Saffransgula dagen
Två konkreta saker har tillkommit i mitt hem idag: arton lussekatter med mycket impotent uppsyn samt en keramikkanna av anonym härkomst i samma saffransgula nyans. Dagen har varit katastrofal. Eller nej, inget fel på dagen som sådan - sällskapet har till och med varit angenämt - utan på min katastrofala inställning till livet. Jag tycker att det är tydligt hur felprogrammerad jag är. Framtids- och samtidshopp, tilltro till mitt sammanhang och min egen förmåga: allt fattas. Att leva är att utbilda sig till teolog utan att tro på Gud.
Jag kan inte skriva eller spela av mig; jag kan inte plugga ner mig; jag kan inte distrahera mig med varken njutning eller plågor; jag kan inte äta upp mig själv; jag kan inte springa tills det dåliga inte längre hinner med. Men uppenbarligen kan jag skryta över internet, bättre vore dock om jag hade låtit bli. Detta styrker ju bara ytterligare mina bristers upphöjda position inom min person. Men, vad är livet om inte ett moment tjugotvå?
I fönstret hänger apelsinen som är penetrerad av otaliga nejlikor och luktar jul. Det mest avancerade min kreativitet kan åstadkomma. Men ingenting växer utan näring; min kreativitet är lika utsatt som markerna kring Tjernobyl. Om jag ändå hade någonting annat än mig själv att spy galla på!
Shit alltså, gestaltandet är utan tvivel! Vad jag menar är att jag verkligen fattar vad du menar utifrån dina metaforer och bilder, skarpsinnigt, rastlösheten kommer till liv även för en utomstående.
"Att leva är att utbilda sig till teolog utan att tro på Gud"
"Detta styrker ju bara ytterligare mina bristers upphöjda position inom min person"
Linnea,åh Linnea! Med outgrundlig mogenhet, djupsinne och klokhet skriver du dina rader. Jag bugar!