjer jag på alla gränser som går.

Vad som antagligen just nu pågår är den mest egocentrerade perioden i mitt liv. Därför att jag bor i en känslomässig kuvös. Därför att hela min miljö har ersatts av nytt och främmande, och att arvet därför glöms och ögonblicket därför passerar obemärkt förbi.